Hästminnen

  Jag var 8 år då jag första gången besökte travbanan tillsammans med min far. Han var genuint hästintresserad och gjorde
  militärtjänsten som kavallerist. Han berättade gärna om hur han lätt somnade på marken i pauser mellan övningarna men
  att han, då det var dags att fortsätta, väcktes av sin häst! Sådana historier uppmuntrade mig att också söka till kavalleriet,
  men ödet ville annat. Beskedet blev att den enda sadel jag kunde få sitta på, var en cykelsadel. Nya tider. Jag växte upp i
  en villa belägen mellan Selångersån och landsvägen från Sundsvall i riktning mot Bergsåker. På andra sidan vägen låg en
  bondgård. Sven Mattsson, som övertagit arrendet efter Lindbloms, ägde travhästar. Muntler var nog det tyngsta kallblod
  jag sett tävla och det kändes litet pinsamt att se honom möta de smidigare konkurrenterna,  men han klarade sig bra i de
  lägre klasserna. Han kördes av Svens yngre bror Bengt och vann lopp samma tävlingsdag 1949, som Nordsvenska Trav-
  mästerskapet avgjordes. Varmblodiga Princess Champlain blev ingen stor stjärna, trots att hennes mormor också var mor
  till Frances Bulwark och därutöver att hennes mor Prinsessan Volo skulle bli mormors mormors mormors mor till 2014
  års vinnare av Prix d'Amerique, Maharajah. Hängde ni med? Finns det någon som fortfarande tror att inte moderslinjen
  har stor betydelse? Mitt eget hästintresse hade väckts när jag upptäckte ridhäststallet vid Åkroken, där stalldoften insöps
  blandad med trävirkets doft från brädgår'n tvärs över vägen och en fläkt av varm mäsk från bryggeriet på andra sidan ån.

  Till skillnad mot mina kamrater, som bodde 150 meter längre västerut och fick börja i Högoms skola, fick jag börja skolan
  inne i stan och hade långt hem, men ibland också turen att få lift med en hästskjuts. Fast det höll på att gå illa en gång när
  drängen skulle köra rakt fram, medan hästen ville hem till stallet. Det blev medelvägen i full karriär genom trästaketet in i
  bondens trädgård. Jag flög av flaket, men kom undan med några skrubbsår på knäna. Sedan var det bara att gå tvärs över
  vägen, så var jag hemma. Det var på 40-talet då hästar användes, förutom i jord- och skogsbruk, till allehanda transporter,
  även i stadsmiljö. Bräder, ved, kol och koks som skyfflades in genom källargluggar, kaffe och förnödenheter, bryggerivaror,
  sopor. Kärrorna drogs av ardennerhästar, nordsvenskar och t.o.m. varmblod. Såsom den tidigare besvärlige Technique, som
  fick gå i snösvängen en vinter och tack vare det dominerade snabbloppet påföljande Bergsåkerssäsong för specialisten på
  varmblod, Fritz Rask. När han lättade på tömmarna i upploppskurvan och tog omtag svarade Technique med att öka farten.
  Skimmlarna Hippen och Orkan Hanover hade samma mamma - Blåsippa. Hippen vann alltid när det var mycket tung bana.
  Men bara då. Storebror Orkan Hanover klarade även lättare banunderlag, i mitt program med Holger Eugen Skoglund vid
  tömmarna. "Öken" med Holgers eget uttal av mellannamnet. Orkan Hanovers pappa var Tarzan Hanover, medan en tredje
  halvbror, Tarzan Day, var efter Daytime. Smått lustig namngivning kan tyckas. Båda avelshingstarna USA-födda, medan
  Hippen var efter estniske Kindel. Att studera ett travprogram kan vara ett stort nöje, men är nog snart inte möjligt längre.
  Idag läggs allt upp på internet, ett bra komplement, men man går miste om den sinnesterapi, som ett program kan utgöra.

  Vid ett tillfälle då jag befann mig i Yngve Bergkvists stall, kom en spelare dit och ville ha tips av Yngve inför kommande
  tävlingsdag. Källeby II, tyckte Yngve. Källeby II var en ung häst som inte skulle komma till start de närmaste månaderna.
  Men bra blev hon, en av banans bästa. Dock inte så bra som stjärnan Frances Bulwark, som under sin Eriksgata kom till
  första upplagan av Bergsåkers Stora Heatlopp 1954. Jag såg på när hon lastades av utanför E.S. Anderssons stall för att
  sträcka på benen på en liten gräsyta. Frances såg inte mycket ut för världen, men annat blev det när hon kom ut på banan.
  Med 60 meters tillägg över grunddistansen 1700 meter kastades hon loss 700 kvar av sin körsven, tränaren Sören Nordin,
  och rundade fältet i sjätte spår genom sista kurvan. Och inte behövde han köra snävt heller. Ett ännu mer anmärkningsvärt
  besök gjorde franaka Roquepine, trefaldig vinnare av Prix d'Amerique, när hon 1966 besegrade Stall Hernös världsmäs-
  tare Pluvier III körd av Sörens bror Gunnar Nordin. Storstallet Hernö med egen uppfödning under efternamnet H ägdes
  av familjen Valentin.  Pappan ägde Nordstiernans Bryggeri i Sundsvall och äldste sonen Gösta startade Hernö Bryggeri.
  Yngre sonen Lennart och jag gick i samma klass i småskolan (7-8 år) och följdes åt på hemvägen, eftersom vi skulle åt
  samma håll, jag dock längre västerut. Det hände att vi stannade till i Lennarts hem i anslutning till Nordstiernans lokaler.

  Kallblodslandskampen gick vartannat år i Norge resp. Sverige. Norske Steggbest vann på Bergsåker 1955 och 1957 och
  satte ännu gällande löpningsrekord i voltstart. När Steggbest anlände till Bergsåker 1955 lastades han av transporten, se-
  lades och gick ut på banan för att i högsta fart redan från början löpa varv efter varv. En oväntad men mäktig uppvisning.

  

  Arbetshästen ovan selad och klar för leverans i Sundsvalls stad. Vintertid med släde. Fotot taget framför KF:s lokaler vid
  hamnområdet i Sundsvall.  Magasinet har senare ombildats till att hysa museum och bibliotek.  I jord- och skogsbruk var
  nordsvensken det bästa alternativet. Att bonden på helgen åkte på travtävling med sin häst var mest som nöje, men kunde
  också innebära en extrainkomst om hästen var duglig. Det fanns t.o.m. exempel på hästar som räddat familjens ekonomi,
  såsom jämtländska Fåker Fagra.  Nordsvenskar kunde också registreras av militära myndigheter för tjänst i händelse av
  att landet invaderades av främmande makt. Tack vare hästarnas förmåga att ta sig fram i oländig terräng, ansågs de oum-
  bärliga för försvaret. Beträffande Fåker Fagra kan man läsa i boken Östersundstravet 75 år 1936-2011, också betitlad
  Från Heijvor till Sanity, att hon debuterade som 12-åring 1937. Fåker Fagra tog tio raka segrar 1937-38, toppat av 1938
  års upplaga av nyinstiftade Östersunds Stora Pris. Som 15-åring travade hon svenskt rekord 1.36.6 som tvåa i rekordloppet
  i slutet av juni 1940. Fagra var en naturtravare som gick utan balansering och skydd, bara sele och betsel. En folkkär indi-
  vid. Ägarsonen Karl Axel Karlsson körde henne utan körspö vid hennes samtliga 30 segrar åren 1937-40.  Ekipaget stod
  som förebild, när Rune Gustafson 1957 skrev ungdomsromanen Kusk utan piska: Sannsaga om en travhäst.

  Karl Axel har berättat om följande händelse: En av Östersundstravets championkuskar körde en gång Fåker Fagra och
  skulle öka farten med hjälp av körspöet. Men då slutade Fåker Fagra att springa.

Fåker Fagra gick i skogsarbete hela dagarna och skötte gårds- sysslorna på kvällarna, som på bilden ovan där hon drar harven.	Fåker Fagra och Karl-Erik Karlsson segrade i den första     upplagan av Östersunds Stora Pris 1938 med tiden 1.39.6.

  Åter till Sundsvall. Vår närmaste granne österut mot stan, 500 meter bort, var familjen Carlström som drev en blomsterhandel.
  Den låg mellan slakteriet och begravningsplatsen.  Slakteriet låg dock på andra sidan ån och kyrkogården på motsatt sida
  av vägen. Sonen Sven var några år äldre än jag och skulle, efter att ha flyttat till Stockholm, bli travsportens mest kände
  journalist, verksam under signaturen Harper, först på Travronden och därefter på Expressen. Ur länken saxar jag följande:
  Harper var den elegante kisen på redaktionen, alltid propert klädd, välputsade skor och det tunna håret välkammat.
  Av länken framgår varför han på den tiden kallades 'Bagarn'. Nämligen efter en boxningsledare, vilket var okänt för mig.
  En händelse som känns som en tanke var att hans kommande arbetsgivare, tidningen Travronden, som då hette Trav- och
  Galoppronden, låg på David Bagares gata (nr 8, rätta mig om jag har fel) i Stockholm. Den flyttade senare ut till Bromma.
  Det påminner mig om att jag mötte Sven, då iklädd en kamelhårsulster, på Åby-travet 1957 när Kerrim skrällvann Svenskt
  Travkriterium till 119 gånger insatsen. Jag hade färdats 8 mil med tåg från Trollhärttan. Som norrlänning tyckte jag inte det
  var lönt att sitta ner den korta sträckan. Sven berättade att han hyrt in sig på det flottaste hotellet i Göteborg och beskrev
  glatt dess toaletthygieniska faciliteter. Rocken hade han fått låna av Sten Sandberg, Travrondens chefredaktör, som själv
  skrev mycket läsvärt under signaturen 'Sannlunn'. 'Harper' blev senare ägare till ett varmblod med det fyndiga namnet Hö-
  torget. Pappan var ryske importen Torg vars anfader, en arabisk skimmel, inlett greve Orlovs avel på 1770-talet. Hötorget,
  som var mycket framgångsrik på Bergsåker i Hans-Erik Skoglunds träning, registrerades som mörkbrun men förvandlades
  via skimmel till vit på äldre dagar. Bilderna visar en annan skimmel, som blev vit, nämligen den amerikanske fantomen
  Greyhound, t.v. vid Harpers besök 1964. Greyhound föddes 1932, segrade i Hambletonian 1935 och satte 25 världsrekord,
  toppat av 1.11.6. Han avled 1965 vid 33 års ålder. Sven, lika prydligt klädd som vanligt, tycks viska något i valackens öra.
  Granit var också vit (efter sin mor Vita Czari) och en riktig kämpe. Hård som sten. På tal om slitstarka hästar finner jag i
  en ruta i jubileumsboken Bergsåker 50 år följande hyllning (skriven av Harper?):  Fina måste vara en av de tappraste
  hästar, som startat på Bergsåker. En dag på 30-talet gick hon Kastor och Pollux lopp, dubbellöpningen där hästarna
  inte fick lämna banan mellan avdelningarna.  I förbifarten var Fina med i ett speciellt amatörlopp samma dag också!
  Lasse Hesselgren har hittat en gammal text av Harper Carlström om Red Bon som kom till Sverige på förfalskade papper.
  Red Bon's son Red Spring, född 1929, var en Bergsåkershäst som tävlade tills han var 12 år gammal. 1935 segrade han
  i Walter Lundbergs Memorial på Solvalla med "Moje" Andersson i sulkyn. Samma år satte Red Spring det svenska och
  skandinaviska rekordet 1.25,0 på Solvalla. De uppgifterna finner man i ett kapitel i Bergsåker 50 år. Av Harpers penna?

En bok som jag studerade flitigt på biblioteket var Gösta Bergengrens Hästar och Hästfolk,   utgiven 1951. Major Bergengren, ordförande i Norrlands travsällskap 1932-1962, behandlar   ingående utvecklingen av den nordsvenska hästrasen och uppbyggnaden av den svenska trav-   sporten. I synnerhet då Bergsåker, anlagd 1932 som landets tredje permanenta bana.  Därtill   skildras hästtävlingar från långt tllbaka i tiden, ofta på isbanor. Ur den antikvariskt köpta boken   - min hästbibel, gamla testamentet - har jag tagit texten ovan om greve Orlovs avelsverksamhet   och bilden i ingressen av lekande unghästar. Rekommenderas den som vill fördjupa sig i verket   och liksom jag fascineras av det vackra språket. Som tonåring jobbade jag på sommarloven och   tjänade pengar, så att jag kunde skicka efter Svensk Travstambok för varmblodiga hästar.   Det var Band IV 1953 i blågrått linneband som kom att bli min favoritlektyr för många sommar-   kvällar. Jag läste den från pärm till pärm. En riktig bladvändare!  Den sommaren arbetade jag   hos bonden Bjermqvist på Alnön och hade mitt livs fysiskt mest krävande jobb under slåttern,   då jag till fots med hästräfsa skulle samla in höet. Med vänstra handen höll man tömmarna för   att styra och kunna stanna den ivriga hästen medan man med den högra höll om räfsans handtag   vid insamlingen varpå man tryckte till för att släppa av, när man hade ett fullt fång att lägga vid   hässjan. Bra träning för den som tänkt sig jobba med hästar.  Om man bortser från en vecka i   elvaårsåldern hos en kusin på sjukkassan - aldrig mera kontorsslav - var mitt första jobb, snart   fyllda 13, som springsjas i en matbutik strax söder om järnvägen, som än idag klyver staden i   två halvor. Jobbet innebar att jag cyklade, inte sprang, ut med matleveranser. Siste sjasen som   sprang var min bror, sas det. Kanske någon undrar hur det gick att få ett lämpligt arbete varje   sommar. Jo, det var Arbetsförmedlingens förtjänst och att det var gott om jobb för skolelever.

Så här gick det till.

Här följer ett avsnitt ur boken Hästar och Hästfolk:  Innan vi lämna kallbloden på Bergsåker, bör erinras om   Junger f. 31 e. Eivin u. Flora, förknippad som han var med Bergsåkers förste banmästare, den genompräktige   Hjalmar Verne (död 1943). Verne vann nämligen Junger på ett av Hälsinglands Travsällskaps lotterier men   sålde sitt förvärv för en billig penning till Bröderna Svensson i Stockvik, Njurunda, vilka i sin tur 1936 bytte   bort hingsten mot en lastbil till direktör Gustaf Persson i Östersund. Junger hade en fyraåringstid, satt på   Bergsåker, på 1.44.5, slutade sin tävlingsbana med rekord 1.36.6 och var,  förenande tyngd med snabbhet,   en mycket anlitad beskällare icke minst i Jämtland.  Bilden visar Junger i 30-talets mitt i bröderna Svenssons   ägo med den ene brodern vid tömmarna. Junger var en bjässe på 685 kg och tävlade till 16 års ålder. Jag måste   tillägga att hans främsta avkomma blev landslagsstjärnan (8 år i rad) Roger hos Gustafs bror Sven O. Persson.   Roger tillhörde den skara hästar som drog tunga lass i slåttern och timmer i skogen, stärkande fysik och psyke.

  Apropå sommarlön minns jag när min skolkamrat Bernt, som förtjänat sin på skogsarbete, satte hela lönen i vinnarspel på
  en storfavorit från Axel Johnssons stall till lågt odds (c:a 1.13 enligt Bernt). Det var på Östersunds travbana och jag har av
  Lasse Hallin, som också var närvarande, fått bekräftat att hästen var Pålvar. Jag kommer ihåg hur den gode Bernt bleknade
  när det blev upploppsstrid, sida vid sida mot en häst som ställts i oväntat god författning av Jonas Zellin från Kvissleby, tills
  Pålvar satte nosen först på mållinjen och Bernt kunde andas ut.  Enligt Bernt själv kastade han sig baklänges i en snödriva
  av pur lättnad. Det året gick jag i gymnasiet i Östersund, för övrigt i samma klass som Lars 'Släggan' Hallin. Han skulle bli
  travjournalist, först på Expressen tillsammans med tidigare omtalade 'Harper' och därefter på tidningen Arbetet i Malmö.
  Smeknamnet 'Släggan' (myntat av Harper?) trodde jag att han fått på grund av sin slagkraftiga attityd som journalist. Men
  senare har jag hört ryktas om en annan anledning. Därvidlag har dock min nyfikenhet inte stillats ännu. Det var i alla fall
  Lasse som gjorde att jag kom i kontakt med Östersundstränaren Elis Karlsson, tidigare försteman hos Fritz Ekbäck. Läs
  mer om Ekbäck i eget kapitel. När skolgången så tillät, ibland oftare, passade jag på att hjälpa Elis med motionskörning.
  En dag fick Elis brått att komma in till centrum för att hinna proviantera, medan ett visst bolag hade öppet. Transporten
  skedde snabbast med häst och vagn och med mig som chaufför kunde Elis få fria händer att handla. Inte förrän utflykten
  avlöpt lyckligt, berättade Elis att den hästen var opålitlig och i tidigare ägo brakat rätt igenom ett skyltfönster i Delsbo.

  Med en annan travare begav jag mig oförsiktigt nog ut på en trafikerad landsväg, varvid hästen skyggade och fastnade i en
  snödriva. Det var nog snarare pållens hemlängtan än min förmåga som gjorde att vi kom loss och kunde återvända till stallet.
  Jag fick också, med fast grepp om grimskaftet, utstå en sprallig unghästs krumbukter i skritt på väg till en uppvisning. Minns
  inte, men hoppas att det var utanför skoltid. Och har full förtståelse för intrycket av att jag inte tillhörde flocken plugghästar.
  Elis var också den förste tränare, som min gymnasiekamrat Ove Magnusson motionskörde åt.  Första turen gick med drög
  och fuxen Didobalder, mindes Ove.  Sedan fick han köra på bana åt Axel Johnsson, Einar Magnusson och Olle Svensson.
  Här är det på plats att bekänna en självförvållad fadäs, då jag åkte i backen när min häst blev skrämd och skenade. Som
  tur var kom hästen undan med ett mindre skrapsår på en karled medan jag själv kände skam för att inte nog ha åtlytt träna-
  rens uppmaning att hålla hårt i tömmarna. Det är av misstagen man lär sig. Denna händelse inträffade dock ej i Östersund.

  I Jamtlis arkiv finns bilden på en ung Elis Karlsson när han studerar sin arbetsgivare, proffstränaren Fritz Ekbäck, som
  hovslagare. Fotot nedan till vänster visar när Elis Karlsson körde hem årets första nordsvenska lopp i Sverige med Rolly.
  Året var 1950 och källan till texten och bilden är Nordsvenskens Julnummer.  Sommarfotot av samma ekipage är hämtat
  ur boken Travare och hästfolk i Jämtland. Jag minns också det fotot som helsidesbild i den norska tidningen Våre Hester.
  Elis körde också Rolly i Landskampen mot Norge 1951 och Rolly blev, med ny ägare, Nordsvensk Mästare både 1952
  och 1953 med Bengt 'Kniven' Nilsson i sulkyn. De loppen kördes över den dryga distansen 3500 meter.

Vid den här tiden startas en travtidning i Göteborg, Åby-tidningen, som     jag köper hos Elmgrens Tobak, Prästgatan 40. Tidningen innehåller en     tipstävling, där läsaren får satsa valfritt upp till ett visst belopp, kanske     50 kronor. Jag fördelar insatsen på hästar i olika lopp och skickar in     tipset. Oklokt spelat, men jag vinner första omgången. I fortsättningen     vinner bara sådana som satsat hela beloppet på en högoddsare. Inside     information saknas, när man bor 100 mil ifrån.

Bägge bilderna ovan är från Östersundstravet. På den vänstra har Elis Karlsson fått bekymmer med en häst på   väg att skena in i ett stativ. Stativen användes till att spänna elastiska gummiband mot, vilka sedan släpptes av   i startögonblicket. Den startmetoden brukades för att samla hästarna i volter och förhindra tjuvstart. Det hände   att gummibandet när det släpptes snärtade till hästar på benen vilket kunde leda till galopp. Startmetoden ersat-   tes sen av en optisk variant. På den högra bilden ses en annan Elis, med efternamnet Skoglund, bror till Holger   och far till Hans-Erik och Göran, även de travtränare. Elis Skoglund har här med Lebidor lyckats fånga in en   löshäst, för vilket han belönades med 100 kr.   När cirkusen kom till Sundsvall gick Bosse Jansson och jag dit för att titta på elefanter, tigrar hoppande genom   brinnande bildäck och en dromedarkaravan i passgång till tonerna av Persisk Marknad. En illusionist vid namn   Borra spådde då att Elis Skoglunds sto Borra senare samma dag (3/7-49) skulle vinna "Getingboet" (lopp 9),   vilket också inträffade. Getingboet var näst högsta klassen med många jämna ekipage. T.h. ses Borra med Elis'   bror Holger Skoglund i sulkyn segra på Solvalla den 25 januari 1948 till 1.83 i odds. Tid 1.47.8 över 2600 m.   Holger var champion på Bergsåker 1936, 1960, 1962-65. Klicka på bilden för att förstora. F5 återställer.

En dramatisk händelse inträffade på Bergsåker, när ena tömmen gick av under ett lopp och hästen föll i sken.   Kusken Josef Bodin från Prästmon vid Ångermanälven tillhörde den korpulenta populationen i motsats till nu-   tida slimmade lånekuskar. Det uppstod en andlös tystnad hos publiken. Men Josef räddes inte att via ena skal-   men ta sig upp på hästryggen för att kunna använda återstoden av tömmen som tygel och få stopp på hästen.   Det initiativet mottogs förstås med applåder och medförde att han belönades av Travsällskapet med en dusör   för rådigt ingripande. Att det var just Bodin har jag fått bekräftat av min släkting Jan Norberg. Janne nämner   också att en annan ångermanlänning,  Birger Jansson,  senare gjort samma bedrift. För övrigt kan man i jubi-   leumsboken Bergsåker 50 år läsa att proffskusken Gunnar Eriksson och hans stallman Helmer Ring utfört lik-   nande akrobatik före Bodin. Vilken koll hade man egentligen på materialet under de åren? I Bergsåker 50 år   kryddas texten av många historier från banans barndom, då inte allt gick så disciplinerat till. Synd bara att det   inte framgår klart vem som skrivit vad. Jag tycker mig ändå känna igen några kuriösa episoder, som tidigare   relaterats av Sven 'Harper' Carlström i annat sammanhang.  Han verkade ha en outsinlig källa av berättelser   inom travet att ösa ur. Paret Göta och Josef Bodin var eldsjälar inom travet och Josef var med och drog igång   Dannero travbana nära Kramfors.  Sonen Anders har fortsatt i deras anda och var ägare till stoet Månblanka   och hennes dotter Månskära. Han står också som uppfödare till Månskäras förstfödde, ingen mindre än Mån-   prinsen A.M., dominanten inom svensk kallblodssport under ett flertal år. I augusti 2015 besegrade han även   norska stjärnan Lannem Silje i en envig tack vare sin speed och styrka.

Jag vill här passa på att påminna om stostammens betydelse, genom att presentera ett foto på Månprinsens mormors mormors mor, Måneflickan, som härjade i prislistorna på 50-talet. Texten är beskuren och finstilt, men med litet god vilja går den att läsa. Hästens strålande apparition kan man inte ta miste på. Året var 1953 och källan Norrlandstrav. Måneflickan vann totalt 15 lopp det året och deltog också i Kallblodslandskampen, där hon tyvärr visade hälta.

  Under ett vinterlov arbetade jag med hästar i Trehörningens Stuteris filial på Bergsåker. Tidigt på morgonen utfodrades
  hästarna och därefter hann jag med stelfrusna händer motionsköra ett par hästar, innan morgontrötte tränaren masat sig
  ut till stallet. Möjligen hade han på vägen dit tittat till deras andra stall, som sköttes av Åke Bäckström. För mig kändes
  det bra med eget ansvar. Någon lön fick jag inte, jag jobbade bara för nöjes skull, men när ägaren Berl Gutenberg kom
  på besök, hände det att han stack åt mig en femma. Detta tilldrog sig före Husebyskandalen, vilken renderade hästhand-
  laren några år bakom galler, medan prins Carl J:r friades. Stallet innehöll unga djur och äldre, som inte längre klarade av
  Solvallakonkurrensen. En av mina passhästar var Formidable, en oansenlig och talanglös märr. Men nu är hon mormors
  mormors mormor till gulddivisionstravaren I Saw You. 1952 blev Trehörningens Stuteri vinstrikaste hästägare på banan,
  en titel som annars Stall Gaffelby (Sundsvallsfamiljen Engblom) hade för vana att lägga beslag på. (Gaffelbyn är ett alias
  för Sundsvall. Kartografin påminner om en högaffel med dalgången och fjärden mellan bergen.) Trehörningens Ingvar
  'Pinnen' Wennerberg blev samma år trea i körsvensligan, när 'Lill-Tore' Andersson tog sitt sista av 10 championat.

Bilden ovan visar Pichta vid mitt besök 1958.

I fotot nedan pressar Hovids Lasse med John Ward utvändigt om ledande Elsa Vind i Nordsvenska Mästerskapet på Bergsåker      1944. Distansen var 3000 meter och ekipaget segrade såväl 1944 som 1945. Den som har god syn kan ovanför ledarens huvud      skönja Olle Nordströms gamla hus till vänster, hitom de gäststallar som nyttjades av Bergsjöhästarna,  Och t.h. i bakgrunden      Siljeberget, vilket jag utforskade som en del i mitt naturintresse och fann vara en utmärkt plats för löpträning och rekreation.      Sedan barnsben hade skogen varit min lekstuga. Var det ens trehundra meter mellan mitt hem i Granlohög och skogsbrynet?

  Jonssons i Hulte

  Efter att ha korsat den brusande Vadeån efter skylten med Hulte 1 km, blev slutstationen hos familjen Jonsson där vi
  blev kvar några dagar, mycket väl omhändertagna av Gustav, Margit och övriga familjemedlemmar inklusive Gustavs
  far Edvard. Vi behövde inte sätta upp tältet igen, eftersom vi fick breda ut sovsäckarna i loghalmen i stället. Det var
  bekvämt och luktade gott och man låg länge och lyssnade på ljuv musik från bottenvåningen innan man kunde somna.
  Idisslande kor, hästar som frustade och skrapade och rörde sig i sina spiltor och boxar, diskuterande vår närvaro. Alla
  ljuden förstärkta, liksom doften av stall, i den stilla augustinatten. På marknivå fanns ett torrdass med plats för sju per-
  soner samtidigt, så vi förfogade över alla nödvändigheter. Edvard som byggt gården 1917 var ägare till snabba Lilltindra,
  som blev mor till Omertindra och därmed mormor till Soltindra, segrare i Triangelkampen (Östersund-Boden-Bergsåker)
  1954 som femåring och senare en nyttig snabbloppsmärr. Soltindra var travsäker, men hade egenheten att ta några ga-
  loppsteg i volten för att öka farten och ändå vara i trav då starten gick. Hon lystrade tydligen till kommandot två! från
  högtalarna. Eller var det Gustav som gjorde det? I sammanhanget vill jag påminna om att alla lopp kördes med voltstart
  vid denna tid. Bilstart var ett senare påfund. Vid vårt besök var Soltindra tre år gammal och tidigare nämnde Glansar ett
  år. Längre fram omtalade Hulte Pålle och Vargina B var elva, respektive sju år gamla, medan Lichl Lotta och blodingen
  Mistinguett hade flyttat söderut redan två år tidigare. En av dagarna var det trav i Gävle, dryga 15 mil bort. Vi ville gärna
  åka med och fick chansen att vara passagerare i Stall Wards hästbil med fyra hästar. Förarhytten upptogs av Einar Ward
  och Orvar Odds delägare och körsven, Helge Hedström.  Den enda lediga platsen för oss var på sellådan, en halvmeter
  framför de närmaste hästarna, med Orvar Odd otåligt skrapande med en framhov. Ditresan gick bra, men på hemvägen
  tog tröttheten över och vi måste kämpa för att hålla ögonen öppna och undvika att trilla ner under Orvars järnskodda
  hovar. Väl tillbaka i Hulte hade vi inga problem att somna den kvällen.

  Utrustade med högafflar hade Janne och jag fått till uppgift att förflytta höet från hässja till lass, medan vane hjälpredan
  Evert Pettersson tog emot och fördelade jämnt på flaket. En gång missade jag så att Evert fick en klo i lårets mjukdelar.
  "Jä vorsta stöss (förvånad)", sa han med lokal dialekt och fortsatte bara att jobba. Jag ber åter om ursäkt! I Södra Sverige
  användes elevatorer till att hissa upp höet till logen men det gick snabbare hos Jonssons att med en enda hästkraft, i form
  av björnstarke Hulte Pålle, dra lasset uppför bryggan. Ett vackert träd, en rönn med klasar av blodröda augustimogna bär,
  stod riskabelt nära anloppet, men Gustav styrde vant förbi. Hulte Pålle var en hedershäst, född i en granngård 1941, med
  tjocka gummiartade läppar. Han brukade skena runt banan med ägaren Johnny Frändén i vagnen men överraskade när han
  i Gustavs körhänder höll sig i trav och vann till jätteodds, till Johnnys ohöljda förtjusning.  Jag är osäker på om episoden
  sammanföll med Hästägarekannan 1950, varom Nordsvenskens Julnummer skrev:  [...] att Hulte Pålle gick snabbare än
  väntat och gav hela 37 i odds hör väl också till vad som bör räddas ur glömskan. Hulte Pålle segrade 1955 i Nordsvenska
  Jubileumsloppet på Umåker med Helge Hedström i sulkyn och uttogs samma år som reserv till Svensk-Norska Kallblods-
  landskampen. Men så dags var han uppköpt av Stall Ward.  På Gustavs rekommendation kom stallgrabben Björn Svahn
  till Solvalla 1954 och via förre Bergsåkerstränaren Tage Stridsberg till Gunnar Nordin (Nordinarna kom från Forsa nära
  Hudik). Björn kom sedan att arbeta för Gunnar i många år. En bild på Björn med Stall Hernös VM-segrare Pluvier III.

  Fotona är från Bergsåker 1949, där Lichl Lotta med sin tränare Gustav Jonsson i sulkyn, trots en nervpirrande galopp
  i början av upploppet, med fjäderlätta steg vinner Landskapskampen  (därav Hälsinglands svarta axelband som delvis
  döljer Stall Guwes dress, vit med röd treklöver, mössa röd). Gustav ses djupt koncentrerad hålla sin, och min, ögonsten
  i rätt gångart. I Sundsvalls Tidnings skyltfönster fick jag syn på det vänstra fotot och gick på stört in och förvärvade det.
  Fotograf är Lars Borgström, som säkert även knäppt det vid bildredigering nu kraftigt beskurna fotot från prisceremonin.
  Borgström var banans fotograf, som tog bilder på allt i hästväg för tidningar etc. Klicka för större bilder. F5 återställer.   En tvärhand hög [...] men fart finns i överflöd stod att läsa om Lotta i Travrondens vinternummer. Det mystiska Lichl
  i det hos Olle Persson i Fiskvik födda stoets namn lär ha varit ett försök att skriva Lill på Bergsjömål då hon registrerades.
  Året 1947 var första gången jag såg henne på travbanan, när hon debuterade i Gustavs regi som treåring i en stark årgång,
  där även Orvar Odd, Solvarg, Solbrynja, Soldat och Bessan ingick.  De två förstnämnda också hemmahörande i Bergsjö.
  Soldats mor La Jana, anmoder till sentida stjärnorna Granetta, Ängsborken och Tekno Jerven, köptes från Bergsjö av Paul
  Oscarson i Liden. Ångermanländska Bessan, svart till färgen och rundmagad, blev Nordsvensk Mästare 1955.  Lottas re-
  kord som treåring blev 1,59.6, som fyraåring 1.47.8 och som femåring 1.43.4. Som sexåring blev Lichl Lotta med 1.39.2
  landets näst snabbaste nordsvenska sto strax efter Rolly. Inte att jämföra med dagens tider.  I rekordloppet våren 1950,
  när hon skrevs in i den då ärofulla 40-listan, ryggade hon ledande Bjurina-Olle Nordström under första varvet varpå hon
  tackade för sig och vann lätt före tilläggsstartande Fayman - Einar Ward och Sälcir - Jonas Danielsson, som på avstånd
  spurtade till sig placeringarna närmast. Sälcir representerade Sverige i landskamper mot Norge - 1950 tillsammans med
  Helge Solo, Roger och Brandver. Lotta var en vildsint dam orsakat av olämpliga träningsmetoder, innan hon lämnades
  i Gustav Jonssons vård - lägg märke till slagremmen på hästens bakdel! Inte många, förutom Gustav, vågade närma sig
  henne bakifrån. Tyvärr såldes Lotta till Västsverige sommaren 1950, ryktesvis p.g.a. den kungliga svenska avundsjukan.

  Ur Nordsvenskens Julnummer 1950 citerar jag: Snabb, otäckt snabb, men också osäker är Lichl Lotta, [...] så vi på
  Bergsåker har gått miste om åtskilliga framträdanden av ett färgrikt ekipage. Större stabilitet och vem skall kunna
  slå Lichl Lotta?  Eftersom Lotta var alltför besvärlig för Åbytränaren Ragnar Thorngren, tungviktare på varmblod, blev
  det få framgångar efter försäljningen och ingen rekordsänkning efter 1950.  Jag minns i alla fall ett foto från ett vintrigt
  Solvalla (efter Lottas flytt till Folke Hjalmarsson, Färjestad)  i möte med den svenska eliten - inklusive tilläggsstartande
  Helge Solo och Roger. Lotta hade galopperat i ledningen på upploppet och blivit trea medan Orvar Odd vann.  Se ett
  klipp från Travronden av Börje Holmlund. Mitt eget urklipp, i ett album med andra hästfoton, hade mössen tuggat i sig,
  när jag oförsiktigt lagt det i ett biutrymme. Diverse skador hon ådragit sig under sin 'exil' omöjliggjorde dock en rättvi-
  sande comeback efter återkomsten till hembygden tre år senare.  Nämnas bör även att Lottas ägare, en företagsledare
  (Bergsjö-Biggles), som kuriöst nog 'rattade' sitt privatplan till och från bostaden i Hulte, samtidigt sålde sitt i Gustavs
  händer framgångsrika treåriga varmblodssto, spurtstarka Mistinguett, som tjusat publiken med sin eleganta och vägvin-
  nande aktion. Hon skulle sedermera bli mormor till urstarke världsstjärnan Micko Tilly via dottern Misti Iran. Jag fick
  faktiskt glädjen att återse Mistinguett, när hon blivit åtta år.  Det var på den då nyanlagda Sundbyholms travbana nära
  Eskilstuna. Jag minns inte hur jag tog mig dit och åter till orten Bettna i Södermanland, där jag då hade mitt trevligaste
  sommarjobb på en lantgård i natursköna omgivningar. En udda uppgift bestod i att skära ett ärtfält med lie. Gäststallar
  fanns ej färdigbyggda på Sundbyholm, så Mistinguett fick selas ut i det fria. Hon hade blivit rund om magen, men med
  sin spurtstyrka intakt kunde hon hinna fram till seger längst ut vid staketet efter ha dvalts i kön fram till upploppet.

  När jag för en bekant till vår familj, Halvar Sjöbom, lantbrukare från Töva med arbets- och travhästar som Söråsstjärna
  och Nial, berättade att jag varit i Hulte på besök hos Gustav, frågade Halvar genast - Är han snäll emot hästarna? Vilket
  jag kunde intyga, för jag minns inte att Gustav drev sina hästar med andra medel än tömföring och röst. Halvar själv ägde
  nog inte ens något körspö och jag kommer ihåg spelarnas burop, om han förlorade en tät slutstrid. På senare tid har vissa
  kuskar börjat gunga fram sina hästar.  Oestetiskt tycker jag, men spelarna blir kanske nöjda.  Vänskapen med Sjöboms
  inleddes på Sundsvalls BB den dag Halvars väna hustru Sigrid födde dottern Kerstin - samtidigt som jag kom till världen.
  Sigrids föräldrar var lantbrukare i Ängom vid sjön Öjen, där min far gladdes åt att fiska abborre i sjön och forell i bäcken.
  Orterna Töva och Ängom var klassisk mark för avelsverksamhet med nordsvenskar sedan 1800-talet. Då Sjöboms kom
  på besök till oss spelade Halvar schack med pappa, som var en väl ansedd (observera att jag inte skriver ryktbar) utövare
  av spelet. Det lilla jag lyckades lära mig kom väl till pass, när jag blev utmanad i spelet av Gustavs bror Torsten.

  Jag har glömt vilka hästar, utom tappra Vargina B, som bidrog till att Gustav 1951 vann fler lopp på Bergsåker än proff-
  sen. En prestation som borde vara unik för kategorien amatör - trodde jag, men ser sedan (jag hade lämnat Sundsvall för
  studier på annan ort) att bedriften kopierades 1953 av en annan Bergsjöamatör, Per Ingemar Söderlund  (Jäntungen och
  Solvarg, den förra enligt Svensk Travsports söktjänst Sportinfo mormors mormor till Järvsöfaks). Stig H, född i Sörforsa
  1945, började som lärling hos Söderlunds vid 15 års ålder. Tjänsten Sportinfo har för övrigt sina brister, eftersom regis-
  teruppgifter för många äldre hästar raderats. De ansvariga har inte heller vidtagit några åtgärder, trots att jag påpekat att
  Hulte Pålles mor Freja och därmed Hulte Pålle själv försvunnit ur rullorna, och dessutom mejlat över startlistor ur gamla
  program som uppvisar hästens härstamning, ålder, kön, färg. Inte heller Glansars mormor Näcka finns kvar bland stona.
  Om Vargina B och Gustav skrev f.ö. Norrlandstrav 1951 så här: [...] Vi kan också nämna Vargina B, vars trav under
  året genomgått en så markant förbättring -- heder åt hälsingekusken och inofficielle championen Gustav Jonsson!
  Erbjudanden om att bli proffstränare på Bergsåker avvisades av Gustav. Han ville inte lämna gården och ägorna i Hulte.

  På lördagskvällar var det hålligång på festplatsen 'Hunnskinnet' med utsikt över Vadeån och dans till orkestrar. Vid tillfälle
  försökte Gustav få ihop mig med bagerifjällan. Tack för hjälpen, Gustav.  Bra försök,  men jag var inte mogen sådana ut-
  svävningar utan lyssnade hellre på travskvaller. Kanske var det sommaren 1953, då Gustav återbördat Lichl Lotta till byn
  och hon var så foglig att jag vid mitt besök fick ta över tömmarna - gissa om jag var stolt! - medan Gustav uträttade något
  ärende vid sidan av den mjuka grusväg, som utgör träningsslinga från stallet i Hulte genom den idylliska skogsbygden. När
  Gustav tagit över spakarna och växlat upp, sprutade gruset från bakhovarna mot ens ögon, så man måste kisa. Samma väg
  har tränat upp Augusta på 60-talet och senare tiders stjärnor som Hulte Tina, Hulte Tilda, Hulte Nova och Hulte Magnus,
  de senare i sonen Leif Jonssons regi. Hästarnas goda fysik får tillskrivas tränarna, Gustav och Leif, och grusvägen.

T.v. Gustav bakom Augusta, klicka för större bild. Foto: Björn Medelberg. T.h. Augusta i augusti 1964 utselad för arbete på gården. Berättarens foto. HÄR visas en kollektion av foton med Hulteanknytning.

  Lilla Augusta, endast 1.43 över manken, av Gustav köpt för avelsändamål, provades till att börja med som löphäst
  med gott resultat. Allra bäst vid 14 och 15 års ålder, numera maxålder för kallblod att få tävla. Augusta blev svensk
  rekordhållare och anmoder till Tina, Tilda och Nova, också de svenska rekordhållare. Nova vann Kriteriestoet 2012
  och blev tvåa i Stoderbyt 2013 trots stor startgalopp. Lägg därtill att hon segrade i SM för ston 2015. Hulte Magnus
  blev 2014 som sjuåring SM-tvåa och i starten därefter bäste svensk i Unionskampen mot Norge. Den nionde oktober
  2015 godkändes Magnus till avel och blev dessutom utsedd till Best in Show samt satte nytt banrekord på Wången.
  Efter en längre skadeperiod återkom Hulte Magnus till banan som 14-åring med att bli fin fyra i SM för M A Djuse.
  Av stamtavlan framgår att Magnus mormorsmor Skarpa (e. Skarphedin (NO)) var mor till Svinten, en av alla tiders
  bästa kallblod med 32 rikstotosegrar i bagaget. Svinten debuterade som fyraåring den 25/12-83 med seger på 1.42,7.

  År 2012 korades Leif till årets amatör i Trav Gävleborg. Leifs hustru Annika delar framgångarna. 2015 utnämndes
  Hulte Nova till Årets Sto kallblod. Se bilder på Hulte Nova längst ned på startsidan, när hon vinner Sto-SM. Jag kan
  också förmedla att Hulte Magnus debuterade i aveln 2016 med resultat att fem avkommor födda 2017 finns registre-
  rade. Hulte Tilda födde sonen Hulte Tord och Hulte Saga dottern Hulte Alva. Hulte Cissis försiktigt matchade dotter
  Hulte Sofia (e. Månprinsen A.M.) tog sin fjärde seger på sex starter 9:e maj 2019 i Gävle och satte samtidigt banre-
  kord för femåriga ston. Sofia, smart körd av Ulf Ohlsson, såg ut att ha mycket krafter sparade i mål och spåddes då
  (av mig) en lysande framtid. Vilket också gällde ett år yngre helsystern Hulte Annika.  Sofia var med Ulf Ohlsson
  under 2019 obesegrad i sex starter och Stall Hulte noterades för elva segrar på 32 starter (34 %) under året, vilket
  medförde välförtjänta utnämningar på Hagmyrens travgala för 2019.  Leif valdes där till årets främste amatörtränare
  och Hulte Sofia till årets bästa äldre (5+ år) kallblodssto. Tyvärr bev Sofia skadedrabbad och har, beroende på bestå-
  ende problem, avyttrats för avel i annans regi. All träning av hästarna har Leif skött solo.

  Gösta Bergengren skrev i sin bok Hästar och Hästfolk 1951 att unga nordsvenska hästar skall startas varsamt. Leif
  Jonsson är av samma mening. Hulte Sofia gjorde på hösten som treåring en start som slutade med seger.  Hulte Alva
  gjorde som treåring sju starter under hösten 2020 med tre segrar som följd och 166.000 i prispengar, samt noterades
  för årets näst snabbaste tid i landet 1.29,3 för treåriga ston över distansen 2140 m och voltstart. Alva var Hagmyrens
  seger- och vinstrikaste treårssto och framgångarna ledde till att Leif valdes till 2020 års B-tränare. I slutet av januari
  2022 offentliggjorde stall Hulte att rörelsen skulle avvecklas under året. Det hade då hunnit gå 30 år sedan Leif tog
  över sysslorna efter Gustav, och under tiden runnit mycket vatten under bron över Vadeån. Leif har innan försäljning
  fortsatt att starta sina hästar och kunnat glädjas åt att Hulte Alva - efter ett mellanår - som femåring återupptagit sin
  lovande karriär med fyra segrar på de fem senaste starterna fram till mitten av maj. Alva har en vägvinnande aktion,
  men är svårkörd och många galopper har stört hennes avancemang mot kalla stoeliten.  Efter en sinkande galopp
  putsade hon i augusti sitt rekord till 1.25.3 2160v.  Också Hulte Annika har uppträtt som en ny häst och i oktober
  kuriöst nog tangerat Alvas rekord under identiska förutsättningar. Väl körd av unge Emil Eriksson segrade hon den
  12:e augusti problemfritt i Norrländska Elitstoet på Umåker. Segerpremie: 100.000. Och den 10:e september blev
  ekipaget knappt slaget om tredjeplatsen i Sto-SM efter ett starkt lopp utvändigt om ledaren.  Under 2022 tjänade
  hästarna in nästan en halv miljon i prispengar och Leif usågs välförtjänt till årets B-tränare på Hagmyrens travgala.
  Mot denna bakgrund har Stall Hulte aviserat att både Annika och Alva får fortsätta tävla i stallets regi under 2023.

Leif Jonsson med sin första stjärna Hulte Tina, 1993-94 rankat bästa kallblodssto i landet.	Leif med Hulte Annika. Foto Tord Amré.

Leif styrketränar Hulte Magnus i tryckvagn 2013.	Hulte Tilda sätter sveskt rekord 1.22.7 år 2011 med Ove A. Lindqvist.

  Fritz Ekbäck

  En annan stor idol bland de tvåbenta aktörerna blev för mig Fritz Ekbäck, sedan han i början av 50-talet med Aldo
  11-faldigat min veckopeng. Aldo låg sist när ett halvvarv återstod av loppet, men rundade fältet i vida spår genom
  sista kurvan och Fritz kunde vinna åkandes med bakåtvänt körspö. Det var Ekbäcks kännetecken att, efter korrekt
  tempobedömning, spara hästens krafter till avgörandet. Ytterligare ett skäl att vänta med Aldos spurt var att ha ett
  ekipage utanför sig när stallsvängen passerades, annars var risken stor att Aldo bröt ut och sprang av banan. Fritz
  var född i Spånga och hade börjat med hästar på ett stuteri i Stockholmstrakten (Veda, om jag minns rätt), där han
  först var motvillig till att själv köra lopp.  Som tur var gav han med sig och blev, efter en tid som försteman hos
  Sören Nordin på Solvalla, egen tränare och trefaldig kuskchampion i Östersund. Ett år vann han 22 av 25 varm-
  blodslopp. Kismet och Aldo radade upp segrar. När det var uppehåll i Östersund, blev det naturligt med gästspel
  på Bergsåker. Efter Östersundssejouren valde Fritz att flytta till Åby för att med Clipper konkurrera med banans
  ständige champion Algot Scott. Där röntes stora framgångar (champion 1955), parade med att Stall Freys hästar
  med Elitloppsvinnaren Carné i spetsen flyttades från Solvalla till Ekbäck på Åby. Han var också en skicklig kall-
  blodskusk, vilket belyses av fotot nedan, där han med Brandver vinner första heatet av Umåkers Jubileumslopp
  1953 före Stolt och en galopperande Orvar Odd på innerspår. Lägg märke till Ekbäcks bakåtvända körspö!
  Jag hade glädjen att få möta idolen Fritz Ekbäck på stallgången vid ett besök på Axevallabanan, då han bytte om till
  tävlingsdress, när jag som värnpliktig var stationerad en tid i Skövde 1957 för speciell sjukvårdsutbildning. När jag
  nämnde att jag 1956 besökt stuterier i Malmö-Lund-regionen förklarade han att, vid specifikt ett av dessa stuterier
  unghästarna felaktigt göddes med kraftfoder, så att de riskerade att bli sköra tävlingsindivider. En kunskap som jag
  dock aldrig skulle få nytta av senare i livet. Det bör påpekas att det inte avsåg Brodda Stuteri, anlagt 1876, där Fritz
  själv enligt uppgift varit verksam som privattränare under 1946. För min del gällde det att vara tillbaka på regementet
  före midnatt, annars väntade kasernförbud påföljande veckoslut, om jag inte lyckades ta mig in osedd till logementet
  via ett träd intill stängslet, som omgärdade kasernerna.  Den påföljden drabbade mig vid en händelse, när en högst
  tillfällig bridgepartner missat tiden för att lämna av mig.  "Det ordnar sig", sa han och förvägrade mig trädklättring.
  Vid vaktkuren uppdagades att han var officer vid regementet. Dock utan inflytande? Tragiskt nog omkom Ekbäck
  i en trafikolycka 1959 på hemväg i bilen efter en hästauktion i Skåne. I Nordsvenskens Julnummer 1950 läser jag:
  Ekbäcks duglighet är allmänt omvittnad, särskilt hans iskalla lugn, och många gånger har han erhållit applåder
  inför öppen ridå efter någon av sina varmblodssegrar.  Ex-stockholmaren är också en skötsam och rejäl grabb,
  just av den typen som kan bära en framgång.  Dessa vackra ord kan stå som minne av Fritz Ekbäck.

  Brottstycken - från Sundsvall ...

  Här fortsätter jag med fler glimtar från min uppväxtmiljö. Hos bonden på andra sidan landsvägen kunde vi köpa färsk
  mjölk som bars hem i kannor av bleckplåt. I drängkammaren dunkades kort på fritiden. När skörden anlände till logen
  bjöds det på välsmakande rovor, som jag skar i bitar med min morakniv. På den tiden var knivar redskap, inte vapen.
  Jag lekte ofta på gården med bondens barn och andra, men hyste stor respekt för bonden och hans hund, en Rottweiler.
  Båda såg lika barska ut. Till vänster om gården, från oss sett, låg Högströms charkuteri, som gjorde världens godaste korv.
  Varorna såldes i stan på torget eller i saluhallen, innan myndigheterna ansåg det vara hälsovådligt och stängde ner hallen.
  Själva handlade vi förstås direkt av tillverkaren - till reducerat pris. I denna lantliga miljö var det brukligt att spika upp
  hästskor på ytterdörrarna, något som troddes ge lycka åt de boende. Men det gällde att inte sätta öppningen på skon
  nedåt, för då rann lyckan ut. En vanlig syn i kök sommartid var flugfångare i form av klisterbehandlade pappersremsor,
  som fästes i taken och sen drogs ner i slingrande spiraler. Där fastnade flugorna, inväntande en förmodat plågsam död.

  I söder vette vår tomt mot Selångersån, som förbinder Selångerssjön med Sundsvallsfjärden.  Om den ån skall jag strax
  berätta mer. Min meste kompis hette Stig Söderman, han kallades aldrig för Stickan. Familjen bodde i bröderna John och
  Petter Högströms ljusgröna hus på samma plan som John och Stina med barnen Bengt och Kerstin. Bengt var vuxen och
  jobbade till sjöss. När han väl dök upp hemma förde han med sig exotiska föremål från världens alla hörn, som han deko-
  rerade sitt rum med. Vännen Stig var påhittig. På hans förslag skulle vi rispa var sin hand, blanda vårt blod och bli blods-
  bröder. Men min bror gillade inte honom, så när Stig kom på besök ombads han bryskt att stänga dörren - från utsidan!
  Stigs far var urmakare och reparerade klockor hemma i köket.  Sonen var fascinerad av att se hur pappans muskler och
  senor på armarna spelade, när han pillade med urverken. Jag saknade Stig när han reste på kollo på sommarlovet, vilket
  jag slapp. Han var dock snart tillbaka - med ena benet gipsat. Petters son Lasse tillhörde också mina lekkamrater. Av de
  närvarande berättas att jag en dag, innan jag lärt mig tala rent, kom för att hälsa på Lasse. Efter att ha kravlat mig uppför
  trappan, undrade jag om han kanske låg och sov. - Pover Lassla?  frågade jag, trots att han satt fullt synlig på pottan mitt
  på köksgolvet, medan pappa Petter kalasade på charkuteriets osålda grisfötter och mamma Ester betjänade charkkunder.

  En bäck forsade förbi charkuteriet och vidare ner till ån. Jag tror att bäcken utgjorde kommungräns mellan Selånger och
  Sundsvall.  Längre upp i bäcken kunde man som skattletare göra fynd, som ett par avlagda skor med rågummisulor och
  andra värdefulla föremål. Vid bäckens utlopp låg ett garveri som luktade illa och tacksamt drog till sig traktens råttor.
  Utsläpp skedde orenat till Selångersån, inklusive fekalier från husen, vilket inte hindrade att det växte sköna näckrosor i
  ån eller att vi barn med förtjusning badade i den. Det som inte dödar, det härdar - heter det ju. Min fars två veckor korta
  sommarsemestrar ägnades åt cykelturer med övernattningar i tält. Som liten fick jag sitta i en barnstol monterad på ramen
  till pappas cykel. Vid en tur till, eller kanske från, en moster i byn Prästmon i Ådalen hade fästet till stolen rekat upp sig,
  så att stolen slog runt. Jag föll på huvet i marken i en regnvåt utförsbacke, men kunde turligt nog plockas upp oskadd.
  Den ovannämnda, länge oskyltade, landsvägen hade ett namn också, Västra vägen. Jag lärde mig tidigt destinationerna
  för de långväga bussar som trafikerade jämtländska rutten Kälarne, Ragunda och Bispgården. I tiden någon gång efter
  att jag sent slutat dia och innan jag blivit gammal nog att känna skam för att vara utstyrd i livstycke, ett plagg som höll
  uppe långstrumporna med hjälp av skavande strumpeband - dåtida traditionell underklädsel för förskolebarn. Julottan i
  Selångers kyrka i Kungsnäs ledd av kyrkoherde Ragnar Klefbom var ett måste. Annars gick vi aldrig i kyrkan. Hur tog
  vi oss dit då? Med häst, släde och bjällerklang i häftigt snöfall? Ett inbillat minne, månne? Kanske tog vi bussen.

  Kusin Claes, Jannes far, uppmuntrade mig att sjunga Sjösalavals av Evert Taube, trubaduren som kunde konsten att i sina
  visor förmedla det vackra i tillvaron. Som femåring kunde jag alla verserna utantill, då de ofta spelades i radio. Hur jag lät
  är oklart men musikintresset i släkten var stort. Mamma spelade gitarr och Claes var fena på fiol. Flera släktingar spelade
  piano och vissa dragspel. Bland dessa musikläraren Åke, vars pappa var magiker. Fast jag hatade när Åke spelade på såg,
  det ljudet tålde jag inte. Då jag blivit litet större, hände det att mamma skickade iväg mig med en kanna mjölk till en barn-
  rik familj, där mannen var alkoholiserad. När dörren öppnades slog en frän stank av urin spetsad med finkel emot mig och
  påskyndade ärendet.  I samma ålder, då jag skulle ta mig hem från stan, hände det att jag åkte snålskjuts på den överfulla
  Kungsnäsbussen, eftersom jag saknade kontanter. Även om jag hann bli avslängd innan jag var hemma, var det inte långt
  kvar att gå.  Ett annat samfärdsmedel var spårvagnar, vilka anslöt Esplanaden i centrum med Kubikenborg och Skönvik.
  Under första delen av 40-talet var bilar fåtaliga, men en sådan tillhörde en person som bodde i huset på andra sidan den
  smala väg, som ledde förbi bondgården. Huset var slottslikt, byggt med massor av snickarglädje, och kallades Tornvillan:   Bilen ifråga hade en träkolsdriven gengasmotor monterad baktill. Antändning skedde med speciella stickor, långa och
  grova.  I Tornvillan bodde även en kvinnlig konstnär och en folkskollärare med sin son, som troddes vara Sundsvalls
  förste knarkare. Fågelvyn ovanifrån Tornvillan visar landsvägen, husen och ån. Även Bylunds bemannade eka om du
  klickar på fotot för att förstora. Vi bodde i det första huset och Bylunds, som jag berättar mer om längre fram, i nästa.
  Fotot är säkert taget efter att vi flyttat därifrån. Den smala bilväg, som går fram till en garageport i vårt hus, fanns inte
  när jag bodde där. Ingen bil heller. Det tredje huset har jag inga minnen ifrån, men i det bortersta huset bodde Granells,
  som jag bara besökte när jag var bjuden på julgransplundring med ringdans och förtäring av snask inköpt i Bodings lilla
  handelsbod på andra sidan vägen, c:a 300 meter längre västerut, just före Erikssons handelsträdgård. Mina egna besök
  hos Bodings hade skett i farbror Goudes sällskap och på dennes bekostnad, då jag med hänsyn till min låga ålder ännu
  inte blivit betrodd med veckopeng. Senare spelade vi kula på planen utanför Bodings entré. Inte farbror Goude förstås.

  Somliga varor var det brist på, däribland olja. Vissa livsmedel ransonerades - allra längst tid kaffe. Skollunchen bestod
  av grynvälling eller fiskbullar i korintsås. Kläder ärvdes, inköp var ej att tänka på. Trasiga strumpor stoppades, byxor
  lappades och nedslitna skor halvsulades - i motsats till nutida överkonsumtion av kläder och andra modestyrda varor.
  Det pågick gubevars ett världskrig - det andra i ordningen - vilket åtföljdes av några materiellt återhållsamma år. För
  dem, som likväl hade skäl att fira och tänkte sig att handla på systembolaget, krävdes motbok. Min far inkallades och
  krigsplacerades i Boden för eventuellt försvar av gränsen mot Finland, som angripits av ryssarna. Onödigt tycktes det,
  eftersom han skulle falla för gällande åldersstreck i januari 1941, något som jag var för ung att inse. Hur kriget drab-
  bade befolkningen i de direkt berörda länderna är en tragisk historia, som dock ligger utanför mitt ämne. Beträffande
  Tornvillan, vars intressanta historia framgår av länken, får jag addera att det gick rykten om att det spökade där. Bara
  femhundra meter längre västerut, efter dåvarande handelsträdgården, ligger Högoms gravkullar från 400-500 år e Kr.
  På Tornvillans mark fanns liknande högar, om än mindre. Kanske därav namnet Granlohög.  Var det vikingarna som
  spökade? Österut mot stan mellan Tornvillan och begravningsplatsen låg ett sandtag, som så lägligt kom till använd-
  ning den sommar landsvägen stenlades, medan stensättarnas bara överkroppar bryntes av den skarpa solen. När så
  de modemedvetna vandrade förbi, klapprade myggjagarnas tå- och klackjärn som kastanjetter mot stenläggningen.

  På vintrarna, när ån frusit till, kunde vi åka skridskor på isen och spela bandy. Mina första skridskor skapades på
  så sätt att en stålskena monterades under vardera pjäxan och spändes fast med läderremmar. Ibland gick jag snett
  över ån för att träffa jämnårige Kalle Backlund, närmaste granne på andra sidan. Sett rakt över ån var den enda
  bebyggelsen en lada och längre upp utefter åns södra sida låg Högoms tegelbruk, där man kunde värma sig i en
  nyligen använd brännugn - förutsatt att man lyckats undgå upptäckt av personalen. Mer riskabelt var det nog på
  vårkanten, när isen på ån bröts upp och de som tordes utmana riskerna gav sig på att jumpa på isflaken. Säkrare
  var läroverkets skolgård, som vintertid spolades till isbana för friåkning och bandyspel. Efter avslutade lektioner
  i realskolan kunde vi spela bandy i timmar - nu hade jag riktiga grillor - för att sedan gå in och bälga i oss vatten
  för att släcka törsten och återställa vätskebalansen. Ibland var stans bandystjärna Curt Dufvenberg, sportskribent
  på Dagbladet under signaturen Duva, med och lirade. På hemvägen passeras Västra Plans is där jag stannar till om
  jag ser "Harper" delta i en korpbandymatch. Intresset för ishockey väcktes senare av Timrålaget Wifsta/Östrands
  framgångar med Eje Lindström, Bert-Ola Nordlander, Lennart 'Lill-Strimma' Svedberg och Inge Hammarström.

  I solgasset på Sundsvalls IP spelade Timrålaget Fagervik semifinal i Svenska fotbollscupen sommaren 1950 med
  brödraparen Gunnar och Lasse Fröling samt Erling och Ingbert Hammarström, högeryttern Tage Nordlander och
  centertanken Enar Åsén. Gästande allsvenska topplaget Helsingborgs IF med Malte "Svarta blixten" Mårtensson
  som vänsterytter och Rio-Kalle Svensson i målet vann med 3-1. Timrålagen slogs senare samman under namnet
  WÖF, år 1966 omdöpt till Timrå IK.  I villan intill vårt hus då vi flyttat till stan, bodde Cederholms med gummi-
  verkstad i källarplanet. Sonen Gösta, "Göken" kallad, och Lennart "Foppa" Forsberg, Emils farfar, var Giffarnas
  stjärnor. Men mitt i karriären, med fru och två små barn, omkom Gösta Cederholm sorgligt nog i en mc-olycka.

  När vi flyttade in till stan förblev Granlohög bas för mina fritidsaktiviteter.  Där hade jag ju mina släktingar och
  kamrater. Vi bodde 'Väst på stan', så att cykla till Granlohög tog max tio minuter.  När vädret inte dög till andra
  aktiviteter började jag spela bridge, som var min brors huvudintresse sedan han slutat brottas (jag fick utstå både
  Halvnelson och Flygande Mara) och hans draghund, schäfern Iljo, fått valpsjukan och avlivats då han sånär bitit
  mig i ansktet en dag när jag kom hem från skolan. Min första partner blev Jan Lindblad. Med Limblla (sagt med
  traktens tjocka l) fick jag spela många långsitsar mot hans bror och mor i deras hem i Granlohög, innan vi vågade
  oss ut på någon klubb. När så skedde slutade vi fyra från slutet och följande gång näst sist. Då var det nära att en
  ev. karriär var över innan den ens hunnit börja. Men tredje gången gillt blev det vinst och därmed skäl att fortsätta.

  Åter till barnaåren och min morbrors svärfar och tidigare nämnde Jannes farmorsfar Klas Andreas Goude, född
  1863 och av hela släkten kallad farbror Goude eller gubben Goude, som, förutom att passa mig när jag var liten,
  fiskade braxen i ån. Fisken åt vi sedan med god aptit - hoppas jag. Själv grävde jag upp mask ur grönsakslandet,
  trädde på kroken och metade mört, löja och snorgärs i landnära stim. Spiggen var för liten. Morbror Valfrids familj
  bodde på husets ovanvåning och vi på det nedre planet, mormor i eget litet sovrum hos oss de sista åren av sitt liv.
  Farbror Goude i en utbyggnad med separat ingång.  I den rymliga källaren fanns plats för snickerier vid sidan av
  värmepannan, som kunde nyttjas till att hetta upp tenn till flytande form för att gjuta soldater åt mig att leka med.
  Morbror Valfrid snickrade ihop en bob med medar och styranordning åt min bror, som körde den utför Hulivä-
  gens isbelagda och brantaste backe. Med mig på sin rygg - blundande. Broms saknades, men vi mötte ingen bil.
  Farbror Goude omkom tragiskt vintern 1950 när han med kälke påkördes av en buss. Vems skulden var känner
  jag inte till. Nedan skjuter jag in två bilder på den omtalade Selångersån.  Det hus vi bodde i låg som sagt på en
  tomt mellan ån och vägen. Parallellt med infarten sluttade en smal brandgata ner mot ån. Brandgatan var avsedd
  för räddningstjänsten att vid behov hämta vatten från ån och utmynnade i en träbrygga från vilken badfotot tagits.
  På andra sidan brandgatan var marken obebyggd och om vintern tippades där stora mängder snö från plogbilar.
  Det kunde dröja ända in i juni månad innan snöberget smält ned och omvandlats till vatten, som fyllt på ån.

Tornvillan dominerar bilden från sekelskiftet 1900 ovan. Vårt hus är inte ens påtänkt. En smal stig förebådar brandgatan. Men bryggan är på plats. Storsimmaren Arne Borg, se mer nedan, tävlingssimmade i ån på 20-talet.

  Väster om oss utefter ån låg som nämnts ytterligare tre villor innan kommungränsen. I höger bildkant på badfotot skym-
  tas grannens hus. I det skymtade grannhuset bodde kamrer Bylund med sina två söner och hushållerska. Sönerna Lasse
  och Lennart var idrottsintresserade och på deras tomt fanns anlagd en sandgrop, avsedd för såväl kulstötning som alla
  sorters hoppträning.  I en trälåda, väldoftande av dess forna innehåll av kubanska cigarrer, förvarades diverse urklipp.
  Bylunds prenumererade på Rekordmagasinet, där Edwin Ahlqvist skrev om den legendariske boxningsvärldsmästaren
  i tungvikt - Joe Louis, the brown bomber - och Idrottsbladet, vari Torsten Tegnér medryckande skrev om våra egna
  stjärnor i löpning, Gunder Hägg och Arne Andersson, jämte alla andra fantomer på kolstybben. Lennart, den äldre och
  längre av bröderna, blev svensk juniormästare i stavhopp (3,80 med bambustav på 40-talet), men tvingades sedan sluta
  hoppa. Varför, visade han för mig när han drog upp byxbenen och blottade vaderna. Vaden på upphoppsbenet visade
  sig då vara dubbelt så tjock som den andra vaden. Lasse Bylund blev en vass sprinter och skicklig handbollsspelare.

Här bryter jag textens kronologi genom att skjuta in att   Lennart Bylund firade avlagd juristexamen tillsammans   med sin fästmö med en turistresa till det sköna Italien   (reguljär trafik, charterresor var ännu inte tagna i bruk)   för att byta ut Selångersåns kontaminerade vatten mot   medelhavets salta vågor. Inte bokstavligen förstås. De   upplevelserna stimulerade även min reslust. Också jag   började längta till Italien. Men i barnaåren fick jag nöja   mig med att utforska åns övre delar i Bylunds eka, med   badplatsen vid Selångerssjön som slutstation.   När jag i vuxen ålder gjorde min första resa till Italien   i rötmånaden augusti, visade sig det adriatiska vattnet   vara mer ohälsosamt än åns. Efter en kort gondoltur   fick jag först 'se' Venedig från Markuskyrkans svalka,   sedan liggande med feberfrossa i en hotellsäng. Efter   hemkomsten läkarbesök och sjukskrivning för bronkit.

Kisande mot solen klänger jag på min frisörs rygg, d.v.s. mammas. Lasse Bylund sitter på min bror Bengts   axlar. Men jag tror inte att moster Hulda (farbror Goudes dotter) klänger på Lennart Bylund, även om han   ser ansträngd ut. Hulda var nämligen lika bred som kort, rund som en boll. Hade nutida BMI-formel använts,   hade den inte gett henne många år till att leva.  Men den formeln kände inte Hulda till,  så hon fortsatte att   kärleksfullt vårda sina behagligt doftande luktärter, odlade utefter den soliga husgaveln, och andra trädgårds-   växter och blev nästan 100 år gammal. Hulda utmärkte sig, då hon lärde sig cykla först när hon fyllt 50. Vad   mer var, gjorde Hulda och Valfrid strax därpå en utfärd på cykel de 40 milen från Sundsvall till Stockholm.   Det kan man kalla cykelavstånd!  Vem tog då fotot?  Var det pappa, morbror Valfrid eller farbror Goude?   Herman Bylund, hushållerskan Linda? Det kan göra detsamma, originalet är som det är och kopian är inte   felbeskuren i något modernt bildredigeringsprogram, som man annars skulle kunna befara. Möjligen är det   inte personerna på kortet som är motivet, utan den frodiga växtligheten med de prunkande blommorna.   Det står bestämt ett växthus av glas i bakgrunden.   Själv blev jag, trots flitig träning och förvärv av någons urvuxna vita spikskor, jämte studier i hälso- och trä-   ningslära samt att min mor sydde ett klubbemblem åt mig, utan framgång som idrottsman. Tro mig, saknas   talang räcker inte löpning på skogsstigar sommartid och pulsande i snö på vintern enligt Gunder Häggs eget   träningsrecept, som jag läst om i en bok jag fått av Bylunds, för att bli en stjärna. På Norra bergets baksida   fanns omklädningsrum, löpslingor, duschar och en liten iskall utepool till att härda kropp och sinne. I denna   anläggning lärde jag känna den lokala eliten och den skarpa doften av liniment.  TV fanns ännu ej, i stället   hade vi chans att få se en film från friidrottsdelen av Sommar-OS i London 1948 på endera av biograferna   Svea, China eller Saga. I varje fall inte på Konsert eller Röda Kvarn. Sverige hade då sina största framgån-   gar någonsin, eftersom landet varit förskonat från det krig som drabbat många deltagande nationer. Henry   Eriksson besegrade favoriten Lennart Strand i regnet (London!) på 1500 meter. Strand, som agerat inoffi-   ciell hare åt tidigare stjärnor och då inte aktat för rov att sticka undan till vinst.  Det görs gällande att det   var i de sammanhangen ordet hare myntades som term för farthållare. Jag gissar att det är förbjudet för de   numera officiella hararna att fullfölja loppen, även om de mot förmodan skulle kunna vinna. Jodå, Sverige   vann i fotboll också. Gre-No-Li anföll och Torsten Lindberg vaktade målet, medan Kalle Svensson  ('Rio-   Kalle' från och med VM 1950) nötte reservbänken. Lagledare var en viss Rudolf 'Putte' Kock. I den tidens   laguppställningar ingick fyra backar, en centerhalv (motsvarande central mittfältare) och fem anfallare.

Inspirerad av Arne Åhman i Ådal, Nor-             dingrå, gjorde jag som 11-åring upp en             plan för med hur mycket jag måste öka             mitt pers per år för att tio år senare slå             Arnes svenska rekord i tresteg.  Denna             fåfängliga plan skrinlades, när jag snart             fått andra intressen än att hoppa tresteg.             Egentränad var Arne ett spänstfenomen,             som förutom OS-guld i tresteg vann SM-             guld och EM-medaljer i höjd och längd.             Vid 95 års ålder 2020 nöjer han sig med             dagliga promenader i omgivningarna.

  Jag påminner mig nu en fotbollscup, som anordnades för U15-lag utan överåriga. Vårt lag hette inte GAIS, vilket
  pressen skrev, utan GAIF - Granlohögs Allmänna Idrottsförening - för så pretentiöst stod det på mitt emblem. Vår
  taktik liknade mest sparka och spring. Vi hade varken ledare eller tränare, inga vuxna inblandade. Men vi vann de
  inledande matcherna och gick till final, tyvärr underlägsna i både ålder och storlek, mot NorrmalmsBiffarna - mitt
  uttryck, som syftar på deras kroppsbyggnader men rimmar så lämpligt på SundsvallsGiffarna. Den mest storväxte
  var tungviktsbrottaren Lasse Nyman, son till tungviktsmästaren John Nyman. Av de normalt växta minns jag gott
  Assar Engblom och Bo Evers. Med Evers skulle jag senare göra Stockholm osäkert. I vårt lag ingick, förutom de
  nämnda kamraterna Stig, Kalle och Lasse Högström, även min släkting Jan som bara var 9 år och fick spela center
  i avsikt att ta vara på förlupna bollar. Han hade gjort mål i en tidigare match! Annars var nog vårt vassaste anfalls-
  vapen Bosse Holmgren, som spelade på samma plats i GAIF - högerytter - som sin morbror Thure Fröberg i GIF.

  Holmgrens bodde intill ängen i Granlohög, som utgjorde arena för vårt dagliga trillande. Bland mina klasskompi-
  sar ingick Bosse Jansson och Kurre Johansson i laget. Kurre bodde med adress Sjögatan i Stenstans gräns mot ån,
  där man i hans sällskap kunde utforska byggnaderna via hemlighetsfulla vindsgångar med passager mellan husen.
  Kurre var lång som en stång och smal som en sticka, men snabb som en vinthund. Jag var försedd med elastiska
  knästöd på grund av överträning och skulle alternera med Stig i anfall och försvar, i denna match innebärande att
  båda fick inrikta sig på försvarsspel. Det blev nämligen bara spel mot ett mål - vårt. Men vi hade en joker i form
  av målvakten Lasse Willner, som dödsföraktande slängde sig på varje skott i den täta dimma som rådde på Västra
  Plan den dagen.  När domaren blåste av matchen vid full tid,  hade Norrmalm segrat med 1-0. Men var det verk-
  ligen någon som kunde se att det blev mål? Jo minsann, domar'n kunde. Den ende av spelarna som efterfrågades
  av ett topplag i stan, blev föga förvånande Lasse Willner. Men även dennes utveckling avstannade efterhand.

  Tiggare fanns också på den tiden, men de satt inte stilla med en mugg i handen utan vandrade genom landet och
  sökte efter lador eller annat att övernatta i. Vagabonder kallades de, eller luffare på svenska.  Jag var med, när
  en luffare knackade på hos Bylunds och bad om något att förtära. Vi har mjölk, men den är nog sur, blev svaret.
  Det gör ingenting sa landstrykaren och sörplade tacksamt i sig det som bjöds. (I stadskärnans trappingångar skyl-
  tades med texten 'Bettleri förbjudet'.)  En som däremot sades vara förmögen var Schwartzman.  Svartsman, som
  han kallades i folkmun, samlade lump i en skottkärra och hade, vill jag minnas, en mörk bostad på Södermalm där
  han sov på enkla madrasser i samma kläder som han stod och gick i. Otvättade, liksom han själv. Namnanpassad.
  På nätet finner jag: En av de originella profilerna är den oförargliga lumphandlaren Jakob Schwartzman, som
  föddes 1881 i staden. Han vandrar omkring i skymningen längs Sundsvalls gator med sin skottkärra och sam-
  lar in begagnade varor och skrot som han sedan säljer vidare. För pengarna köper han sedan några gårdar på
  Stenhammarens sluttningar. När jag söker på Stenhammaren, hittar jag följande: 1868 avsattes den branta och
  steniga sluttningen söder om Sundsvall till den nya stadsdelen Stenhammaren. Stenhammaren blev en tid
  ökänd för bordeller och lönnkrogar och den nattliga trafiken dit upp.

  Jag betvivlar att Svartsman betalade inkomstskatt för lumpsamlandet. Detsamma skall jag låta vara osagt om den
  man som tog initiativ till att, på en sträcka där det var långt mellan broarna, forsla trafikanter över Selångersån för
  fem öre per person. Det skedde med en handdriven farkost, som liknade en liten pråm. Någon tidtabell fanns inte.
  Turen avgick när båten var full, eller annars när någon gått ombord. Återigen citerar jag från nätet: Färjeläget som
  låg 50 meter nedströms från den nuvarande sporthallsbron användes framförallt av dem som arbetade på Sunds-
  valls Verkstäder samt av arbetarna på Laurents såg. För de som bodde på Västermalm förkortades vägen då med
  1 km. Avgiften var 5 öre per tur. Färjan drogs för hand med hjälp av en kedja, som måste sänkas ner då båtarna
  skulle passera. Bogserbåtarna Högom med tegelpråmar och Gustaf med timmer trafikerade då och då ån under
  vardagar. Under sommarhelgerna var det passagerarbåten Ejdern som transporterade folk till bad- och festplat-
  sen Bergsåkersbaden. Fredrik Svanström som drev färjan bodde i ett litet hus på Nygatan 5, Södermalm. Fredrik
  fiskade både abborre och ål i Selångersån. Ålen sålde han till Knaust´s restaurang.

        Nedan syns färjkarlen med passagerare - på 40-talet. På norra sidan ån hade han sin lilla kur och bakom kuren
        ses Laurents såg. De som bodde på Norrmalm kunde passera över den livliga trafiken på ån via Puckelbron till
        centrum och hem igen. Fotot till höger förklarar namnet på bron.
  Som bekant var Knaust under 1800-talet stamställe för träbaronerna, eller kanske träpatronerna. På båda sidor om
  fjärden anlades då och senare pappersbruk och andra fabriker, som spydde ut vit eller svart rök ur sina skorstenar.
  Vi som bodde västerut stördes inte direkt av röken, men ibland av den obehagliga lukten om det blåste från fel håll.
  Värst lär det ha drabbat Alnöborna. En avsevärt otäckare parallell möttes vi av i juni 1990 när vi bilade genom Öst-
  tyskland. Efter att ha hackat på Berlinmuren körde vi mot nästa övernattning, i Bayreuth. Det var förbjudet att vika
  av från motorvägen men vi riskerade en avstickare till universitetsstaden Halle, som visade sig vara en industristad.
  Först när vi närmade oss Halle förstod vi förbudet, då himlen doldes av en gråbrun rök från skorstenarna.  Allt var
  gråbrunt. Byggnaderna med förvridna, rostiga fönsterbleck. Luften, som knappt gick att andas. Vi stannade i bilen,
  undvek att ta foton. Vem vill ta semesterfoton av en gråbrun sörja? Den miljön kunde ha varit något att visa upp nu.

  Knaust, hotell och restaurang, ägdes av familjen Wilöf, under 'min' tid Gunnar Wilöf som efterträddes av sonen Bo.
  De var även ägare till Vindhem på Alnön, en populär dansrestaurang, att ta sig till via en sjötur med båten Aramis
  med Kapten Bölja vid rodret. Gunnar ägde också travstoet Big Eralda (Big Noon - Esmeralda), en så vildsint dam
  att hon ibland gick utom toton för spelarnas bästa. En obligatorisk startgalopp följdes som regel av en skentur, var-
  för hennes tränare Tore Andersson gärna överlät styrningen till någon stallman. Jag minns Yngvar 'Pocka' Ohlsson
  liggande raklång i sulkyn för att få stopp på ekipaget. Bosse Wilöf sysslade senare med travhästar på amatörbasis.

  Det fanns många original och stofiler i Sundsvall, när jag växte upp. Man skulle gärna vilja klassa in en del av ens
  lärare i den kategorien, men nu skall vi vara snälla. Däremot CykelErik, TokHolger och PussOskar, som kallades
  så på grund av sina tjocka läppar, ofta lätt saglande. Alla var helt oförargliga. Var finns dagens originella? Är de
  mobbade, institutionaliserade? Vågar kanske inte visa sig, utfrusna i ett fördömande samhällsklimat. Det fanns fler.
  RödLotta (hårfärgen!) kallades en dam, som struttade omkring på stan hårt knipande om handväskan. Lottas bror
  Olle var däremot en omtyckt person, som drev en plåtfirma och spelade bridge på fritiden, om än inte på elitnivå.
  Caramba [sic!] benämndes en man som av naturen sjöng förnöjt med hög stämma när han gick omkring och sålde
  gipsfigurer, ofta utanför Epa på Storgatan. Men han var inget original - italienare, tror jag. Osvensk. O sole mio!

  Morbror Valfrids egenhändigt - med viss hjälp av min far och andra bekanta - byggda villa revs i förtid på markäga-
  rens, Sundsvalls stad, initiativ och tomten står därefter obebyggd i avvaktan på beslut från de styrande om vad som
  ska ske med den. Varför? Bondens mark - också den ägd av Sundsvalls stad - blev föremål för villabebyggelse med
  anslutningsvägar och för bilåldern angelägen bensinstation.  Bondens planer på att ta över uppländska Väsby Stuteri
  efter Martin Eklund grusades, i stället styrdes kosan till Julita eller Molkom.  Tornvillan brann ner till grunden i en
  anlagd brand 1980. Var det spöket som tände på? På den tomten byggdes hyreshus. Bäcken kan vara uttorkad eller
  också leds vattnet genom rör i stället.  Skattletare göre sig ej besvär.  Kort sagt - hela min trygga uppväxtvärld är
  utplånad. Miljön har på många sätt blivit mer steril. Det storskaliga jordbruket kan ha bidragit till att utarma faunan.
  Flockarna av pickande gråsparvar (landets då vanligaste fåglar) är borta. Vissa naturliga dofter har försvunnit i sam-
  band med mekanisering och stordrift. Syntetisk gödsel luktar inte. Till det positiva torde höra att råttorna avlägsnats
  från saluhallen och att utsläppen till ån renats. Hur ser det ut idag? Fiskar eller badar man i ån? Går där båtar?

  I området vid Åkroken fanns Sundsvalls Bryggerier på ena sidan ån och på den andra ridskolans stall, brädgår'n och
  min morbror Ernsts plantskola. Denna brann beklagligtvis ner, när det begav sig. Innan dess hade någon stackars sate
  sprängt skallen av sig med dynamit, så att kroppsdelar spritts ut över fältet mellan brädgår'n, Västra vägen och kyrko-
  gården. Men det var för längesen - när jag var småskolebarn, tror jag. Numera behärskas marken av lärosätena Sunds-
  valls Gymnasium Västermalm och Mittuniversitetet. Fabriksgatan har fått byta namn till Universitetsallén. Min gamla
  stig uppför Siljeberget väster om Bergsåker är dold bakom villabebyggelse. Om den ens finns kvar. Från bergets topp
  har man en hänförande utsikt över nejden, med travbanan till vänster då man står vänd mot den trolskt guldskimrande
  Sättnaån - tillflöde till Selångerssjön.  Högerut kunde man överblicka Stall Gaffelbys hagar, där "bildsköna" unghästar
  (Assars uttryck) betade. Du som hittar, ta kaffekorgen med dig upp för en fika i någon solig glänta. Vid rätt årstid fyller
  du korgen med hallon och blåbär på nervägen.  Fotot nedan t.h. från juni 2016 ger en glimt av Sättnaån vid Siljebrget.
  Min far lögade sig i det klara vattnet och flöt gärna på rygg. Men det var närmare utloppet till sjön - och i en annan tid.

Morbröderna Valfrid t.v. och Ernst i unga år prydda       med höga stärkta skjortkragar - s.k. fadermördare.       Två kraftfulla debattörer vid ofta återkommande       politiska diskussioner i hemmiljö. Underhållande.

  Den gamla kommungränsen är utsuddad i och med att Selångers landskommun inkorporerades 1965 i Sundsvalls
  stad, som 1971 ombildades till Sundsvalls kommun. Den meningen har jag googlat fram, liksom följande uppgifter:
  Selångers socken har medeltida ursprung. Ur socknen utbröts 1624 Sundsvalls stad och Sundsvalls församling.
  Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Selångers församling och för
  de borgerliga frågorna bildades Selångers landskommun. [...] Det tegelbruk som anlades 1888 på Högoms mark
  söder om ån köptes senare av Erik Laurent. Högoms och Nacksta tegelbruk kom att bli ett av de största i hela
  Norrland och drevs ända till 1960-talet. Intill fanns en mindre såg som av Laurent flyttades närmare stan. Verk-
  samheten vid denna ”Laurents såg” (se ovan) pågick till 24 september 1949 då hela sågverket ödelades av en stor
  eldsvåda. Dalgången var fordom sjöbotten och Sundsvalls ursprung blev byn Sund vid Selångersåns dåtida mynning,
  dagens Åkroken, då landhöjningen gjort inseglingsrännan till dåvarande centralort och hamn vid Kungsnäs för trång.
  Här ges förklaringen till att Kungsnäs med Selångers kyrka, som ligger på en höjd, föregick Sundsvall som centralort.

  Verksamheten vid garveriet dog ut med garvaren.  Sonen Rolf Sundin blev ägare till charkuterier, drev charku-
  teriskola och köpte travhästar samt satt i många år i styrelsen för Norrlands travsällskap.  Tack till Janne för den
  upplysningen. Jag har i tidigare avsnitt berättat om när Jan och jag cyklade till Bergsjö och hur välkomna vi kände
  oss där. Detsamma har också gällt vid mina många senare besök och jag har alltid känt mig som hemma i denna
  vackra bygd. Faktiskt har jag trott på, eller snarare anat, att jag haft mina anor där. Det har nu besannats av min
  systers barnbarn Magnus, som släktforskat med besked.  Och det beskedet innebär för mig att min farmors far
  Jonas Livén föddes i byn Trösten i Bergsjö år 1820.  Jonas far Erik Lif var soldat på orten, tillhörande Hälsinge
  regemente. På Jonas mors sida fanns flera anknytningar till Bergsjö, bl.a. i byarna Fiskvik, Hamre, Norråsen och
  Älgered. Fiskvik, som alltså är byn där Lichl Lotta föddes. Hamre ligger mellan Fiskvik och Hulte och Norråsen
  hyste som sagt Stall Ward. Min kusin Veras släktforskning avslöjar att jag även på mammas sida har anor från
  Hälsingland, då min morfars far, Erik Gustav Norberg, föddes i Söderhamn 1824. Till yrket blev han smed och
  verkade först i Härnösand och senare i Timrå strax norr om Sundsvall, där skeppsbyggnad vid Vivstavarv, såg-
  verk och pappersbruk kom att bli många Norbergares födkrokar. Erik Gustav Norberg själv avled redan 1856,
  troligen drunknad i Selångersån. Därtill framgår av Veras forskning att Erik Norbergs farfars farfar Erik Eriks-
  son föddes den 4:e maj 1709 i Gnarps församling, Hälsingland. Hans yrke blev mästersmed.

  Fotot t.v. med Janne efter skolavslutning, för min del realexanen, Janne 4 år yngre men längst i sin realskoleklass,
  den sommar vi cyklade till Bergsjö (via Gnarp!). Fotot taget av vår kamrat Ulla, kusin Majlis' dotter, i familjens
  trädgård nära min barndoms söndagsskola i Högom. Beträffande realexamen åtföljdes den av klassfest på Norra
  berget, då tjejerna i klassen passade på att försöka lära oss klumpiga grabbar de vanligaste dansstegen - i foxtrot.
  Jag kan också avslöja att Jans syster Gunilla delägde den av Tommy Jansson, Timrå, uppfödde hingsten Drewgi.
  Denne segrade både i Kriteriet 1995 och Derbyt 1996 med Åke Svanstedt som körsven.  Derbyhelgen 1996 var
  för övrigt den senaste gången jag besökte Jägersro. Efter det har jag varit på trav i både Rättvik, Bollnäs, Årjäng
  och Bergsåker. Nog är det mysigare på landsortsbanorna. Min önskan är att alla banor från Värmland och norrut
  får ha minst ett, helst två, kallblodslopp när de arrangerar V75. Gärna med voltstart och tillägg.

Fotot ovan visar Smedsbo Faksen med    Björn Goop. Klicka för större bild. Läs     nedanstående text om Smedsbo Faksen.

  Tilläggas kan också att Janne, med efternamnet Norberg (skall ej förväxlas med sin namne proffskusken), själv
  kört lopp med egen häst. Jan (t.h.) med andra medlemmar av Travakademien i Sundsvall var ägare till Sveriges
  bästa 4-åriga kallblod 2015, Smedsbo Faksen, som den 13 september samma år blev tvåa i norska derbyt. Han
  valdes också till Årets häst på Hagmyren 2015 vid Trav Gävleborgs gala. Den 9 oktober 2015 godkändes han
  som avelshingst och den 28 februari 2016 vann han Prix des Pays Nordiques i Paris på nytt rekord för loppet.
  I 2017 års upplaga av samma lopp, den 23/2, upprepades segern. Nu med Björn Goop i sulkyn (bilden hämtad
  från Travakademiens hemsida). Därefter tidvis störd av halsproblem. I förbigående sagt var jag själv, icke häst-
  ägande, medlem i Travakademien på stol nr 4, när jag jobbade i Sundsvall åren 1965-68 innan flytten till Skåne.
  Det var f.ö. med Bosse Jonsson jag hade glädjen att dela insats och vinst vid Ekbäcks omskrivna seger med
  Aldo. Var det därför Bosse bjöd in mig som medlem i akademien 15-talet år senare? Nä, jag försöker skämta
  och det fanns inget krav att äga häst. Någon storspelare har jag heller aldrig blivit. Jag är mer intresserad av
  sporten än av spelet. Och jag hatar att förlora - särskilt pengar.

  Förresten, hur skulle man kunna undgå att bli travintresserad? I småskolan (ålder 7-8 år) hade jag Lennart Valentin,
  yngre bror till Gösta (Stall Hernö) och medarbetare vid STC (Svenska Travsportens Centralförbund), i samma klass.
  I realskolan blivande sportchefen på Bergsåker Bo I. Jansson (med morbröderna Yngve och Gunnar Bergkvist, som
  var professionella travtränare liksom Bosses storebror Lasse Jansson) och Bo R. Jonsson, framtida storhästägare
  (stall Centaur) och lokal skribent för Travronden och Sundsvalls-Posten under signaturen Grip. 2013-16 var Bosse
  Jonssons bästa Shelly Ann Frazer med Minerva som anmoder. Efter realen valde Bossarna Jansson och Jonsson han-
  delsgymnasiet, medan jag jagade skarpare brudar på annat håll. En annan jämnårig skolkamrat var Assar Engblom,
  ordförande i Norrlands Travsällskap och STC samt UET (Europaförbundet). Engbloms, Stall Gaffelby, bedriver åke-
  rirörelse där nordsvenskar var första dragare. De har varit med från Bergsåkers start 1932 och var 2015 fortfarande
  aktiva som ägare till landets bästa treåriga sto, Timbal. På bilden tar Timbal 13:e segern 2015 i Johan Jacobssons
  Minne. Första gången med Örjan Kihlström i sulkyn. Hon var därmed segerrikast i landet. Timbal satte världsrekord
  när hon vann långa E3-finalen på 12.5 2140 auto. Fotot från uppfödarens, Menhammar Stuteri, hemsida. Årets 14:e
  seger togs den 9:e december med tränaren Robert Bergh. Timbal hade just den vägvinnande och samtidigt kraftbes-
  parande aktion som avslöjar en riktig stjärna. Därtill motor och löphuvud av bästa märke. Säsongen 2016 inleddes
  med två imponerande segrar. Därefter fick tävlandet inställas i fyra månader på grund av hälta, varefter segersviten
  återupptogs med vinst i kval till Derbystoet. Som favorit i finalen var hon inte som bäst utan föll i galopp ett halvvarv
  från mål.  Timbal var tillbaka i tid för att vinna sin semifinal till Breeders' Crown.  Men tyvärr tidig galopp i finalen.

Assar vinner överlägset med Sister's Girl. I bakgrunden ser vi   domartornet och stallfiket med åskådare. Klicka för större bild.

  Dessutom hade jag 'Harper' Carlström som granne i Sundsvall och i gymnasiet i Östersund fanns klass- respektive
  skolkamraterna Lasse Hallin, blivande travjournalist, Bertil Nilsson (se nedan), Bernt 'Grosshandlarn' Sahlin, känd
  hästägare, och Ove Magnusson som förutom sitt huvudyrke lärare kunde sätta travskribent på Länstidningen under
  signaturen Magni på sitt visitkort. Därtill medarbetare i jubileumsboken Östersundstravet 75 år, där han förutom
  reportage berättar om en ensam V5-vinst signerad OM. Sten Rentzhog, landsarkivarie som vidareutvecklade Jamtli,
  var en klasskamrat som jag på skolrasterna hade heta diskussioner med om den nordsvenska rasens utveckling.

Familjen Lönnå flyttade till Sundsvall från Gävle och trettonårige sonen Kjell kom till vår klass 35a i realskolan.  Han deltog aldrig i mitt och Bosse Janssons travsnack och att Kjell lystrade till hovarnas musik visste jag inte,  förrän han i jubileumsprogrammet Kjell Lönnå - ett liv i körsång, som sändes i SVT i juletid 2016,  jämförde  körsångare med travhästar - lika ivriga att få komma till start. Var det måhända när Bosse en tid sjöng i Lönnås  kör, som intresset väcktes?  Min egen, högst eventuella, karriär som sångare tog slut innan den ens hade börjat,  då jag var i målbrottet när vi sjöng upp och förvägrades delta i ämnet sång.  Vilket jag annars gärna hade gjort.  Beträffande realskolan fanns möjlighet att söka dit efter 4:e klass. Eftersom flera av mina bästa kompisar gjorde  det och jag gärna ville forsätta umgås med dem, gjorde jag detsamma. Ett bidragande incitament var att lärover-  ket hade den goda smaken att ligga betydligt närmare mitt hem än Höglundaskolan, som låg på Södermalm på  andra sidan stan. Att utbildningen skulle kunna ge bättre möjligheter i vuxenlivet föresvävade inte en knappt 11-  årig elev. Skolan var något som inkräktade på friheten. Som tur var låg inte betygen från folkskolan till grund  för vilka som skulle bli antagna - i så fall hade jag kanske inte kommit in. I stället gjordes urvalet via intagnings-  prov i räkning och rättstavning och jag kom in, inte topp 3 som min bäste kompis från småskolan Sören Strand,  redan då djupt intresserad av radio och telegrafi, men i alla fall - som 18:e av c:a 110 elever. Något som blev en  stor överraskning för klassens lärare Thomas Näsman, som berättade för mina föräldrar att han aldrig sett mig  räcka upp handen, när han ställde sina frågor.  Jag var för blyg då eller hade struntat i läxorna. Nu fick jag lära  mig att tåla det nedsättande epitetet knodd från de avundsjuka, som inte kom in på läroverket.  Jag kände stor  glädje och lättnad av att efter två år få slippa Höglunda, där man varje vecka måste genomlida gemensam tvag-  ning, utförd av bastanta kvinnor i en särskild badinrättning.  En som av naturliga skäl inte sökte till läroverket  dömdes några år senare för våldtäkt på en femårig flicka och syddes in på Sidsjöns mentalsjukhus.  Förekom  barnaga i skolan?  Det enda som hände mig, var när sagde lärare överraskande gav mig en rejäl örfil bakifrån  - utan minsta förklaring. Tog han fel på person? Ett ljusare minne av vår lärare var att han ställde upp för dem  som sökte till läroverket med att ge privatlektioner i sitt hem med övningsuppgifter inför inträdesproven. I real-  skolan fanns tre parallella klasser med vardera 37 elever. Bosse och jag hamnade i 15a och Sören i 15c. Sörens  i flottan vunna kunskaper om fartyg framgår av hans bok från 1981: Votiv- och prydnadsskepp på Gotland.  Till höger beskuret första klassfoto 1943 med Sören i nedre högra hörnet och berättaren i övre vänstra.

På danssalongen Wivex i centrala Sundsvall (i mitten av 50-talet) träffar jag på Bosse Jonsson och Lennart  Valentin samt bridgeliraren Alvar Åström - den glade bagar'n. Carl-Henrik Norins orkester gästspelar, toppad  av den amerikanske svarte trumpetaren Benny Bailey. Jag har aldrig dansat bättre än då.  Under en tid uppläts  Wivex som lokal för Sundsvalls Bridgeklubbs spelkvällar. Sen blev det visst bingohall. På sommaren går vi till  Folkets Park för att höra den amerikanske pianisten Duke Jordans kvintett med Dizzy Gillespies barytonsaxofo-  nist Cecil Payne. Förutom dans ingår en konsert med Jordans kompositioner, som Flight to Jordan och Jordu.  Det blir trängsel vid estraden. Alla i bandet är svarta amerikaner utom svenskfödde trumpetaren Rolf Ericson,  också han verksam i USA.  Trummisen Art Taylor är från New York och av helt annan kaliber än husbandets  Roland Lidholm, min brors kompis, som fått öva med sina vispar hemma i vår källare i Granlohög. Art Taylor  medverkar i den 2017 återfunna musiken av Thelonious Monk, inspelad 1959 till filmen Farliga förbindelser.  Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister, sa författaren Pär Rådström.  En skrift av Enn Kokk ger mer fakta om Sundsvall runt 50-talet. Kokk var politiker, journalist och författare.

  ... och Östersund - jämte avstickare till Stockholm.

  Här får jag bara nämna att jag hade nöjet att återse Benny Bailey i Norins band på Jamtlis utescen i Östersund
  i värsta hällregnet. Då var vi inte många som hängde på skranket och spisade. En udda upplevelse. Kan också
  berätta att i valet och kvalet mellan att satsa på ett yrke inom hästsporten och att söka till gymnasiet hade jag
  tvekat länge - för länge, visade det sig. I Sundsvall var det nämligen fullbelagt. Då fick jag möjlighet att välja
  mellan Härnösand, som låg geografiskt närmare, och mitt slutliga val Östersund, där jag hade nära släktingar -
  och travbana. Jag visste redan en del om Jämtland-Härjedalen sedan jag sommarjobbat som assistent åt Statens
  Justerare.  Arbetet omfattade kontroller av bensinpumpar,  där bilresandet förde oss till orter som Vålådalen -
  jämtarna Gunder Häggs och skrinnaren Sigge Ericssons träningsmarker - och Storsjö Kapell (ett sånt köldhål!)
  samt vidare därifrån till Funäsdalen via Flatruet, Sveriges högst belägna väg.  I lägre terräng skumpade bilen
  fram på smala och krokiga grusvägar kantade av tät skog. Vid varje brant utförsbacke sög det till i maggropen.
  I resan ingick också en vända till Röros i Norge. Inget ansträngande arbete - för mig lika med betald rundtur.

  I Östersund träffades Bernt, Ove och jag hemma hos Lasse Hallin och hans gästfria föräldrar Holger och Elsa,
  vilka gjorde allt för att vi skulle trivas, samtidigt som katten Siam vässade klorna på deras bästa fåtöljer. På skiv-
  tallriken låg den senaste 50-talsjazzen. Förutom hästsnack blev det mycket kortspelande. Det var Holger som
  lärde oss det ädla spelet Kille (uttalas Tjille), där en speciell kortlek med bilder användes. 'Värdshus förbi' och
  'Svinhugg går igen' är begrepp som man inte glömmer i första taget. Holger försökte också 'skinna' oss i poker.
  För att det spelet skall vara intressant, måste det spelas till så hög taxa att det svider om man förlorar. Det gläder
  mig fortfarande att jag fick pengar över till löpande utgifter. Att Lasses brorsa Hasse med målbrottsröst kallade
  mig fiskmånglare eller sillstrypare, bara för att jag kom från kusten, tog jag inte som någon förolämpning.

  Jag trivdes utmärkt i denna miljövänliga handelsstad med dess vidsträckta vyer med Frösön och Storsjön i fonden
  och Oviksfjällen vid horisonten. Det var också ett påtagligt kamratskap mellan eleverna på läroverket som hade ett
  upptagningsområde omfattande såväl Jämtland och Härjedalen som södra Lappland (Dorotea, Vilhelmina, Åsele),
  nordvästra Ångermanland (Hoting, Tåsjö, Junsele) och delar av Hälsingland (Ljusdal och Ytterhogdal i norr) och
  Medelpad (Fränsta och Torp). Därtill inräknades några förlupna Sundsvallsbor. Men det var inte nådigt att cykla
  över Frösöbron vintertid i 30-gradig kyla. Då domnade snabbt mer än en kroppsdel - trots långkalsingarna. Hela
  läsåret i första ring bodde jag på Frösön.  (Huvuddelen av militärtjänsten fick jag också genomföra i Östersund,
  på A4, där hästspannen ersatts av motorfordon medan unghästauktioner ännu förekom. När det skulle upprättas
  bivack i skogen, kändes inte de många minusgraderna alls lika kalla. 98:an kunde klyva ved barhänt, trots att det
  var innan den globala uppvärmningen tagit fart. Å andra sidan löpte man om sommaren risk att brännmärkas, när
  glödheta patronhylsor återkastades mot oskylda delar av ens kropp vid kulspruteskytte på övningsfältet Grytan.)

  Gymnasieläraren Holger Adielsson var pappa till Bengt, Göran och Hans, Eriks far. Alla välkända inom hästsport.
  På skolbalerna uppträdde parallellklasskompisen Bertil Englund med sång i Sinatrastil. Han blev gymnastikdirek-
  tör och välkänd som underhållare. Vid en återträff spelades musik på hög volym från en stereoanläggning. Då kal-
  lade Bernt på Bertil och sa' - Du som förstår dig på musik, Bertil, kan inte du ta och sänka ljudet så man kan prata?
  När Bertil vid tillfälle tog mikrofonen var det inte för att sjunga, utan för att berätta att han vakat vid Evert Taubes
  dödsbädd. Det hade varit intressant att få veta vad som lett fram till detta, men jag kanske bara var ouppmärksam.

  Sommaren efter 1:a ring sökte jag jobb på Posten i Sundsvall som vikarie för en brevbärare, som inte semestrat
  på flera år beroende på att ingen kunnat lära sig hans sträcka, som omfattade östra stadsdelen Kubikenborg med
  Fläsian. De boende som flyttat hade tagit sina brevlådor med sig, varmed nummerordningen blivit kaosartad. Hur
  kunde man tro att jag skulle klara detta? För att chefen var bridgespelare och hade sett och mött mig vid borden?
  När vi cyklat tillsammans i en vecka stod jag beredd att säga upp mig. "Från måndag kör du själv!", beordrades
  jag då. Och jag körde.  Till en början långsamt men efterhand allt snabbare, så att eftermiddagarna längre fram
  kunde ägnas åt sol och bad i Fläsian. När jag bad om ledigt någon vecka innan skolan höststartade, opponerade
  sig bossen. Men jag bara skulle till Hulte. Sundsvalls gymnasium fick nu chansen att göra folk av mig, men efter
  ett förlorat studieår med usla lärare tog jag min Mats ur den skolan och återvände till Östersund, där jag hamnade
  i en parallellklass till min tidigare. På så sätt breddades mitt kontaktnät. Ett läsår delade jag bostad på adressen
  Odensalagatan 25 med Gunnar Häggström,  prästson från Tåsjö med äldre bröderna Sten och Dan som skulle se
  till att han "skötte sig". Helt i onödan eftersom Gunnar var skötsam. Vi åt hemma ett mål om dagen, vilket bestod
  av gräddfil och flingor. Gott var det, men vilken kolesterolhöjare! Riskerna med höga kolesterolvärden var dock
  okända vid denna tid och debatteras än idag.  Hur kom det sig att just vi bodde ihop? Jag har faktiskt ingen aning.
  Han var litet yngre än jag och gick i en lägre klass. Kände vi varandra innan? Det var nog så att alla kände alla.

På andra sidan Storsjön, innan fjällen, ligger Hallen. Därifrån kom en klasskamrat med stort travintresse, Bertil  Nilsson. Bertil hade då viss anknytning till Sven O. Perssons familj. Sven var en eldsjäl, som dominerade Öster-  sundstravet tillsammans med sin bror Gustaf. Sven O. Persson segrade trefaldigt med sin stjärna Roger i Nord-  svenska Travmästerskapet: 1948, 1951 och 1954. Bild  på Sven O. med Roger i hård kamp med Orvar Odd på  Bergsåker. En senare anknytning till familjen Persson fick Sten Rentzhog,  när Stens son Björn år 2010 fick ta  rollen som VD och koncernchef i familjebolaget Persson Invest,  som tidigare alltid haft en Persson i ledningen  sedan bröderna Sven och Gustaf  började sälja bilar 1932.  Jämten är en av landets äldsta årsböcker, där Sten  Rentzhog var redaktör och inledde 1982 års upplaga med temat Jämten och hästen.  Sven O. Persson bidrog  med berättelser under rubriken Hästhandlareminnen.  Bl.a. från en riskfylld ritt vintertid över gränsfjällen från  Trondheim till Storlien med nyinköpta hästar. En färd framtvingad av varaktig norsk järnverksstrejk. Jämtländske  konstnären Acke Åslunds fina hästmålningar pryder både omslaget till boken och hans biografi i densamma. Han  var även barndomsvän och skolkamrat i Östersund med Gösta Bergengren. Bägge också militärt A4-anknutna.

  I sammanhanget får jag påminna om att landets främste nordsvensk runt 1950 hette Helge Solo, tränad och körd av
  Folke Hjalmarsson med Färjestads travbana i Karlstad som hemarena. Helge Solo var en glänsande fuxig hingst med
  oklanderligt trav och vass speed. Han segrade i Nordsvenska Travmästerskapet 1946, -47 och -50, vid det senare till-
  fället med 120 meters tillägg på startvolten, 40 meter bakom Roger och ytterligare 20 bakom föregående års segrare
  Brandver. Nordsvenskens Julnummer dramatiserade: En så strålande kamp som trion Helge Solo, Brandver och
  Roger presterade hör till de saker som etsar sig in i travvännens minne. [...]  Rena rama travsportpropagandan
  med andra ord!  1948 fick han dock stryk av Roger, trots att denne startgalopperat bort mer än hela sitt försprång.
  Segrarna trots tillägg underlättades av att grunddistansen var hela 3500 meter. Helge Solo vann även Svensk-Norska
  Kallblodslandskampen 1947, 1948 (vänstra bilden) och 1952. Men det gällde för kusken att undvika att ta ledningen
  för tidigt,  för då trodde Helge Solo att loppet var över och bromsade. Totalt vann han 115 segrar, varav 20 i följd.
  Han kunde dock ej godkännas för avel eftersom han var så kallad klapphingst - endast en fungerande testikel.
  För att återgå till Bertil Nilsson, så gillade han att framträda obstinat men alltid med ett förnöjsamt smil på
  läpparna. När läraren har upprop vid terminens början, svarar eleverna som förväntat "Ja" ... ända tills det
  kommer till Bertil, då det inte hörs ett knyst.

    - Bertil Nilsson!, upprepar läraren med högre röst.  (fortfarande inget svar)
    - Finns Bertil Nilsson här?,  mullrar läraren.  Då upphäver Bertil sin röst och undrar:
    - Bertil Edward Nilsson?   (det finns förstås bara en Bertil Nilsson i klassen)
    - Ja, svarar läraren.
    - Jag är här, ler Bertil.

  Att något ljushuvud passar på att upplysa klassen om att jag placerat mig strategiskt i bänken bakom den enda som
  har hästsvans framkallar också viss munterhet. Artut! (artut, med betoning på kort a, betyder roligt på jamska.)

  De tre första månaderna i lumpen omfattade fysiska övningar, kanske främst siktande till god disciplin och lydnad.
  Det var inte Bertils paradgren. När han utnämndes till riktkarl vid marschträning, gick han med sviktande, släpiga
  steg och fick snabbt bytas ut. Inne i ledet gick han i otakt med övriga.  Angående termen lumpen, lär det syfta på
  militäruniformen.  Förvånande nog fick jag av en kvinnlig närstående, i all välmening, en komplimang för att jag
  aldrig varit så snyggt klädd som i lumpen. Ärlighet uppskattas alltid. I Stockholm läste Bertil till civilingenjör på
  KTH. På fredagseftermiddagarna var vi ett gäng som badade bastu och simmade några längder på Centralbadet
  vid Drottninggatan, medan vi förberedde helgens eskapader. Bertil var inte längre välkommen till Internationella
  Klubbens lokaler vid Norra Bantorget där det anordnades dans, så vi fick dra nån annanstans. Orsaken till detta
  skulle vara någon kontrovers med entrépersonalen, anförda av den gamle sångaren Sven-Olof Sandbergs son.

  På tal om andra dansställen i Stockholm valde man gärna mellan BZ (Berzelii-Terrassen) och någon högskola. Det
  kunde t.o.m. handla om maskerad på Konstfack i sällskap med kompisarna Bosse Evers och Uffe 'van Grogg', en
  Sundsvallskille som fick sitt alias (av Bosse?) när han läste konsthistoria för att få betyg som bättrade på chansen
  att, liksom Evers, komma in på GIH - Gymnastik- och idrottshögskolan. Då det arrangerades maskerad på student-
  kåren på Holländargatan 32, blev jag plötsligt under dansen kraftigt tårögd och tvingades att i likhet med övriga när-
  varande rusa bort till fönstren för att få frisk luft.  Anledningen till detta var att det avlossats en tårgasbomb, vilket
  fick till följd att lokalerna måste utrymmas och festen avbrytas. Demaskerad och byxlös (iklädd lånad säck av jute)
  sprang en grotesk figur hem genom bakgatorna i den bistra kölden. Denna händelse inträffade hösten 1962. I tiden
  alltså ungefär fem och ett halvt år före den uppmärksammade kårhusockupationen. Vid samtal med Bosse mindes
  han direkt Halloween, vilket säkert stämmer med tanke på att det var maskerad. Styrkta av lokalens goda Avestaöl
  dansade vi på Handelshögskolan till artister som Gunnar Siljabloo Nilson och de då unga parhästarna Lill Lindfors
  och Anders Linder, medan man på Tekniska högskolan, KTH, i pausen fick titta på tecknad film med Mr. Magoo
  eller Tom och Jerry. Att gå på dans var det klassiska sättet att knyta kontakt med det motsatta könet. Men när den
  progressive tenorsaxofonisten Bosse Wärmell jammade på kårhuset, spisade man musiken i stället för att dansa.
  Wärmells korta men intensiva karriär med obskyra skivinspelningar runt 1962 har inspirerat mig till en Diskografi.

  Hos Bertil på Adolf Fredriks Kyrkogata knåpade vi gemensamt ihop ett system till första omgången av nya spelet
  V5, som arrangerades på Solvalla. Efter sin examen vid KTH arbetade Bertil några år i Sverige, innan han flyttade
  bopålarna till ett varmare klimat. Inte förrän vid 40-års jubileet av studenten skulle jag återse Bertil Edward Nilsson.
  Att Edward skulle stavas med w upptäckte jag av en tillfällighet när jag studerade skolkatalogen 1955-56, där Bertil
  angavs med sitt fullständiga namn som vice Archa i Sveriges förmodligen äldsta (1864-) gymnasieförbund LYRAN.
  Visst är det Bertil som kikar fram mitt på Jubileumsfotot från 2014. Om det blev vinst på Solvalla - ibland även vid
  förlust, får jag tillstå - skulle det i Lasse Hallins sällskap firas på SHT, en restaurang på andra våningen vid Kungs-
  gatan snett emot Hötorget, men oftare på Prinsen nära Stureplan. Efteråt besöktes ibland Sfinx på Kungsgatan 29,
  där pianisten Rolf Larssons trio spelade. Det starkaste de fick servera där var lättgrogg. Vermouth med lemonad!
  Prinsen var också målet för att få vätskebalansen återställd efter joggingrundor i Lill-Jansskogen med Örjan Bagge.
  Örjan var från Ytterhogdal och hade gått ett par klasser över min i Östersundsgymnasiet. I Stockholm hade han läst
  in flera betyg i matematik vid högskolan, när jag anlände dit, och försökte också ingjuta mod i mina egna studier i
  ämnnet. Efter sin examen flyttade Örjan via Umeå till Sundsvall för att undervisa i matte på nya Mittuniversitetet.

  Här flikar jag in en händelse som Ove Magnusson upplevt som travkusk:
  Elis Skoglund hade anmält förre kungapokalsvinnaren Junker till ett presslopp på Solänget. Han skulle köras av
  "Harper" Carlström, som emellertid inte dök upp när det var dags. Jag fick ersätta och Elis varnade: - Kör inte
  nära utgången, då springer han av banan! Du får absolut inte stanna, då stegrar han sig!  Nåja så långt gick det
  bra och starten gick bra. Men när jag skulle dra urryckarna hände ingenting. Jag drog och drog, tömmarna i en
  hand, men ingenting! Det blåste hårt den där dagen och i stallet konstaterades att remmen till "tussarna" hade
  lindat sig runt selkroken. Jag blev femma, men hade nog fått en bättre placering om jag struntat i urryckarna.
  Det värsta återstod: ägaren dök upp. Han hade inte uppmärksammat kuskändringen och hade spelat en hel del.

Tillbaka till lumpen så fanns Bertil och Ove på samma lucka (logement), där det spelades EP-skivor med Parker och   Gillespie. Hade det funnits ett piano där, hade nog amatören Ove fått visa att han kunnat spela skjortan av mer kända   musiker - med handskarna på. Huvudinstrumentet var fiol och på senare år trakterade han tenorsaxofon i jazzbandet   Håttgåbban. På luckan intill min fanns Harald från Dalarna som spelade LP-skivor med Clifford Brown-Max Roach   kvintetten. Musikvalen påverkade förstås mig som tidigare introducerats i jazzen via Louis Armstrong, Count Basie,   Benny Goodman och Art Tatum på stenkakor (78-varvare) spelade på en radiogrammofon med automatisk skivväx-   lare hos min kusin och förebild Sture Nyman och hans familj, som jag har jättemycket att tacka för. Inte minst för att   tandläkaren Sture skötte min tandvård gratis. Jag kunde endast erbjuda en fattigmans gentjänst genom att som passa-   gerare förhöra honom på spanska glosor medan han styrde sin Mercedes i behagligt tempo mellan Östersund och ny-   uppförda sommarstugan vid kusten i Sundsvalls grannskap.  Spanien var ett tidigt favoritresmål för familjen Nyman.   Jo, jag fick också vara till hjälp vid anläggning av stugtomten tillsammans med jämnårige Erkki Pirinen, som kommit   från Savolax i Finland till Sverige som krigsbarn och styvson till Stures kompanjon som tandläkare, Åke Bretz.   Erkkis son Joakim, känd serietecknare, har som sommarpratare i radio vitsigt beskrivit sina föräldrar med: "min mor   är vit, men min far är finne". Det tror jag att Erkki skrattade gott åt. Den sändningen lyssnade vi på i bilradion på väg   från republiken Jämtland till Sundsvall via Bergsåker. Det var den 23:e augusti 1997, vilket framgår av mitt bevarade   travprogram som denna dag omfattade storloppen Sundsvall Open Trot och Svenskt Mästerskap för kallblod. Under   Stockholmstiden fick jag anledning att uppsöka Erkkis praktik i Gamla Stan, då mina visdomständer börjat göra sig   påminda på ett smärtsamt sätt. Jag brukade titta på när Sture och hans syster Vera framgångsrikt spelade bridge på   ÖBS i Grand Hotells lokaler.  När Veras dotter Ann-Marie gifte sig i Frösö kyrka blev jag inbjuden.  Det var frack   som gällde - första och enda gången för mig. Men högtidligt var det. Sture var inte intresserad av trav, men när han   vid tillfälle följde med till Östersundsovalen kunde han snabbt konstatera om en häst led av tandbesvär, beroende på   hur den höll huvudet. Sådana problem är inte ovanliga och kan leda till att hästen generas av betslet och galopperar.   Där fick jag lära mig mer i ämnet hästhälsa. Samma år som jag med familj av flera anledningar flyttade till min hust-   rus skånska hembygd, flyttade Sture med familj till Göteborg, där Stures forskning i odontologi kröntes med profes-   sorsutnämning. Årligen utdelas Sveriges Tandhygienistförenings stipendium till professor Sture Nymans minne.

Stugtomten i augusti 1964, med         båthuset och fjärden i bakgrunden         och min blivande hustru vilande         mot flaggstången. I båthuset låg         utombordaren, vilken krävde mer         sjövana än jag fått som sjöscout -         alltid redo att skrapa ledarens båt         inför ommålning och sjösättning.         Osökt slås jag av Dybecks sång:         Mandom mod och moorskee män.         Som vargunge (8-10 år) hade jag         fått köpa Kiplings Djungelboken         av flockledaren för Havstrutarna,         Rune Ulin. Min första egna bok.

Min far hade avlidit i en hjärtsjukdom kort efter att jag fyllt 14 år, vilket var ett hårt slag för familjen, och jag hade   behov av en manlig förebild. Efter pappas bortgång läste jag allt jag kunde komma över avseende angina pectoris   och andra hjärtsjukdomar, varvid det visade sig att jag själv hade symtom som stämde in på samtliga. Jag tvingades   uppsöka skolläkaren, som skrev ut den medicin som skulle rädda mig. Utkommen på skolgården sprang jag på en   klasskamrat, nämligen läkarens son Magnus.  Han förklarade då att jag fått recept på verkningslösa sockerpiller,   som förväntades ge placeboeffekt. - Oj då, det borde jag nog inte avslöjat, skyndade han sig ångerfullt att bekänna.   Fotot är taget efter kusin Majlis' bröllop och visar min mor i övre vänstra hörnet. Mannen med högt hårfäste är min   far. T.h. min syster Britt och framför henne mormor (80+) med mig (0+). Nere t.v. ses brudens far, morbror Kalle.   Händelsevis hade min far samma yrke som fäderna till professorn i internationell folkhälsa, TV-kände föredragshål-   laren Hans Rosling, respektive förre statsministern Ingvar Carlsson. Den senares far avled när sonen var 13 år. Det   känns osäkert om det i berörda fall skulle finnas något outrett samband mellan yrke och livslängd. Hur jag upplevde   den första tiden som faderlös överensstämmer väl med Ingvars beskrivning av saknaden i filmen Folkhemspojken,   del 1 av 2, visad i SVT i augusti 2016. Ingendera av de båda portalfigurernas ämbeten skulle dock falla på min lott.   Till följd av min fars frånfälle blev mamma (hemmafru i ett lyckligt äktenskap, aldrig ett ont ord) tvungen att börja   arbeta för uppehället och snart även hyra ut ett rum för att klara hyran. Det innebar för min del att jag fick sova på   ett loft vilket nåddes via en repstege. Spännande hade det varit för mig och mina kamrater samt unga släktingar som   ännu minns när vi som barn vid sena släktträffar fått gå och lägga oss tidigare än de vuxna och då gärna övernattat   på loftet. Första hyresgästen var en parant ung dam som jobbade på SCA:s labb, men tyvärr inte köpte önskemålet   om att få analyserat en mindre mängd blister som jag i smyg hällt över i en brun apoteksflaska i Trehörningens stall.

  Nå, vilket var då yrket som sysselsatte min far och de välkändas fäder? Jo, kafferostare. Förvisso ett hederligt yrke,
  vilket jag likväl fick skämmas för, när en lärarinna i första real önskade ta reda på fädernas yrkestitlar. - Är han inte
  chef?,  löd nästa fråga från läraren. - Nää, svarade jag, medan försmädliga fnissanden hördes från spridda delar av
  klassen. Var jag en katt bland hermelinerna? Om jag inte varit så blyg utan mer kavat skulle jag självfallet ha svarat
  "Jovisst" på hennes insinuanta fråga. Jag hade i och för sig förstått att han lett verksamheten i rosteriet, när jag hälsat
  på och då händelsevis fått presenter av generös personal - som apelsiner från Frukt & Grönt eller till och med en blå
  pinnstol för barn vid besök på möbelavdelningen. Och även snappat upp att pappa tidvis rest till orter som Göteborg
  o. Umeå för att ge nyanställda där nödvändiga kunskaper i yrket. Han älskade sitt jobb men ville nog inte kallas chef.
  På fritiden läste han skönlitteratur, medan mamma löste korsord. När han stickprovsmässigt förhörde mig på läxorna
  blev jag underkänd, trots att jag själv tyckte att jag var påläst. Slarvig förstås, men det var ju min fritid som hägrade.
  Om jag låg sjuk hemma passade min far och bror på att spöa mig i Trebla'mas (kallas Skitgubbe i andra landsändar).

  Ibland inträffar mystiska händelser. I en parallellklass till min, på Östersundsgymnasiets latinlinje, gick Sten Hanson,
  av för mig okänd anledning kallad Josef. Vi var ett gäng inackorderade som käkade havregröt eller kruska till lunch
  på mjölkbaren. Middag åts på Hushållsskolan, där man betalade med matkuponger värda 2:50 styck. På tisdagarna
  blev det snart förbud mot att förtära mer än en semla till efterrätt, eftersom vissa av de yngre gästerna tävlingsåt av
  den varan. En middag kunde jag bara inte få ner maten. På sjukhuset avlägsnades min blindtarm efter plågsam söv-
  ning med eter. En indränkt etertrasa trycktes mot näsan och jag tillsades att räkna. Efter 1, 2, 3, 4, 5... började jag
  räkna tyst. "Fortsätt räkna!", uppmanades jag. 11, 12... I mitt huvud roterade ett eldklot allt snabbare och snabbare.
  När jag vaknade efter operationen snurrade det ännu och jag spydde som en gris.

  Söndagarna ägnades åt kortspel, dock ej bridge. Stens yngre bror Svante vann den svenska nutidsorienteringen och
  Sten var säkert lika allmänbildad. Trots att han uppfattades mer som intellektuell och beläst än fysiskt engagerad, re-
  kryterades han till jägarförbandet i Kiruna. Efter lumpen studerade Sten liksom jag på Stockholms Högskola, före-
  gångare till Stockholms Universitet. På väg från kårhuset mötte jag honom tillsammans med hustrun, författaren
  Heidi von Born, framförande en barnvagn. Förutom barnet förvarades i vagnen några exemplar av Stens färska
  debutverk, diktsamlingen Sträv som starren, varav han gentilt dedicerade ett ex. till vännen Backström. Olof
  Lagercrantz recenserade boken: Det är en debut av ovanlig mognad, präglad av säker smak och koncentration.
  Det finns hos Hanson en vresig fjällbjörksstyrka som väcker beundran. Olof Lagercrantz var själv poet, tillika
  kulturkritiker och chefredaktör på Dagens Nyheter. Undrar vad herr Lagercrantz hade ansett om studentversen
  nedan som jag fick av Sten, då förhoppningsvis glatt överraskad av min examination efter en strulig skolgång,
  där jag hade prioriterat mina favoritämnen biologi, geografi, matematik och språk och nästan struntat i övriga:

Kompat av Bergsåkerskusarnas skrik             uppstämmes Josefs hyllningsmusik.    Till vänster ett porträtt av författaren från tidpunkten för    bokens utgivning. I dessa dikter är begreppet döden när-    varande i olika uttrycksformer.  Tre år senare (1962),    mellan en novellsamling och en roman, utgavs hans nästa,    som samtidigt blev hans sista, diktsamling: En ung poet    i Stockholm, där Sten Hanson tar avsked från diktandet    - om du har sagt ditt ord så gå - för att övergå till musik.    Sten blev 1993 ledamot av Musikaliska Akademien.

  Sten Hanson föddes i byn Skålan i fäbodtäta Klövsjö församling. Var det hans uppväxt i denna karga fjällmiljö, som
  lade grunden till diktandet, jämte påverkan från en sannolikt krävande utbildning vid jägarförbandet?  Sten blev själv-
  lärd i text-ljudkomposition baserad på elektronisk musik och har i likhet med några andra betecknats avantgardistisk
  ljudpoet. Han framträdde också som performanceartist och en gång råkade jag se Sten uppträda naken i en TV-show.
  Nu kommer det mystiska. I början av december 2013 började jag fundera över vad det blivit av Sten, så jag googlade.
  Då uppdagades att han avlidit den 1:a november samma år. Det vill säga ungefär en månad innan jag sökte efter honom.
  Jag lyssnar normalt aldrig på radio numera utom på nätterna, om jag ligger sömnlös, eller i gryningstimmen.  Men den
  24:e januari 2016 slår jag utan anledning på radion strax efter 8 på kvällen och får då höra Sten Hansons komposition
  från 1981, New York Lament. Enbart tillfälligheter? Jag tror normalt inte på övernaturliga krafter men ibland förefaller
  det ändå finnas nån däruppe som styr eller leder. Svante gick liksom Sten på latinlinjen, men valde helklassisk gren som
  även inkluderar klassisk grekiska. Den grenen förekom enbart i just den klassen i gymnasiet och hade bara valts av tre
  elever, Svante plus två tjejer, av vilka den ena var rektorns dotter. Jag har senare fått veta att det egentligen krävdes en
  grupp om minst 5 elever för ämnet. Grunnar just på vad det blivit av Svante, men vågar inte googla. Apropå gymnasiet
  gick en av mina travvänner om ett år för att få bättre avgångsbetyg - och fick sämre! Herrens vägar äro outgrundliga.

  Från högskola till jobb

  Om man tänker sig att studera på högskola eller universitet, bör man ha en målsättning med sina studier. Det hade inte jag.
  Efter att ha slutat drömma om ett passande arbete i utemiljö följde jag studievägledarens råd att läsa matte, trots att jag gått
  reallinjens biologiska gren, inte den matematiska. Av olika skäl valde jag Stockholm före Uppsala. Vad som kom att saknas
  mig var tillräcklig motivation. Under andra terminens mattestudier minskade bevistandet av föreläsningar i samma takt som
  bridgespelandet efter prisvärda luncher på studentkåren ökade. Sommaren därefter fick jag arbete som vikarie på 'Stormen'
  på Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall.  'Stormen' var avdelningen för mördare och andra patienter som begått grova brott.
  En kallades grammofonmördaren. Det bestialiska mordet hade begåtts i Stockholm 1949.  Med lite yngre, men mer yrkes-
  erfarne, Börje Strand jobbade jag nattskift. Börje bäddade åt oss på stolar i korridoren, så vi kunde turas om med vak och
  sömn. Inte mig emot, jag höll mig vaken med att läsa matteböcker och kompendier för att ta igen vårterminens försummade
  studier och tenta vid höstterminens start. Den utbildning i sjukvård jag fått i rekryten inkluderade ett par veckors praktik på
  Sundsvalls lasarett varav en vecka i operationssalen. En sköterska sneglade förstulet på mig för att se om jag tänkte svimma
  när benbrott spikades ihop och cancermagar skars upp och syddes igen. "Inget att göra åt", sa överläkare Richter, knackade
  ur snuggan och gick i pension. Mer prövande var att se en man med 90-procentiga brännskador. Bland mina egna uppgifter
  minns jag att stabilt hålla en patients brutna ben i läge, medan det gipsades. Och enkla rutiner, som att tömma bäckenskålar.

  Mina nyvunna lärdomar omfattade emellerid inte vård av mentalpatienter,  men försynen tillsåg att vi förblev omördade.
  Senare kunde den fast anställde vårdaren Pelle Ytterström tacka sin starka fysik - brottningsmästare, tävlande för Kovland -
  för att han nätt och jämnt överlevde, när han under dagtid brutalt överfölls av intagna på 'Stormen'. Även jag jobbade dag
  på 'Stormen' under en period, men kände mig inte helt bekväm med det. För att verka avslappnad försökte jag snacka trav
  med internerna. Det föll inte så väl ut, men de gav sig förhoppningsvis bara på brottare, eftersom jag slapp bli överfallen.

  Under höstterminen började mina magra besparingar att tryta, varför jag valde att avbryta studierna med långt kvar till
  examen. Att satsa på en flerårig utbildning medförande dryga studielån att återbetala, var inte min likör. Ämnena genetik
  och meteorologi (där jag kunnat dra nytta av min matematiska utbildning) hade föresvävat mig, men dels avskydde jag
  laborationer, dels var jag okvalificerad i teckning. Således var det dags att söka jobb, varvid jag hade god hjälp av min
  hyresvärd Sven B. Jönhagen, aktuarie och vikarierande högskolelärare i matematik. Adressen var Tegnérlunden 6, nära
  till kårhuset och, vilket skulle visa sig fördelaktigt, Sveavägen. Hyran var överkomlig, 75 kronor per månad.  Mina egna
  bidrag till hyresrummets sparsamma inredning var en kokplatta med tillbehör och en radio av märket Luxor för att kunna
  lyssna på Eric Dolphy och Sonny Rollins m.fl. i Claes Dahlgrens program Jazzglimtar från USA.  På kokplattan värmde
  jag tevatten - för silverte när gastriten slog till. Boendet hade jag lyckats komma över efter en natt på Frälsningsarméns
  lågprishotell vid Kungsgatan plus en vaknatt på studentkåren för att vara först i kön, när dagsfärska hyresanbud inkom.

  Min ekonomiska belägenhet hindrade mig från att delta i de välsituerades bridgeresor till Tylösand eller Juan-les-Pins.
  För att förhindra att bli utblottad skaffade jag mig ett pekuniärt andrum via ett lån på 300 kronor hos studentkåren, att
  återbetalas inom tre månader. Men därvid krävdes, förutom att min egen namnteckning bevittnades, tre borgensmän
  vilkas namn i sin tur skulle intygas av vardera två vittnen! Jag lovar att på avtalet, som jag sparat, finns autografer av
  några av landets bästa bridgespelare, varav tre internationellt kända - fyra om du räknar in mig.  Med nystärkt kassa
  kunde jag utrusta mig med en välskräddad roströd blazer för 50 riksdaler på rea hos Ströms herrekipering i korsningen
  Sveavägen-Kungsgatan. Gällande lån bekänner jag mig annars till Wigforss' devis från 1932: Den som är försatt i skuld
  är inte fri.  Av politiker var Ernst Wigforss den som satt djupast spår i mitt unga sinne.  Även som löntagare var det en
  förmån att fortsatt få vara inskriven på högskolan och kunna välja att läsa fristående kurser på kvällstid - som i mitt fall
  bokföring. Till kreditsidan fördes då studentrabatter på inköp, såsom halva priset på tågbiljetter för punktliga resor till
  hemorten. Jag skulle senare slutföra min examen, vid Lunds universitet, delvis på kvällstid och i ämnen jag hade nytta
  av i min yrkesverksamhet. Därtill var min inställning att har man påbörjat något, slutför man det. Kallas även envishet.

  Det hade inte förekommit någon särskild samvaro mellan värdparet Jönhagen och deras hyresgäst. Strax innan jag
  skulle flytta ut bjöd dock värden i hustruns frånvaro in mig i salongen på kaffe och konjak, varvid han under samta-
  lets gång påpekade:
    - Här har ju kandidaten haft fritt fram att med egen trappuppgång ta in kvinnliga bekanta på rummet.
    - Jaså, minsann. Tänk om byrådirektören hade sagt det redan när jag flyttade in ...
  ... tänkte jag, som bemödat mig om att ljudlöst smyga in mina gäster när tillfälle gavs. Var det kanske en fin pik från
  hans sida som jag inte fattade. Hade någon t.o.m. stått utanför dörren och tjuvlyssnat? En helt ogrundad farhåga, så-
  klart. 'Kandidat' var för övrigt en äldre benämning, som han titulerade högskolestuderande med.  På det gamla fina
  husets plats restes senare en byggnad med ett postkontor på bottenvånimgen. Numera är väl postkontoren historia.

På väg från Tegnérlunden till Sveavägen passerar man Drottninggatan, på vars östra sida simmarhjälten Arne Borg  (fem OS-medaljer, varav OS-guld på 1500 meter 1928) drev en tobaksaffär. Arne Borg tilldelades Svenska Dagbla-  dets guldmedalj 1926 för "en serie världsrekord" (totalt 32, ett större antal än för någon annan manlig simmare).  Länken ovan måste läsas! Jag hade aldrig något ärende till butiken, men man kunde morsa på honom, då han stod på  trottoaren utanför och tog sig ett bloss. Han har för övrigt berättat att det blev mycket bridgespelande under de långa  tåg- och båtfärderna jorden runt till simtävlingar på olika kontinenter.  Resor som mästersimmaren själv skildrat i två  böcker. Snett emot tobaksaffären, på Drottninggatan 85 vid hörnet mot Tegnérgatan, ligger en mer prominent författa-  res, August Strindberg, sista bostad Blå tornet, numera Strindbergsmuséet. På byggnadens entréplan inrymdes en tid  Blue Tower Records, skivbolag och skivbutik drivna av jazzgurun Harald Hult. Shopen var en för mig viktig källa till  inköp av begagnade och nya vinylplattor vid återkommande besök i metropolen.  I butiken spelades ny musik in med  frijazzsaxofonisten Mats Gustafsson i olika konstellationer. Harald inspirerade till lyssnande och Mats biträdde vid köp  och sökte fram de mest oväntade rariteter ur gömmorna. One piece of vinyl per day keeps the doctor away. Hult bytte  namn på butiken till Andra Jazz, då den flyttades till Vasastan. Carl Eldhs bronsskulptur av Strindberg i Tegnérlunden  visar titanen Prometeus' fjättrade kropp och har anletsdrag påminnande om Strindbergs ikoniserade titan Beethovens.

  Thulebolagen

  På byrådirektör Jönhagens rekommendation fick jag mitt första fasta jobb - tillsvidareanställning heter det nog nu.
  Min begynnelselön blev 725 kronor i månaden, vilket var 25 kronor mer än normalt tack vare att jag läst matematik
  (jämte sannolikhetskalkyl, ett ämne som också lockat till sig flera bridgekamraters intresse).  Arbetet ifråga var på
  aktuarieavdelningen i Thulebolagen vid Sveavägen i Stockholm. Ett livförsäkringsbolag, som styrts av familjen Palme
  (Olofs far och farfar). Avdelningschefen gav mig en introduktion i risken (sannolikheten) att dö inom viss tid. Nej då,
  det avsåg inte mig personligen, utan kunderna till bolaget. Det handlade ju om kostnadsberäkningar för livförsäkringar.
  Mest avsåg det ändringar av gamla försäkringar baserat på vilka regler som gällde vid tecknandet resp. dagsaktuella.
  Den tid jag var anställd i företaget var Alvar Lindencrona dess VD.  Thule var beläget i just det hus, vid vilket Olof
  Palme kallblodigt mördades sådär 25 år senare. Ett märkligt sammanträffande med tanke på bolagets Palmekoppling.
  Ännu märkligare är de fakta jag läser i boken Konspiration Olof Palme, författad av Gunnar Wall och utgiven 2015.
  I den framgår att Lindencrona hade ett topphemligt uppdrag som chef (ända fram till 1978) för den svenska delen av
  Stay Behind, ett nätverk av löst sammansatta celler som skulle aktiveras om Sverige ockuperades av främmande makt.
  Organisationen hade ett hemligt kontor med egen ingång från Thulehusets baksida. Givetvis hade man ingen aning om
  detta som anställd. I det viktiga inledningsskedet av utredningen efter mordet litade jag förstås som idrottsvän blint på
  Hans 'Sherlock' Holmér - son till Gunder Häggs tränare, riksinstruktören Gustaf 'Gösse' Holmér - när han visade upp
  sina pickadoller i TV-rutan. Men 'Gösses', vad det päronet föll långt ifrån äppelträdet!  Om man nu får lov att raljera.
  Länspolismästaren utsåg sig själv till spaningsledare och lade - i likhet med SÄPO - stora resurser på PKK-spåret.

Det har senare uppstått misstankar om att Stay Behind-rörelsen skulle ligga bakom mordet på statsministern.  Dessa   misstankar har dock inte blivit välbekanta, förrän Inga-Britt Ahlenius i början av 2013 skriver en debattartikel i DN,   där hon väcker frågan om en sådan koppling. Ahlenius, välkänd som tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket   och chef över FN:s internrevision, hade ingått som ledamot av Granskningskommissionen.  Läs gärna en kommentar   från den 23 maj 2014 av vännen - se ovan i Brottstycken - Sören Strand,  pensionerad avdelningsdirektör vid FRA.   I Nya förhör 2017 vittnar en ex-agent.  Oavsett anstiftare åtalades Christer Pettersson (senare friad) för att vara den   som höll i mordvapnet. I lekmannaögon verkar teorier som avfärdar denna vision konstruerade, såsom den obevisade   hypotesen rörande den avlidne så kallade Skandiamannen. Osannolik som mördare med hänsyn till vittnesmålen om   Engströms brist på mod och hur mytomanens rörelsemönster starkt skilde sig från mördarens. Lisbeth Palme har vid   en vittneskonfrontation intygat, och senare med emfas vidhållit, att Pettersson befunnit sig på platsen och då hänvisat   till mannens stirrande blick.  I en s.k. dokumentär, 30 sekunder, i SVT1 26/2-23 och i SVT Play, visar tidsbilden av   förloppet att Christer Pettersson dyker upp ett antal sekunder efter det att mordet redan begåtts och gärningsmannen   hunnit uppslukas av Tunnelgatans mörker. De viktigaste vittnena borde vara de som först fanns på plats och såg hela   händelseförloppet. Läs gärna Gunnar Walls blogg med källkritik av TV-programmet. I Sydafrikaspåret förekom en   annan man med stirrande blick,  Eugene de Kock.  Enligt Palmes lokala diplomat skulle ansvaret för dådet ligga på   Apartheidregimen, vilket stöder antagandet att ett sådant mord torde vara politiskt motiverat och planlagt. Men det   spåret följdes dåligt upp. Tyvärr har polisutredningens arbetsmetoder, väl belysta i TV-program, försvagat ärendet.   Försäkringsbolaget blev uppköpt av Skandia redan 1963, året efter att jag lämnat företaget. Verksamheten har sedan   fortsatt i samma lokaler, nu benämnda Skandiahuset. Redan under den tid jag var anställd i Thule hade förberedelser   påbörjats för överföring av manuella beräkningsrutiner till ADB.  Försäkringsbolagen tillhör de första kommersiella   användarna av datorer. Även storbankerna var tidiga datoranvändare.  Förklaringar till akronymerna ovan, eller i länk:   Det råder delade meningar om vad som skall räknas som världens första datamaskin. Travet i dag 1964-65:   Världens första datamaskin var en totalisator. Den byggdes i Australien på 1920-talet och kom snabbt att   erövra världen. Vi kan se den på engelska hundkapplöpningar och kontinentens största galoppbana Long-   champ i Paris. Vi kan se den på närmare håll, på Solvalla i Stockholm [...] Men i dag lutar det närmast åt   att det är Sverige som ligger i främsta ledet. Den första elektroniska totalisatorn invigdes 1961 i Göteborg.

På 457 sidor gör rättsprofessor H-G       Axberger en kritisk granskning av       utredningen,  inklusive det bisarra       slutet, där rättsväsendet får ge tappt       i sin oförmåga att lösa mordet på en       svensk statsminister. Händelsevis an-       kom mitt ex. på årsdagen av mordet.      ADB= Automatisk Databehandling      FRA = Försvarets Radioanstalt;      FRO = Frivilliga Radioorganisationen

  Thule hade många kvinnliga tjänstemän och där anordnades firmafester med mat, dryck och dans. I bolaget fann
  jag också en anknytning till mitt hästintresse. Det skulle nämligen arrangeras ridlektioner för upp till 40 anställda
  i företaget.  Jag anmälde mig givetvis, trots att jag inte suttit på en hästrygg sedan jag var åtta år, då en ridskola i
  Sundsvall sände ut mig på en fullstor häst att solorida en halv kilometer från stallet vid Åkroken till ridhuset vid
  Fabriksgatan.  Utan hjälm, vilket idag säkert skulle bryta mot lagen,  men då hade man inte en tanke på riskerna.
  Jag kände mig på flera sätt svävande bland molnen. Men, som sagt, biltrafiken var nästan obefintlig och jag kom
  helskinnad fram. När jag red in genom porten till ridhuset överraskades jag av att hästen genast tog galopp för att
  ansluta till tidigare anlända ekipage, som red runt i en ring. Åter till Stockholm visade det sig att jag blivit antagen
  - tillsammans med 39 tjejer, som jag skulle dela omklädningsrum med. Det lät spännande, men jag vet inte om det
  var jag eller flickorna som blev gladast när jag hoppade av efter några lektioner.  En anledning kan ha varit att jag
  blivit förtjust i en arbetskamrat, som inte tillhörde den gruppen. Men beträffande henne blev jag brädad - av Elvis.
  Att ha olika musiksmak visade sig vara förödande för en relation och kontakten bröts,  när jag slutade på Thule.
  Arbetet där kändes inte så utvecklande, varför jag på vännen Harry Nisells inrådan sökte mig till databranschen.

  Matematikmaskinnämnden

  Min nästa arbetsplats låg också intill Sveavägen, vid dess norra ände. Det var i det nybyggda och avancerade
  höghuset Wenner-Gren Center med rombformade hissar bl.a. Huset byggdes med väggvinklar på 80° och 100°,
  det var omöjligt att få in ett skrivbord i vissa hörn, i de andra blev det en glipa mellan skrivbord och vägg.
  Arbetsgivaren var statliga Matematikmaskinnämnden, som var en svensk föregångare inom dataområdet. Där titu-
  lerades man f.ö. 'Matematiker', vilket jag kände mig oförtjänt stolt över. Matematikmaskin var dåtida benämning
  på datamaskin, som senare på 60-talet av bekvämlighetsskäl döptes om till dator av Börje Langefors. Vid något
  tillfälle fick jag möjlighet att beskåda den efter BARK andra svensktillverkade maskinen BESK (Binär Elektronisk
  SekvensKalkylator), viken tagits i drift i december 1953. Den omfattade 2 400 elektronrör och fyllde ett stort rum.
  Att ta hänsyn till i stordatormiljö var höga kostnader för datortid, så det gällde att omsorgsfullt tänka igenom prog-
  ramlogiken före kompilering och test. I motsats till senare tiders persondatormiljö, där 'trial and error' blivit kutym.

  När jag anställdes, hade min bridgepartner P O Sundelin och jag fått tillgång till en våning i andra hand under ett
  års tid. Den låg på Ynglingagatan, högst 500 meter till Wenner-Gren Center och nära Vanadislundens sommarbad
  på andra sidan Sveavägen, som tillsammans med skärgårdsutflykter och att befolkningen glesades ut under semes-
  tertider gjorde Stockholm till en härlig sommarstad. Året senare hade vi turen att hitta en lägenhet i andrahand på
  Narvavägen 4 intill Djurgårdsbron. Därifrån kunde man ta sjuans spårvagn in till centrum. Där bodde jag sedan
  kvar till dess att jag flyttade från Stockholm efter mitt giftermål. Dessförinnan hade jag avbrutit en eventuell inter-
  nationell bridgekarriär kort efter ett landslagsuppdrag 1963 i par med P O, där Bridgeförbundet stod för fiolerna.
  Den erfarenheten var värdefull när jag fick möjlighet att återuppta den internationella bridgen 36 år senare, då jag
  uppnått senioråldern (60+,  första säsongen var gränsen 55+).  Bridgeförbundet bekostade anmälningsavgifterna.
  Alltid något.  Som ungkarlar var P O och jag dåliga på att städa. Ett bestående minne från Narvavägen är att sop-
  påsarna paraderade i köket och utmed hallväggen i väntan på deponering, medan dammråttorna njöt av en ostörd
  tillvaro i vrårna. En fråga om prioritering? Det förvånar mig bara att ingen av våra besökare opponerade sig.

  Jag visste inte ett dyft om datateknik när jag började på Mattenämnden den 2/7-62. Någon högskoleutbildning
  i ämnet fanns ännu inte, men jag hade klarat de lämplighetstester som krävdes, f.ö. också IBM:s tester, trots en
  en besvärande baksmälla den måndagsmorgonen. Man skulle utföra testerna i nummerordning, men när hjärnan
  klarnat och vakten tittade bort återvände jag till början för att komplettera. På IBM fanns redan bridgespelarna
  Hasse Lind och förre lagkamraten Göran Hermanson. Snart också Peter Backlund och Knutte Norbäck. Bland
  arbetskamraterna på Mattenämnden fanns bridgespelande Harry Nisell, Ulf Knöös och Sture Nordqvist, också
  mycket travintresserade och tidvis hästägare. Sture hade dock trappat ner på bridgen efter sin svensexa. Några
  ridlektioner erbjöds ej på Mattenämnden, som inom något år skulle uppgå i Statskontoret. Där fick man en ny,
  möbelassocierande, titel - Byråsekreterare. Inget jag ville stoltsera med. Sture tillhörde den matematiska enhe-
  ten och Harry, Ulf och jag enheten för administrativ databehandling.  Var det hästintresset som gjorde att jag
  valde nämnden före IBM? Hur som helst hade jag funnit en passande bransch, som jag inte skulle lämna före
  pensioneringen.  Som nyanställd på nämnden, alltså helt utan erfarenhet av programmering, välkomnades jag
  av Nisse Dahlberg - senare datachef för Malmö stad - med uppgiften att felsöka i ett COBOL-program. Den
  utbildning jag sedan bestods, var interna kurser i systemering och externa dito i lättkodningsspråk hos leveran-
  törer av datorer från Sverige och andra länder som USA, England och Frankrike. I något fall i ren maskinkod.

Harry, Ulf och jag ingick i en kvartett som spelade robberbridge på klubben på onsdagskvällar. Vår fjärde man var   Bengt Hellman, en stark spelare (segrare i SM-mixed med Gunnel Hjertstrand och 4:a i SM-par med Jan Wohlin),   som tillhörde generationen före vår. Han var också en flitig besökare på Solvalla med större kännedom än jag hade   om hästarna där. Vi var alla fyra på plats i god tid för att se värmningarna inför V5, då ett sto travar förbi i bakvarv.   Bengt pekar då på märren och upplyser oss: "Det där är Solvallas sämsta häst!". Som ni förstås redan anat, vann   hon sitt lopp. Där gick kvarterskrogen Minerva i Vasastan miste om en huvudingrediens till sin entrecôte. Beträf-   fande alltför tidigt bortgångne Ulf Knöös får jag addera att han var en stor talang i flera olika spel. Utöver att vara   landslagsspelare och svensk mästare i bridge, tillhörde han svenska eliten i biljard och hade dessutom ett lågt handi-   kapp i golf. 1961 var det 3, vill jag minnas. Du hittar Ulf  (liksom Wohlin) på bild, om du hamrar på sömmen intill.   Bilderna ingår i en översikt över de första åren av min egen bridgebana, vilken då tog upp konkurrensen med häst-   intresset. Om någon undrar, är sömmen inte en lustifikation om en spik, eftersom det handlar om trav, utan en brid-   gevinst och av tenn. Det kan inte vara första pris i någon större tävling, men ibland fick man välja och då valde jag   gärna något som jag hade anknytning till, t.ex. en LP-skiva. Eller en hästskosöm. Nu är det Mammon som härskar,   därav enbart penningpriser. Det var förresten flera av bridgekamraterna som kom att välja databranschen. I bok-   stavsordning nämner jag Björin, Flodqvist, Göthe, Hall och Sundelin. Man kan undra om det går att finna någon   annan så stark korrelation mellan yrke och fritidssysselsättning. Det kan - med diplomatiskt språkbruk - ej heller   uteslutas att framgångar i bridge sågs som en merit för kvalificerat arbete inom dataområdet. Sällan besöker jag   SBF:s anslagstavla, men just den 13:e april 2020 gör jag det och finner då i ett av dagens inlägg att PO Sundelin   blivit invald i EBL Hall of Fame.  Snacka om försyn!  För dem som inte är så insatta i terminologin är SBF det   svenka bridgeförbundet och EBL det europeiska. Matematikkunskaper är för övrigt bra i många sammanhang,   men i bridge räcker det med att kunna räkna till 13. Psykologi är viktigare. Bridgepsykologi. Frågor på det?

  UOK blir CFU

  Uppgiften för flertalet anställda i Mattenämnden bestod i att 'supporta' statliga verk vid överföring av manuella
  rutiner till datasystem. I mitt fall blev jag utlånad till UOK (Uppbördsorganisationskommittén) som blev CFU
  (Centrala Folkbokförings- och Uppbördsnämnden) för att sedan införlivas i Riksskatteverket. Uppdraget gällde
  överföring av folkbokföring och beskattning till data. Datorer skulle installeras på länsstyrelserna. Detta ärende
  ansåg UOK bäst lämpat för IBM och dess 1401, men på tekniska, mätbara grunder, utredda av den framsynte
  experten och projektledaren Bertil Greko hos Mattenämnden, förordade nämnden som alternativ Saabs nykon-
  struerade datamaskin D21, utvecklad ur en beräkningsenhet för flygplan, D2, den då mest snabbräknande mas-
  kinen i Europa. På så sätt kom det att bli en tävlan mellan Saab och IBM avseende vilket av systemen som var
  bäst lämpat. För utvärderingsarbetet bildades olika grupper innehållande såväl dataexpertis som personer med
  god kännedom om de manuella rutinerna. Jag placerades i en Saabgrupp tillsammans med Kenny Thärnström
  från länsstyrelsen i Örebro och inhyrda datakonsulterna Olle Hillin och Åke Wannerberg. Från länsstyrelsen i
  Visby kom vår chef Åke Bolin.  Hillin och Wannerberg utvecklade generella procedurer (typ makron), som
  Kenny och jag använde oss av vid kodning i det annars maskinnära språket DAC (D21 Auto Code).  Att be-
  räkna och kontrollera personnumrens checksiffra var en central funktion. Programmen stansades på hålremsa
  och lästes in i D21 med en supersnabb och tillförlitlig läsare konstruerad av Regnecentralen i Köpenhamn. För
  inmatning av program var hålremsa överlägset de klassiska hålkorten, vilka löpte hög risk att hamna i oordning
  vid hanteringen, speciellt om en batch tappades på golvet. I föregripande syfte drogs streck diagonalt över var
  bunt med tuschpenna för att förhoppningsvis kunna återställa ordningen om en olycka skulle inträffa (en senare
  erfarenhet i annan miljö, vilket dock aldrig skulle komma att drabba mig personligen).

  Specifikationen av DAC hade utarbetats av Bengt Asker, Börje Langefors, Magnus Tideman och Sven Yngvell.
  Langefors var åren 1967-1980 vid KTH Sveriges första professor i informationsbehandling. Med Asker skulle jag
  bli mer bekant, när han som ledare för Datasaabs programutveckling behandlade krav och önskemål från använ-
  dare.Yngvell kom att svara för utbildningsverksamheten och ledde den DAC-kurs jag deltog i. Han har roat oss
  med följande episod: Jag minns att jag satt på jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm, lyssnade på Lucky
  Thompson och läste radskrivarlakan med hexkod. Vad de omgivande jazzfansen tänkte, kan vi bara spekulera i.
  Mitt boende låg bara ett par stenkast från klubben, som invigdes med Bud Powells trio (7-23 april, 1962) åtföljd
  av Lucky Thompson och därefter av Rolf Ericson, först med Thompsons komp och sedan parad ihop med Bosse
  Wärmells kvartett. Koncerterna spelades in för senare utgivning på skiva.  På väg hem i kvällningen kunde jag
  möta jazzens fixstjärnor på trottoaren utanför i spelpauserna. Gyllene Cirkeln fanns i ABF-huset, Sveavägen 41.

Samtida med mig på nämnden var Torkel Danielsson, vars läsvärda IT-historia rymmer följande passus: D21 kom   ju från D2, som egentligen var en prototyp till en styrdator, som skulle sitta i vapenbäraren (raketen) med den   svenska atombomben i. Jag tyckte det var bättre att den användes för att räkna folk i stället för att ha ihjäl dem.   När Inga Thorsson informerades om militärens planer på att skaffa atomvapen till det svenska försvaret deklarerade   hon som ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, att förbundet skulle motsätta sig svenska atom-   vapen. Något som Ernst Wigforss och Östen Undén understödde. 1959 utgavs debattböckerna Atomvapen? och   Nej! till svenska atomvapen. År 1968 togs slutligen beslut av riksdagen om att lägga ned atombombsprojektet.   En parallell till detta i dagens Sverige handlar om att gå med i Nato eller inte. Det finns flera anledningar till att   inte gå med i Nato skriver Madeleine Göransson, internationell talesperson för S-kvinnor i Skåne, tillsammans   med företrädare för flera olika organisationer, i en tidningsartikel i Sydsvenska Dagbladet den 23:e april 2022.   Om Sverige går med i Nato är det fritt fram för denna mellanstatliga allians att både flyga över Sverige med   kärnvapenbestyckade stridsflygplan och att använda de svenska hamnarna för kärnvapenutrustade ubåtar.   Dessa åsikter stöds av Pierre Schori, Ingvar Carlsson och Stefan Löfvén.  Kommer Sveriges riksdag att följa   dessa kloka personers uppmaningar att undvika ett förhastat beslut och på så vis möjliggöra att bevara rikets   militära alliansfrihet och arbete för nedrustning, särskilt av kärnvapen? Nej, icke så!  Sverige söker nu inträde   i Nato, främst förklarat av en förändrad hotbild i närområdet, föranledd av Rysslands invasion av Ukraina.

.

  Kenny samarbetade med Åke och jag med Olle. Mellan Olle och Åke rådde ett kamratskap, som tog sig uttryck i
  fyndiga gliringar riktade mot kamratens alster. Givetvis med glimten i ögat. Kenny och jag njöt av stämningen och
  föll gärna in i jargongen. Har man kul, så jobbar man bra. Det blev många minnesvärda resor till Linköping för att
  testa programmen hos den första länsstyrelse där D21 installerats - sannolikt beroende på närheten till tillverkaren
  Saab i samma stad. Vi bodde på Park, ett ganska enkelt hotell nära järnvägsstationen. Men det lät flott med Åkes
  ironiskt förnäma engelska uttal. Efter sena kvällspass intogs nattklubben Lorry, där vi förtärde rätter som Croque
  Monsieur och Escargot Provencale, vilka sköljdes ned med Olles favorit Dopff Dry. Goda smårätter utan att mätta.
  När CFU bildades antog jag myndighetens anställningserbjudande. De över innerstaden utspridda arbetsgrupperna
  samlades i nyuppförda Skatteskrapan vid Götgatan på Södermalm.  Med sina 24 våningar var Skrapan under en
  period också känd som Europas högsta byggnad. Efter att ha tagit körkort (jag kuggades vid första uppkörningen,
  då jag höll alltför hög hastighet på Västerbron - samtidigt som övriga trafikanter körde om mig) skaffade jag bil,
  en årsgammal svart folkabubbla som jag körde mellan Stockholm och Linköping för att ensam testköra program-
  men. Ingen personal var utbildad, så jag gjorde allt jobb själv. Startade upp D21, monterade band och hålremsor.
  Förberedde för utskrift, testkörde och rättade genom att stansa en snutt, som jag 'patchade' på programremsan.
  När jag ansåg mig klar en fredag lunch körde jag till Norrköping, där det årets lag-SM i bridge arrangerades. Det
  var enda gången jag klandrades av chefen, som försökt kontakta mig. Men jag förklarade för honom att jag jobbat
  sent på kvällen innan. När folkans motor några år senare skar för mig en smällkall morgon på väg från Sundsvall
  till Åstön för fyra veckors repövning i LV5:s regi, blev min nästa bil en droppformad Saab med tvåtaktsmotor,
  rattväxel och frihjul. Midnattsblå till färgen och framhjulsdriven. "Hästarna skall dra, inte skjuta på", löd devisen.

  Saab D21 slår ut IBM 1401

  Utvärderingen resulterade i att Saab vann matchen över IBM och därmed tilldelades fler installationer än konkur-
  renten, när beslut togs om att fördela ordern mellan de båda företagen. Efter projektets slutförande fick Åke Bolin
  tjänsten som datachef för Länsstyrelsen i Malmö. Kenny Thärnström engagerades i arbetet med att lansera det
  svenska systemet i intresserade länder i Sydamerika. D21 skulle senare vidareutvecklas till D22 och D220, följt
  av D23. Men där tog det stopp, enligt hörsägen beroende på svårighet att upphandla nödvändiga komponenter.
  De intresserade kan läsa här och där om Saabs utveckling på dataområdet. Däri ingick också bildandet av dotter-
  bolaget Datasaab, där verksamheten inriktades inte bara på datateknik utan också på industriella, medicinska och
  militära områden. Under Saab-eran berättades historier om den originelle Gunnar Ehrling, som sades övernatta på
  en parkbänk, hållande datorns operativsystem i sitt huvud under utvecklingsarbetet. Utdrag ur länken där ovan:

  Det var Gunnar Ehrling, en av veteranerna från Matematikmaskinnämnden, som utvecklade större delen av
  Fortran-kompilatorn för D22. Den blev bra, liksom allt som Gunnar gjorde. [...] Gunnar Ehrling är egentligen
  värd ett särskilt kapitel som exempel på den tidens programmerare. Vi hade anlitat honom redan för D21 och
  blivit imponerade av vad han kunde uträtta. Han är en oerhört fin och bildad man, men oftast ensam och inte
  särskilt mån om sin klädsel. Han var en otrolig arbetsmyra, produktiv och med hög kvalitet på det han gjorde.
  Han kunde verkligen sitt yrke i grunden.

Den från länken här hämtade bilden visar den första D21:an, installerad hos SEV (Skandinaviska Elverk) under   påskhelgen 1962.  Närmast kameran syns hålremsläsaren och längst t.h. två magnetbandsstationer av märket   Potter för extern lagring av data. Som även framgår av bilden, styrs maskinen via knappar från manöverpanelen,   här av chefsteknikern Lennart Pettersson, som förärades smeknamnet Pottersson. Pappersarken, som ligger på   golvet, får illustrera Sven Yngvells 'radskrivarlakan', vilka också var utskrivna av SEVs D21. Yngvells uttryck   'hexkod' från ovan relaterade besök på Gyllene Cirkeln är för den oinvigde slang för hexadecimal kod. Se en    reklamfilm om Saab, som innehåller mycket information om D21.

  Det stora utvecklingssteg, som Saab tagit, var att D21-maskinerna var transistoriserade. Föregångare som Besk
  (under en kort period världens snabbaste maskin) och Sara (Saabs räkneautomat) var byggda med elektronrör
  och krävde stora utrymmen och höga underhållskostnader. Observera att hålremsan är monterad på spole med
  kort väg till läsaren i motsats till konkurrentens uppsättning, som mest liknade en berg- och dalbana med uppen-
  bar risk för remsan att krascha i någon kurva. Vilket också inträffade, varför den fick frammatas med betydligt
  lägre hastighet än Saabs. I följande skrift redovisar Jan Annerstedt i kapitlet När Datasaab slog ut IBM, dels
  att riksdagens revisorer år 1967 fastslagit att "datorer av märket Saab  [...]  uppvisar större kapacitet än IBM-
  maskinerna". Och dels att riksdagen på regeringens förslag 1969 beslutat att byta ut IBM-datorerna mot Saabs.
  Under våren 1970 installerades de nybeställda Saabdatorerna. "Efter tolv långa år av utredningar, felspekula-
  tioner, tveksamma inköp och dyrbara experiment var så en av de största statliga datoraffärerna avslutad".
  Upplysningsvis ombildades Datasaab 1981 till Ericsson Information Systems inom Ericssonkoncernen.

  Mina erfarenheter av IBM:s utrustning härrör från tre och ett halvt år i IBM-miljö hos Skogsbrukets Datacentral
  (SDC) i Sundsvall med dataservice för kunderna Skogsägareföreningen (SÄF) och Svenska Cellulosa AB (SCA)
  då timmerflottningen avvecklades. Erfarenheten av skogsavverkning inskränktes till två veckors ungdomsarbete
  (hugga och såga för hand) åt Björkå Bruk nära Sollefteå.  Hos SDC skedde kodningen i programspråket COBOL
  (Common Business Oriented Language). Min hustru och jag fick överta en medarbetares etagevåning högst upp
  i nybyggt hus, centralt beläget på samma plats som tidigare Olle Ekelunds plåtslageri mellan Storgatan och Selån-
  gersån. Nära kyrkan med god utsikt över stenstan. Mitt första och största uppdrag gällde att bygga ett lönesystem
  för SÄF tillsammans med System- och ADB-chefen Johannes Norrbys hustru Marianne. Johannes var en mycket
  uppskattad chef som under åren 1959-1962 utbildat sig till civilekonom på Handelshögskolan i Stockholm. Paral-
  lellt genomgick han Jägmästarhögskolan. Alltså tog Johannes Norrby två examina samtidigt, en riktigt stor bedrift.

  När jag slutade i verksamheten var det som chef för enmansgruppen Beräkningsutiner.  Jag var således både chef
  och underlydande i en och samma person. Åren på SDC var en lärorik tid men jag kände ändå en viss saknad efter
  Saabsfären där jag varit mer bekväm med såväl programspråk som maskinvara. Personkontakter i Saabkretsen var
  också viktiga i sammanhanget. Därav nappade jag på ett skånskt anställningserbjudande. Redan året efter flyttade
  familjen Norrby till Stockholm, där Johannes kom att bli vice VD på såväl Skandia som Skandia International.
  Hur gick det då med underhållet av lönesystemet? Jo, efter förhandlingar togs beslut om att också inkludera skogs-
  bolagens kriterier och skapa ett standardsystem. Men det blev en annan historia för en större grupp inom företaget.
  För den programtekniskt intresserade kan nämnas vissa skillnader i systembygge mellan SDC och Idata (se nedan).
  På SDC valde man uppdelning i flera mindre program, ett för inläsning, ett för uppdatering och ett tredje för utskrift.
  Detta medförde enklare programmering och var mindre minneskrävande. På Idata valde man däremot att baka sam-
  man funktionerna i ett enda program, medförande totalt kortare körtider vid reguljär drift men större minnesbehov.

  Avrundning

Efter önskemål hösten 2007 från Tekniska muséet om material från datateknikens tidiga utveckling, har jag till   muséet sänt diverse dokument som jag sparat från min D21-tid - kodtabeller, en hålremsa uppspolad på bobbin   och en EP-skiva med datamusik programmerad för D21. Samt en bok av Jan Annerstedt, som i detalj behandlar   det jag bara antytt ovan om turerna, inklusive det politiska spelet, kring datoriseringen av svensk folkbokföring   & beskattning. Muséets insamling avsåg berättelser, litteratur, arkivalier och föremål med tyngdpunkt på svenskt   material under projektnamnet Från matematikmaskin till IT. Nu har Marie Birde och Olga Stern efter studier   av museimaterialet skrivit en bok om programmering med namnet Ettor och nollors hemliga liv. I lättsam stil,   får jag tillägga. Upplysande genomgång av utvecklingen inom dataområdet. Läsvärd - för såväl pro som lekman.   Boken inkluderar även berättelser av medverkande under olika skeden av datahistorien, inbegripet en del av de   uppgifter jag lämnat. Från forntid till framtid. Se också intressant artikel av Jacob Palme med många förklarande   länkar. För säkerhets skull får jag nämna att det inte finns några känsliga uppgifter på hålremsan, som innehåller   ett program jag skapade i Malmö senhösten 1968 i programspråket Algol (Algorithmic language).

  Beträffande nämnda uppdrag ⁽²⁾, hette beställaren Sven-Åke Lassing, då amanuens vid institutionen för pro-
  tetik vid Lunds universitet. Programmet utvecklades och presenterades utifrån det av Lassing projekterade
  Ramförslag till odontologiskt journalsystem avsett för automatisk databehandling. En beskrivning av
  förslaget finns i Sveriges Tandläkareförbunds Tidning nr 7, april 1970, Vol 62, sid 348-353. När jag frågade
  Sven-Åke om rättigheten att lämna ut materialet till muséet, reagerade han positivt. Lassing bidrog själv med
  dokument som förklarade avsikten med projektet, då muséet också efterlyste bakgrundsinformation till det-
  samma.  Programmet gavs arbetsnamnet 'Gapa stort', vilket jag textmärkte hålremsan med. Delar av det till
  muséet insända materialet lär ha funnits med vid en utställning under rubriken Den svenska IT-historien.
  Musiken på EP-skivan bedömdes vara av stort intresse och skulle digitaliseras och laddas upp på Internet.

  2.  Det var mitt första uppdrag som nyanställd på Industridata, ett företag gemensamt bildat av Saab, Asea, SEV
       och Facit i syfte att idka servicebyråverksamhet (på senare tid benämnt outsourcing) och kunna erbjuda D21-
       miljö till kunder inom främst industriell verksamhet, vilka inte förmådde finansiera en egen anläggning.  Ett
       halvår senare, när jag utformat ett lagersystem (först in-först ut) i Algol-Genius för fryshuskedjan Cold Stores,
       utsågs jag till systemchef för en avdelning omfattande 10-15 personer. En titel som jag avstod från att införa i
       telefonkatalogen, så att ingen skulle förledas tro att min tjänsteutövning hade något med Bolaget att göra. Ti-
       digt 80-tal då Asea blivit ensamägare till Idata, framkom att Aseas VD, senare koncernchefen för ABB, Percy
       Barnevik, skulle avveckla den verksamhetsskilda servicebyrån. En alltför obetydlig händelse för att inlemmas
       i Barneviks annars omfattande självbiografi?  Vid den tidpunkten var jag engagerad i att kravspecificera ett
       datasystem i realtid för fryshusens egna datorer.  (För implementeringen av systemet svarade Bilspedition,
       som då förvärvat Cold Stores. Företagen var sedan tidigare samägare till frysfraktbolaget Coldsped.)

Höghönsen blev Aseater och placerades i Västerås. Inom region Malmö erbjöds en grupp anställda tacksamt        möjlighet att överta på goda villkor och ställa om till konsultverksanhet. Tidrapportering och stämpelur skro-        tades. Flexibel arbetstid behölls. Arbetsglädje prioriterades. Intäkter från D22-service för användare möjlig-        gjorde personalutbildning i IBM's mini- och persondatorer.  I det avknoppade företaget, döpt till Idata Syd,        ansvarade jag för systemutvecklingen på persondatorer och återknöt därvid ett samarbete med för mig välbe-        kanta programkonstruktörer, tidigare i Datasaab och Ericsson, nu i projekten Royal Base (för MS-DOS) och        Royal Profile (för Windows och lokala nätverk).  Med dessa verktyg byggde jag program för så skilda verk-        samheter som tillverkningsindustri och AMU-Hadar, enheten för datateknisk arbetshjälp för synskadade med        punktskrift på tangenterna och talsyntes som läser upp texten för användaren - samt ledarhund.  En väsentlig        funktion för tillverkande företag var nedbrytning av produkter via komponenter till råvara i flexibelt antal led.

Internets genomslag kom senare. Vid systemutveckling inträffar stundom att testresultatet inte blir det förvän-        tade. Då skyllde Profiles' skapare Jan Ramebäck skämtsamt på "atmosfäriska störningar". På sitt modersmål -        värmländska. Med sina egna erfarenheter, och många användares, visste han säkert mer än jag om störningar.        Minidatorgruppen engagerades i konsultuppdrag i en för företaget ny bransch, Fastighetsförvaltning, skälet        till bokstaven F i omdöpta företagsnamnet IFdata. För egen del medförde den nya arbetssituationen att jag        avstod bridgespelandet till förmån för att besöka jazzkonserter i Malmö, Lund och framför allt Köpenhamn.        På 80-talet gästade alla då betydande USA-musiker Europa med den musik jag fortsatt lyssnar mest på.

  Om man sysslar med programmering, säkert gäller detta många andra verksamheter också, känns risken stor
  att bli arbetsnarkoman. Ansträngningarna att söka smarta lösningar och hålla på tills man blir nöjd är eggande.
  Jag valde att försöka motverka lockelserna, som samtidigt krävde mycket stillasittande, vilket jag kände inte
  skulle hålla i längden.  Friheten är eftersträvansvärd.  Sporta, resa, lyssna på eller spela musik, läsa böcker,
  göra det man vill och förmår, utan att för den skull låta någon aktivitet ta över och inkräkta på arbetslivet.

Ånyo tar jag mig friheten att citera vår finansminister under åren 1925-1926 och 1932–1949 Ernst Wigforss:     Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka.     Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga  -  Ja, vad ni vill.  Frihet!   Wigforss gjorde ett sällsynt misstag när han 1/4 1948 höjde skatten på totospelet, varpå spelandet kännbart   sjönk och riskerade att kväva sporten, varför skatten året efter återgick till 20 %.   Vad passar då bättre att få avsluta med än nedanstående citat av den juridiskt högutbildade indiske ledaren   Mahatma Gandhi (1869-1948), som levde enkelt och var förkämpe för mänskliga rättigheter, ickevåld och   fred men, i likhet med Abraham Lincoln, John F. Kennedy, hans bror Robert och Martin Luther King i USA   samt vår Olof Palme, föll offer för en mördares kulor:  Frihet är inget värd om den inte omfattar friheten   att begå misstag. Med Mahatma Gandhis visdomsord i åtanke ber jag - med en sliten fras - om överseende   med möjliga brister eller misstag i dessa hågkomster, vilka då enkom får tillskrivas min egen otillräcklighet.

Ernst Wigforss

---

   Omstart (Åter till början av Varv 1).                              Djuna Barnes:  De vise säger att minnet av förflutna ting är den enda framtid vi äger.