från Sundsvall ...

  Här fortsätter jag med fler glimtar från min uppväxtmiljö. Hos bonden som jag redan nämnt hade sin gård mitt emot oss
  på andra sidan landsvägen, kunde vi köpa färsk mjölk som bars hem i kannor av bleckplåt.  Herbert hette gubben som
  skötte korna. I drängkammaren dunkades kort på fritiden. När skörden anlände till logen bjöds det på välsmakande rovor,
  som jag skar i bitar med min Morakniv.  Vi barn lekte ofta på gården men hyste stor respekt för bonden och hans hund,
  en Rottweiler. Båda såg lika barska ut. Till vänster om den gården, från oss sett, låg Högströms charkuteri där de gjorde
  världens godaste korv. Varorna såldes i stan på torget eller i saluhallen, innan myndigheterna ansåg det vara hälsovådligt
  och stängde ner hallen. Själva handlade vi förstås direkt av tillverkaren - till reducerat pris. I denna lantliga miljö var det
  brukligt att spika upp hästskor på ytterdörrarna, något som troddes ge lycka till de boende.  Men det gällde att inte sätta
  öppningen på skon nedåt, för då rann lyckan ut. En vanlig syn i köken sommartid var flugfångare i form av klisterbehand-
  lade pappersremsor, som slingrade sig ner från taken i spiraler. Där fastnade flugorna, inväntande en grym död.

  I söder vette vår tomt mot Selångersån, som förbinder Selångerssjön med Sundsvallsfjärden.  Om den ån skall jag strax
  berätta mer. Min meste kompis hette Stig Söderman, han kallades aldrig för Stickan. Familjen bodde i bröderna John och
  Petter Högströms hus på samma plan som John och Stina med barnen Bengt och Kerstin. Bengt var vuxen och jobbade
  till sjöss. När han väl dök upp hemma förde han med sig exotiska föremål från världens alla hörn, som han dekorerade
  sitt rum med. Vännen Stig var påhittig. På hans förslag skulle vi rispa var sin hand, blanda vårt blod och bli blodsbröder.
  Men min bror gillade inte honom, så när Stig kom på besök ombads han bryskt att stänga dörren - från utsidan!  Petters
  son Lasse tillhörde också mina lekkamrater. Det berättas att jag en dag, innan jag lärt mig tala rent, kom för att hälsa på
  Lasse och undrade om han kanske låg och sov. - Pover Lassla?  frågade jag, trots att han satt fullt synlig på pottan mitt
  på köksgolvet medan pappa Petter kalasade på charkuteriets osålda grisfötter och mamma Ester betjänade charkkunder.

  En bäck forsade förbi charkuteriet och vidare ner till ån. Jag tror att bäcken utgjorde kommungräns mellan Selånger och
  Sundsvall.  Längre upp i bäcken kunde man som skattletare göra fynd, som ett par avlagda skor med rågummisulor och
  andra värdefulla föremål. Vid bäckens utlopp låg ett garveri som luktade illa, vilket tacksamt drog till sig traktens råttor.
  Utsläpp skedde direkt i Selångersån, också från husen - utan rening.  Det hindrade inte att det växte sköna näckrosor i
  ån eller att vi barn med förtjusning badade i den. Det som inte dödar, det härdar - heter det ju. Min fars två veckor korta
  sommarsemestrar ägnades åt cykelturer med övernattningar i tält. Som liten fick jag sitta i en barnstol monterad på ramen
  till pappas cykel. Vid en tur till, eller kanske från, en moster i byn Prästmon i Ådalen hade fästet till stolen rekat upp sig,
  så att stolen slog runt. Jag föll på huvudet i marken i en regnvåt utförsbacke, men kunde turligt nog plockas upp oskadd.
  Då jag blivit litet större, hände det att mamma skickade iväg mig med en kanna mjölk till en barnrik familj, där mannen
  var alkoholiserad. När dörren öppnades slog en frän stank av urin spetsad med finkel emot mig och påskyndade ärendet.

  Den ovannämnda, länge oskyltade, landsvägen hade ett namn också, Västra vägen. Jag lärde mig tidigt destinationerna
  för de långväga bussar som trafikerade rutten: jämtländska Kälarne, Ragunda och Bispgården. I tiden någon gång efter
  att jag sent slutat dia och innan jag blivit gammal nog att känna skam för att vara utstyrd i livstycke, ett plagg som höll
  uppe långstrumporna med hjälp av skavande strumpeband - dåtida traditionell underklädsel för förskolebarn. Min kusin
  Klas, Jannes far, uppmuntrade mig att sjunga Sjösalavals.  Som femåring kunde jag alla verserna utantill,  då den ofta
  spelades i radio.  Hur jag lät är oklart, men Evert Taube var förmodligen min första favoritartist.  Det fanns ett stort
  musikintresse i släkten.  Mamma spelade gitarr och Klas var en fena på fiol.  Flera släktingar spelade piano och vissa
  dragspel, bland dem Åke som var musiklärare. Fast jag hatade när han spelade på såg. Det ljudet tålde jag inte.

  När jag i skolåldern skulle ta mig hem från stan, hände det att jag åkte snålskjuts på den överfulla Kungsnäsbussen,
  eftersom jag saknade kontanter. Även om jag hann bli avslängd innan jag var hemma, var det inte långt kvar att gå.
  Under första delen av 40-talet var bilar fåtaliga, men en sådan tillhörde en person som bodde i huset till höger om den
  smala väg som ledde förbi bondgården. Det var slottslikt, byggt med massor av snickarglädje, och kallades Tornvillan:

Bilen ifråga hade en träkolsdriven gengas-   motor monterad baktill. Antändning skedde   med för ändamålet speciella stickor, långa   och grova.   I Tornvillan bodde även en kvinnlig konstnär   och en lärare med son.  Den senare troddes   vara Sundsvalls förste knarkare. Som nygift   bodde min bror en kortare tid i lägenhet i ett   annex till villan.

  Somliga varor var det brist på, däribland olja, och vissa livsmedel ransonerades - allra längst tid kaffe. Skollunchen
  bestod av grynvälling eller fiskbullar i korintsås.  Klädinköp var ej att tänka på. Strumpor stoppades, trasiga byxor
  lappades och slitna skor halvsulades - i motsats till nutida överkonsumtion av kläder och andra modestyrda attiraljer.
  Det pågick gubevars ett världskrig, det andra i ordningen,  vilket följdes av några materiellt återhållsamma år.  För
  de som likväl hade skäl att fira och tänkte sig att handla på systembolaget krävdes motbok.  Min far inkallades och
  krigsplacerades i Boden för ev. försvar av gränsen mot Finland, som angripits av ryssarna. Onödigt tycktes det, trots
  ändamålet, eftersom han skulle falla för det militära åldersstrecket i januari 1941. Vilket jag var för ung för att fatta.
  Hur kriget drabbade befolkningen i de direkt berörda länderna är en tragisk historia, som dock ligger utanför mitt
  ämne. Tillbaka till Tornvillan, vars intressanta historia framgår av länken, får jag addera att det gick rykten om att
  det spökade där. Bara några hundra meter bort ligger Högoms kullar med gamla vikingagravar. På Tornvillans tomt
  fanns liknande högar, om än mindre. Kanske därav namnet Granlohög. Var det de gamla vikingarna som spökade?
  I riktning mot stan mellan Tornvillan och begravningsplatsen låg ett sandtag, som så lägligt kom till användning
  den sommar landsvägen stenlades, medan stensättarnas bara överkroppar bryntes av den skarpa solen. När sedan
  de modemedvetna passerade, klapprade myggjagarnas tå- och klackjärn som kastanjetter mot stenläggningen.

  På vintrarna, när ån frusit till, kunde vi åka skridskor på isen och spela bandy. Mina första skridskor skapades
  genom att en stålskena monterades under vardera pjäxan och spändes fast med läderremmar. Ibland gick jag
  snett över ån för att träffa jämnårige Kalle Backlund, närmsta granne på andra sidan. Sett rakt över ån var den
  enda bebyggelsen en lada och längre upp utefter åns södra sida låg tegelbruken, där man kunde värma sig i en
  nyligen använd brännugn - förutsatt att man lyckats undgå upptäckt av personalen. Mer riskabelt var det nog
  på vårkanten,  när isen på ån bröts upp och de som tordes utmana riskerna gav sig på att jumpa på isflaken.
  Säkrare var det på läroverkets skolgård, som vintertid spolades till isbana för både friåkning och bandyspel.
  Efter avslutade lektioner i realskolan kunde vi spela bandy i timmar - nu hade jag riktiga grillor - för att sedan
  gå in och bälga i oss vatten för att släcka törsten och återställa vätskebalansen. Intresset för ishockey väcktes
  senare av Timrålaget Wifsta/Östrands framgångar med Eje Lindström, Bert-Ola Nordlander och Lill-Strimma.

  Även sedan vi flyttat in till stan, var Granlohög bas för mina fritidssysselsättningar. Vi bodde 'väst på stan', så
  att cykla till Granlohög kunde inte ta mer än 10 minuter. Det var ju där jag hade mina släktingar och kamrater
  och dessutom kände till varenda buske, stig eller bäck. När vädret inte lämpades för andra aktiviteter började
  jag spela bridge, vilket var min brors huvudintresse. Jag började träna med en kille från Granlohög, som hette
  Janne Lindblad (Limblla med traktens tjocka l). 'Limblla' och jag spelade många långsitsar mot hans bror och
  mor i deras hem, innan vi vågade oss ut på någon klubb. När så skedde slutade vi fyra från slutet och följande
  gång näst sist. Då var det nära att bridgekarriären var över, innan den knappt hunnit börja. Men tredje gången
  gillt blev det vinst och därmed anledning att fortsätta. Hur det gick sen med spelet finns att läsa här.

  Åter till barnaåren och min morbrors svärfar och tidigare nämnde Jannes farmorsfar Klas Andreas Goude, född
  1863 och av hela släkten kallad farbror Goude, som förutom att passa mig när jag var liten, fiskade braxen i ån.
  Fisken åt vi sedan med god aptit - hoppas jag. Själv metade jag mört, löja och snorgärs i landnära stim. Spiggen
  var för liten. Morbror Valfrids familj bodde på husets ovanvåning och vi på det nedre planet, mormor i eget litet
  sovrum hos oss de sista åren av sitt liv. Farbror Goude i en utbyggnad med separat ingång. I den rymliga källaren
  fanns plats för snickerier vid sidan av värmepannan som kunde nyttjas till att hetta upp tenn till flytande form för
  att gjuta soldater åt mig att leka med. Farbror Goude omkom tragiskt vintern 1950, när han med kälke påkördes
  av en buss. Vems skulden var vet jag inte. Nedan skjuter jag in två bilder på den omtalade Selångersån. Det hus
  vi bodde i låg som sagt på en tomt mellan vägen och ån.  Parallellt med infarten sluttade en smal brandgata ner
  emot ån.  Brandgatan var avsedd för räddningstjänsten att vid behov hämta vatten från ån och utmynnade i en
  träbrygga, från vilken badfotot är taget. På andra sidan brandgatan var marken obebyggd och om vintern tippa-
  des där stora mängder snö från plogbilar. Det kunde dröja ända in i juni månad innan snöberget smält bort.

Tornvillan dominerar den gamla (1800-tals?) bilden ovan. Vårt hus är inte ens påtänkt. En smal stig förebådar brandgatan. Men bryggan finns redan.

  Väster om oss utefter ån låg ytterligare tre villor innan kommungränsen. I höger bildkant på badfotot kan man skymta
  grannens hus. I det skymtade grannhuset bodde kamrer Bylund med sina två söner och hushållerska. Sönerna Lennart
  och Lasse var idrottsintresserade och på tomten fanns anlagd en sandgrop, avsedd för såväl kulstötning som alla sorters
  hoppträning. I en trälåda, väldoftande av dess forna innehåll av kubanska cigarrer, förvarades diverse urklipp. Bylunds
  prenumererade på Rekordmagasinet där Edwin Ahlqvist skrev om den legendariske världsmästaren i tungviktsboxning
  - Joe Louis, The brown bomber - och Idrottsbladet, vari Torsten Tegnér medryckande skrev om våra egna stjärnor i
  löpning, Gunder Hägg och Arne Andersson, jämte alla andra fantomer på kolstybben. Lennart, som var den äldre och
  längre av bröderna, blev svensk juniormästare i stavhopp (3,80 med bambustav på 40-talet), men tvingades sedan sluta
  hoppa. Varför, visade han för mig när han drog upp byxbenen och blottade vaderna. Vaden på upphoppsbenet visade
  sig då vara dubbelt så tjock som den andra vaden. Lasse Bylund blev en vass sprinter och skicklig handbollsspelare.

Här bryter jag textens kronologi genom att skjuta in att   Lennart Bylund firade avlagd juristexamen tillsammans   med sin fästmö med en turistresa till det sköna Italien   (reguljär trafik, charterresor var ännu inte tagna i bruk)   för att byta ut Selångersåns kontaminerade vatten mot   medelhavets salta vågor. Inte bokstavligen förstås. De   upplevelserna stimulerade även min reslust. Också jag   började längta till Italien. Men i barnaåren fick jag nöja   mig med att utforska åns övre delar i Bylunds eka.   När jag i vuxen ålder gjorde min första resa till Italien   i rötmånaden augusti, visade sig det adriatiska vattnet   vara mer ohälsosamt än åns. Efter en kort gondoltur   fick jag först 'se' Venedig från Markuskyrkans svalka,   sedan liggande med feberfrossa i en hotellsäng. Efter   hemkomsten läkarbesök och sjukskrivning för bronkit.

  Kisande mot solen klänger jag på min frisörs rygg, d.v.s. mammas.  Lasse Bylund sitter på min bror Bengts axlar.
  Men jag tror inte att moster Hulda ('farbror' Goudes dotter) klänger på Lennart Bylund, även om han ser ansträngd
  ut. Hulda var nämligen lika bred som kort, rund som en boll. Hade nutida BMI-formel använts, hade den inte gett
  henne många år till att leva. Men den formeln kände inte Hulda till, så hon fortsatte att kärleksfullt vårda sina behag-
  ligt doftande luktärter och andra trädgårdsväxter och blev nästan 100 år gammal. Hulda utmärkte sig, då hon lärde
  sig cykla först när hon fyllt 50. Vad mer var, gjorde Hulda och Valfrid strax därpå en utfärd på cykel de 40 milen
  från Sundsvall till Stockholm. Det kan man kalla cykelavstånd! Vem tog då fotot? Var det pappa, morbror Valfrid
  eller farbror Goude? Herman Bylund, hushållerskan Linda? Det kan göra detsamma, originalet är som det är och
  kopian är inte felbeskuren i något modernt bildredigeringsprogram, som man annars skulle kunna befara. Möjligen
  är det inte personerna på kortet som är motivet, utan den frodiga växtligheten med de prunkande blommorna. Det
  står bestämt ett växthus av glas i bakgrunden.

Själv blev jag, trots flitig träning och förvärv av någons urvuxna spikskor jämte studier i hälso- och träningslära samt   att min mor sydde ett klubbemblem åt mig, helt utan framgång som idrottsman. Tro mig, i avsaknad av talang räcker   inte löpträning i skogen om somrarna eller snöpulsning enligt Gunder på vintrarna för att bli en stjärna. Men jag blev   bekant med den lokala eliten och doften av liniment. TV fanns inte, i stället hade vi chans att se en film från friidrotts-   delen av Sommar-OS i London 1948 på endera av biograferna Svea, China eller Saga. I alla fall inte på Konsert eller   Röda Kvarn.  Sverige hade då sina största framgångar någonsin,  eftersom landet varit förskonat från det krig som   drabbat många deltagande nationer. Henry Eriksson besegrade favoriten Lennart Strand i regnet (London!) på 1500   meter. Strand, som tidigare agerat inofficiell hare åt dåvarande stjärnor och då inte aktat för rov att sticka undan till   vinst. Det görs gällande att det var i dessa sammanhang som ordet hare myntades som begrepp för farthållare. Jag   tror att det är förbjudet för de numera officiella hararna att fullfölja loppen, även om de mot förmodan skulle kunna   vinna.  Jodå, Sverige vann i fotboll också. Gre-No-Li anföll och Torsten Lindberg vaktade målet, medan Rio-Kalle   Svensson nötte reservbänken. Lagledare var en viss Putte Kock.   Jag påminner mig nu en fotbollscup, som anordnades för U15-lag utan överåriga.  Vårt lag hette inte GAIS, som   pressen skrev, utan GAIF - Granlohögs Allmänna Idrottsförening - för så pretentiöst stod det på mitt emblem. Vår   taktik liknade mest 'sparka och spring'. Vi hade varken ledare eller tränare. Inga vuxna inblandade. Men vi vann de   inledande matcherna och gick till final, tyvärr underlägsna i både ålder och storlek, mot NorrmalmsBiffarna - mitt   uttryck, som syftar på deras kroppsbyggnader men rimmar så lämpligt på SundsvallsGiffarna. Den mest storvuxne   var tungviktsbrottaren Lasse Nyman, son till tungviktsmästaren John Nyman. Av de normalt växta minns jag gott   Assar Engblom och Bo Evers. Med Evers skulle jag senare göra Stockholm osäkert. I vårt lag ingick, förutom de   ovan nämnda kamraterna Stig, Kalle och Lasse Högström, även min släkting Jan som bara var 9 år och fick spela   center i avsikt att ta vara på förlupna bollar. Han hade gjort mål i en tidigare match! Annars var nog vårt vassaste   anfallsvapen Bosse Holmgren, som spelade på samma plats i GAIF - högerytter - som sin morbror Thure Fröberg   i GIF. Holmgrens bodde intill ängen i Granlohög, som utgjorde arena för vårt dagliga trillande.

Inspirerad av Arne Åhman gjorde jag som 11-åring upp en plan för hur jag skulle öka mitt pers per år för att om 10 år slå Arnes rekord i tresteg. Den fåfängliga prognosen fick förpassas till papperskorgen, när jag snart fått andra intressen än att hoppa tresteg.

  Bland mina klasskompisar ingick Bosse Jansson och Kurre Johansson i laget. Kurre bodde med adress Sjögatan i
  Stenstans gräns mot ån. Där kunde man i hans sällskap utforska byggnaderna via hemlighetsfulla vindsgångar och
  passager mellan husen.  Kurre var lång som en stång och smal som en sticka, men snabb som en vinthund. Jag var
  försedd med elastiska knästöd på grund av överträning och skulle alternera med Stig i anfall och försvar,  i denna
  match innebärande att båda fick inrikta sig på försvarsspel. Det blev nämligen bara spel mot ett mål - vårt. Men vi
  hade en joker i form av målvakten Lasse Willner, som dödsföraktande slängde sig på varje skott i den täta dimma
  som rådde på Västra Plan den dagen. När domaren blåste av matchen vid full tid, hade Norrmalm segrat med 1-0.
  Men var det verkligen någon som kunde se att det blev mål? Jodå, domar'n kunde.

  Tiggare fanns också på den tiden, men de satt inte stilla med en mugg i handen utan vandrade genom landet och
  sökte efter lador eller annat att övernatta i. Vagabonder kallades de, eller luffare på svenska.  Jag var med, när
  en luffare knackade på hos Bylunds och bad om något att förtära. Vi har mjölk, men den är nog sur, blev svaret.
  Det gör ingenting sa landstrykaren och sörplade tacksamt i sig det som bjöds. (I stadskärnans trappingångar skyl-
  tades med texten 'Bettleri förbjudet'.)  En som däremot sades vara förmögen var Schwartzman.  Svartsman, som
  han kallades i folkmun, samlade lump i en skottkärra och hade, vill jag minnas, en mörk bostad på Södermalm, där
  han sov på enkla madrasser i samma kläder som han stod och gick i. Otvättade, liksom han själv. Namnanpassad.

  På nätet finner jag: En av de originella profilerna är den oförargliga lumphandlaren Jakob Schwartzman, som
  föddes 1881 i staden. Han vandrar omkring i skymningen längs Sundsvalls gator med sin skottkärra och sam-
  lar in begagnade varor och skrot som han sedan säljer vidare. För pengarna köper han sedan några gårdar
  på Stenhammarens sluttningar. När jag söker på Stenhammaren, hittar jag följande: 1868 avsattes den branta
  och steniga sluttningen söder om Sundsvall till den nya stadsdelen Stenhammaren. Stenhammaren blev en tid
  ökänd för bordeller och lönnkrogar och den nattliga trafiken dit upp.

  Jag betvivlar att Svartsman betalade inkomstskatt för lumpsamlandet. Detsamma skall jag låta vara osagt om den
  man som tog initiativ till att, på en sträcka där det var långt mellan broarna, forsla trafikanter över Selångersån för
  fem öre per person. Det skedde med en handdriven farkost, som liknade en liten pråm. Någon tidtabell fanns inte.
  Turen avgick när båten var full, eller annars när någon gått ombord. Återigen citerar jag från nätet:

  Färjeläget som låg 50 meter nedströms från den nuvarande sporthallsbron användes framförallt av dem som ar-
  betade på Sundsvalls Verkstäder samt av arbetarna på Laurents såg. För de som bodde på Västermalm förkorta-
  des vägen då med 1 km. Avgiften var 5 öre per tur. Färjan drogs för hand med hjälp av en kedja, som måste sän-
  kas ner då båtarna skulle passera. Bogserbåtarna Högom med tegelpråmar och Gustaf med timmer trafikerade
  då och då ån under vardagar. Under sommarhelgerna var det passagerarbåten Ejdern som transporterade folk
  till bad- och festplatsen Bergsåkersbaden. Fredrik Svanström som drev färjan bodde i ett litet hus på Nygatan 5,
  Södermalm. Fredrik fiskade både abborre och ål i Selångersån. Ålen sålde han till Knaust´s restaurang.

Färjkarlen med passagerare - på   40-talet. På norra sidan ån hade   han sin lilla kur och bakom kuren   syns Laurents såg.   De som bodde på Norrmalm   kunde passera över den livliga   trafiken på ån via Puckelbron   till centrum och hem igen. Fotot   t.h. förklarar namnet på bron.

  Det fanns många original och stofiler i Sundsvall, när jag växte upp. Man skulle gärna vilja klassa in en del av ens
  lärare i den kategorien, men nu skall vi vara snälla. Däremot CykelErik, TokHolger och PussOskar, som kallades
  så på grund av sina tjocka läppar, ofta lätt saglande. Alla var helt oförargliga. Var finns dagens originella? Är de
  mobbade, institutionaliserade? Vågar kanske inte visa sig, utfrusna i ett fördömande samhällsklimat. Det fanns fler.
  RödLotta (hårfärgen!) kallades en dam, som struttade omkring på stan hårt knipande om handväskan. Lottas bror
  Olle var däremot en omtyckt person, som drev en plåtfirma och spelade bridge på fritiden, om än inte på elitnivå.
  Caramba benämndes en man som av naturen sjöng med hög stämma när han gick omkring och uträttade ärenden
  på stan. Men han var inget original - 'bara' italienare, tror jag. Än idag ett osvenskt beteende.

  Morbror Valfrids egenhändigt - med viss hjälp av min far och andra bekanta - byggda villa revs i förtid på mark-
  ägarens, Sundsvalls stad, initiativ och tomten står därefter obebyggd i avvaktan på beslut från de styrande om vad
  som ska ske med den.  Bondens mark - också den ägd av Sundsvalls stad - blev föremål för villabebyggelse med
  anslutningsvägar och för bilåldern angelägen bensinstation. Tornvillan brann ner till grunden 1980 i en anlagd brand.
  Var det spöket som tände på? På den tomten byggdes hyreshus. Bäcken kan vara uttorkad eller också leds vattnet
  genom rör i stället. Skattletare göre sig ej besvär. Kort sagt - hela min uppväxtvärld har blivit utplånad.

  Miljön har på många sätt blivit mer steril.  Flockarna av pickande gråsparvar (landets då vanligaste fåglar) är borta.
  Vissa naturliga dofter har försvunnit i och med mekanisering och stordrift. Syntetisk gödsel luktar inte. Centralisering
  har gjort samhällsfunktioner mer sårbara. Till det positiva torde höra att råttorna avlägsnats från saluhallen och utsläp-
  pen till Selångersån renats. Hur ser det ut idag? Fiskar eller badar man i ån? Går där båtar? Det mesta har förändrats.
  I området vid Åkroken fanns förr Sundsvalls bryggeri på ena sidan ån och på den andra ridskolans stall, brädgår'n och
  min morbror Ernsts plantskola. Denna brann beklagligtvis ner, när det begav sig. Innan dess hade någon stackars sate
  sprängt skallen av sig med dynamit, så att kroppsdelar spritts ut över fältet mellan brädgår'n, Västra vägen och kyrko-
  gården. Men det var för längesen - när jag var småskolebarn, tror jag. Numera behärskas marken av lärosätena Sunds-
  valls Gymnasium Västermalm och Mittuniversitetet. Fabriksgatan har fått byta namn till Universitetsallén. Min gamla
  stig uppför Siljeberget väster om Bergsåker är dold bakom villabebyggelse. Om den ens finns kvar. Från bergets topp
  har man en hänförande utsikt över nejden, med travbanan till vänster då man står vänd mot den trolskt guldskimrande
  Sättnaån - tillflöde till Selångerssjön. Högerut kunde man överblicka stall Gaffelbys hagar, där "bildsköna" unghästar
  betade. Du som hittar, ta kaffekorgen med dig upp för en fika i någon solig glänta. Vid rätt årstid fyller du korgen med
  hallon och blåbär på nervägen.  Fotot nedan t.h. från juni 2016 ger en glimt av Sättnaån vid Siljebrget. Min far lögade
  sig i det klara vattnet och flöt gärna på rygg. Men det var närmare utloppet till sjön - och i en annan tid.

Morbröderna Valfrid t.v. och Ernst i unga år prydda    med höga stärkta skjortkragar - s.k. fadermördare.

  Den gamla kommungränsen är utsuddad i och med att Selångers landskommun inkorporerades 1965 i Sundsvalls
  stad, som 1971 ombildades till Sundsvalls kommun. Den meningen har jag googlat fram, liksom följande uppgifter:
  Selångers socken har medeltida ursprung. Ur socknen utbröts 1624 Sundsvalls stad och Sundsvalls församling.
  Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Selångers församling och för
  de borgerliga frågorna bildades Selångers landskommun. [...] Det tegelbruk som anlades 1888 på Högoms mark
  söder om ån köptes senare av Erik Laurent. Högoms och Nacksta tegelbruk kom att bli ett av de största i hela
  Norrland och drevs ända till 1960-talet. Intill fanns en mindre såg som av Laurent flyttades närmare stan. Verk-
  samheten vid denna ”Laurents såg” (se ovan) pågick till 24 september 1949 då hela sågverket ödelades av en stor
  eldsvåda. Dalgången var fordom sjöbotten och Sundsvalls ursprung blev byn Sund vid Selångersåns dåtida mynning,
  dagens Åkroken, då landhöjningen gjort inseglingsrännan till dåvarande centralort och hamn vid Kungsnäs för trång.
  Här finner vi en trolig förklaring till att Selånger föregick Sundsvall som centralort.

  Verksamheten vid garveriet dog ut med garvaren.  Sonen Rolf Sundin blev ägare till charkuterier, drev charku-
  teriskola och köpte travhästar samt satt i många år i styrelsen för Norrlands travsällskap.  Tack till Janne för den
  upplysningen. Jag har i tidigare avsnitt berättat om när Jan och jag cyklade till Bergsjö och hur välkomna vi kände
  oss där. Detsamma har också gällt vid mina många senare besök och jag har alltid känt mig som hemma i denna
  vackra bygd. Faktiskt har jag trott på, eller snarare anat, att jag haft mina anor där. Det har nu besannats av min
  systers barnbarn Magnus, som släktforskat med besked.  Och det beskedet innebär för mig att min farmors far
  Jonas Livén föddes i byn Trösten i Bergsjö år 1820.  Jonas far Erik Lif var soldat på orten.  På Jonas mors sida
  fanns flera anknytningar till Bergsjö, bl.a. i byarna Fiskvik, Hamre, Norråsen och Älgered. Fiskvik, som alltså är
  byn där Lichl Lotta föddes. Hamre ligger mellan Fiskvik och Hulte och i Norråsen huserade som sagt stall Ward.
  Min kusin Veras släktforskning avslöjar att jag även på mammas sida har anor från Hälsingland, då min morfars
  far, Erik Gustav Norberg, föddes i Söderhamn 1824. Till yrket blev han smed och verkade först i Härnösand och
  senare i Timrå strax norr om Sundsvall, där skeppsbyggnad vid Vivstavarv, sågverk och pappersbruk kom att bli
  många Norbergares födkrokar. Erik Gustav Norberg själv avled redan 1856 - troligen drunknad i Selångersån.

Med Janne efter skolavslutning - för min del realen,   Jan 4 år yngre men längst i sin klass - den sommar   vi cyklade till Bergsjö.  Fotot taget av vår kamrat   Ulla, kusin Majlis dotter, i familjens trädgård nära   min barndoms söndagsskola i Högom.

Jag kan också avslöja att Jans lillasyster Gunilla delägde den av Tommy Jansson, Timrå, uppfödde hingsten  Drewgi. Denne segrade både i Kriteriet 1995 och Derbyt 1996 med Åke Svanstedt som körsven. Derbyda-  gen 1996 var f.ö. den senaste gången jag besökte Jägersro.   Efter det har jag varit på trav i både Rättvik,  Årjäng och Bergsåker. Är det mysigare på landsortsbanorna? Min önskan är att alla banor från Värmland  och norrut får ha minst ett, helst två, kallblodslopp när de arrangerar V75. Gärna med voltstart och tillägg.  Tilläggas kan också att Janne, med efternamnet Norberg  (skall ej förväxlas med sin namne proffskusken),  själv kört lopp med egen häst. Idag är han och andra medlemmar av Travakademien i Sundsvall ägare till  Sveriges bästa 4-åriga kallblod 2015, Smedsbo Faksen, som den 13 september samma år blev tvåa i norska  derbyt. Han valdes också till Årets häst på Hagmyren 2015 vid Trav Gävleborgs gala. Den 9 oktober 2015  godkändes Smedsbo Faksen som avelshingst och den 28 februari 2016 vann han Prix des Pays Nordiques  i Paris på nytt rekord för loppet. I 2017 års upplaga av samma lopp, den 23/2, upprepades segern. Nu med  Björn Goop i sulkyn (bilden från Travakademiens hemsida). Inom parentes sagt var jag själv, icke hästägan-  de, medlem i Travakademien på stol nr 4, när jag jobbade i Sundsvall åren 1965-68 innan flytten till Skåne.  Det var f.ö. med Bosse Jonsson jag hade glädjen att dela insats och vinst vid Ekbäcks omskrivna seger med  Aldo. Var det därför Bosse inbjöd mig som medlem i akademien 15-talet år senare? Nä, jag försöker skämta  och det fanns inget krav att äga häst. Någon storspelare har jag heller aldrig blivit. Jag är mer intresserad av  sporten än av spelet. Och jag hatar att förlora - särskilt pengar.

  Förresten, hur skulle man kunna undgå att bli travintresserad? I småskolan (ålder 7-8 år) hade jag Lennart Valentin,
  yngre bror till Gösta (Stall Hernö) och medarbetare vid STC (Svenska Travsportens Centralförbund), i samma klass.
  I realskolan blivande sportchefen på Bergsåker Bo I. Jansson (med morbröderna Yngve och Gunnar Bergkvist, som
  var professionella travtränare liksom Bosses storebror Lasse Jansson) och Bo R. Jonsson, framtida storhästägare och
  lokal skribent för Travronden under signaturen 'Grip'. Bo Jonssons bästa 2013-16 var Shelly Ann Frazer med Minerva
  som anmoder. En annan jämnårig skolkamrat var Assar Engblom, ordförande i Norrlands Travsällskap och STC samt
  UET (Europaförbundet).  Engbloms, stall Gaffelby, bedriver åkerirörelse där nordsvenskar var första dragare. De har
  varit med från Bergsåkers start 1932 och är 2015 fortfarande aktiva som ägare till landets bästa treåriga sto, Timbal ...

Timbal tar 13:e segern 2015 i Johan Jacbssons Minne.     Första gången med Örjan Kihlström i sulkyn. Hon var     därmed segerrikast i landet. Timbal satte nytt världs-     rekord när hon vann långa E3-finalen på 12.5 2140a.     Fotot från uppfödarens, Menhammar Stuteri, hemsida.     Årets 14:e seger togs den 9:e december med tränaren     Robert Bergh. Timbal har just den vägvinnande och     samtidigt kraftbesparande aktion som avslöjar en riktig     stjärna. Därtill motor och löphuvud av bästa märke.     Säsomgen 2016 inleddes med 2 imponerande segrar.     Därefter fick tävlandet inställas i 4 månader på grund     av hälta, varefter segersviten återupptogs med vinst     i kval till Derbystoet. Som favorit i finalen var hon ej     som bäst utan föll i galopp ett halvvarv från mål.     Timbal var tillbaka i tid för att vinna sin semifinal i     Breeders' Crown. Men tyvärr tidig galopp i finalen.

  ... Dessutom hade jag ju 'Harper' Carlström som granne i Sundsvall och i gymnasiet i Östersund fanns klass- resp.
  skolkamraterna Lasse Hallin, blivande travjournalist, Bertil Nilsson (se nedan), Bernt 'Grosshandlarn' Sahlin, känd
  hästägare, och Ove Magnusson som förutom sitt huvudyrke lärare kunde sätta travskribent på Länstidningen under
  signaturen Magni på sitt visitkort, därtill medarbetare i jubileumsboken Östersundstravet 75 år. Sten Rentzhog -
  landsarkivarie, som vidareutvecklade Jamtli - var en klasskamrat som jag på skolrasterna hade heta diskussioner
  med om den nordsvenska rasens vidareutveckling.

Familjen Lönnå flyttade till Sundsvall från Gävle och trettonårige sonen Kjell kom till vår klass 35a i realskolan.  Han deltog aldrig i mitt och Bosse Janssons travsnack  och att Kjell lystrade till hovarnas musik visste jag inte,  förrän han i jubileumsprogrammet Kjell Lönnå - ett liv i körsång, som sändes i SVT1 i juletid 2016,  jämförde  körsångare med travhästar - lika ivriga att få komma till start. Var det måhända när Bosse en tid sjöng i Lönnås  kör, som intresset väcktes?  Min egen, högst eventuella, karriär som sångare tog slut innan den ens hade börjat,  då jag var i målbrottet när vi sjöng upp och förvägrades delta i ämnet sång.  Vilket jag annars gärna hade gjort.  Beträffande realskolan fanns möjlighet att söka dit efter 4:e klass. Eftersom flera av mina bästa kompisar gjorde  det och jag gärna ville forsätta umgås med dem, gjorde jag detsamma. Ett bidragande incitament var att lärover-  ket hade den goda smaken att ligga betydligt närmare mitt hem än Höglundaskolan, som låg på Södermalm på  andra sidan stan. Att utbildningen skulle kunna ge bättre möjligheter i vuxenlivet föresvävade inte en knappt 11-  årig elev. Skolan var något som inkräktade på friheten. Som tur var låg inte betygen från folkskolan till grund  för vilka som skulle bli antagna - i så fall hade jag kanske inte kommit in. I stället gjordes urvalet via intagnings-  prov i räkning och rättstavning och jag kom in, inte topp tre som min bäste kompis från småskolan Sören Strand,  redan då djupt intresserad av radio och telegrafi, men i alla fall - som 18:e av c:a 110 elever ...  Vilket blev en stor överraskning för klassens lärare Thomas Näsman, som berättade för mina föräldrar att han  aldrig sett mig räcka upp handen, när han ställde sina frågor. Jag var för blyg då eller hade slarvat med läxorna.  Nu fick jag lära mig att tåla det nedsättande epitetet knodd från de avundsjuka, som inte kom in på läroverket.  Jag kände stor glädje och lättnad av att efter två år få slippa Höglunda, där man varje vecka gemensamt måste  genomlida tvagning, utförd av bastanta kvinnor i en särskild badinrättning. En som av naturliga skäl inte sökte  till läroverket blev några år senare dömd för våldtäkt på en femårig flicka och insydd på Sidsjöns mentalsjukhus.  Förekom aga i skolan? Det enda som hände mig, var när sagde lärare överraskande gav mig en rejäl örfil bak-  ifrån - utan minsta förklaring. Tog han fel på person? Ett ljusare minne av vår lärare var, att han ställde upp för  dom som sökte till läroverket med att ge privatlektioner i sitt hem med övningsuppgifter inför inträdesproven.  I realskolan fanns tre parallella klasser med vardera 37 elever. Jag kom i 15a och Sören i 15c. Sörens senare, vid  flottan, inhämtade kunskaper om fartyg framgår av hans bok från 1981 Votiv- och prydnadsskepp på Gotland.

Beskuret första klassfoto 1943         med Sören i nedre högra hörnet         och berättaren i övre vänstra.         Klicka på bilden för att förstora.         F5 (Refresh) för att återställa.

På danssalongen Wivex i centrala Sundsvall (i mitten av 50-talet) träffar jag på Bosse Jonsson och Lennart   Valentin samt bridgeliraren Alvar Åström - den glade bagar'n. Carl-Henrik Norins orkester gästspelar, toppad   av den amerikanske svarte trumpetaren Benny Bailey. Jag har aldrig dansat bättre än då.  Under en tid uppläts   Wivex som lokal för Sundsvalls Bridgeklubbs spelkvällar. Sen blev det visst bingohall. På sommaren går vi till   Folkets Park för att höra den amerikanske pianisten Duke Jordan's kvintett med Dizzy Gillespie's barytonsaxo-   fonist Cecil Payne. Förutom dans ingår en konsert med Jordans kompositioner, som Flight to Jordan och Jordu.   Det blir trängsel vid estraden. Alla i bandet är svarta amerikaner utom svenskfödde trumpetaren Rolf Ericson,   också han verksam i USA.  Trummisen Art Taylor är från New York och av helt annan kaliber än husbandets   Roland Lidholm, min brors kompis, som fått öva med sina vispar hemma i vår källare i Granlohög. Art Taylor   medverkar i den 2017 återfunna musiken av Thelonious Monk, inspelad 1959 till filmen Farliga förbindelser.   Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister, sa författaren Pär Rådström.

  ... och Östersund - jämte avstickare till Stockholm.

  Här får jag bara nämna att jag hade nöjet att återse Benny Bailey i Norin's band på Jamtli's utescen i Östersund
  i värsta hällregnet. Då var vi inte många som hängde på skranket och spisade. En udda upplevelse. Kan också
  berätta att i valet och kvalet mellan att satsa på ett yrke inom hästsporten och att söka till gymnasiet hade jag
  tvekat länge - för länge, visade det sig. I Sundsvall var det nämligen fullbelagt. Då fick jag möjlighet att välja
  mellan Härnösand, som låg geografiskt närmare och mitt slutliga val Östersund, där jag hade nära släktingar.
  Jag visste redan en del om Jämtland-Härjedalen, sedan jag sommarjobbat som assistent åt Statens Justerare.
  Arbetet omfattade kontroller av bensinpumpar, där bilresandet förde oss till orter som Vålådalen  (Jämtlands-
  födde Gunder Häggs och senare Anders Gärderuds träningsmarker) och Storsjö Kapell (vilket köldhål!) samt
  vidare därifrån till Funäsdalen via Flatruet, Sveriges högst belägna väg. I lägre terräng skumpade bilen fram på
  smala och krokiga grusvägar kantade av tät skog. Vid varje brant utförsbacke sög det till i maggropen. I resan
  ingick också en vända till Röros i Norge. Inget ansträngande arbete - för mig lika med betald sightseeing.

  I Östersund träffades Bernt, Ove och jag hemma hos Lasse Hallin och hans gästfria föräldrar Holger och Elsa,
  vilka gjorde allt för att vi skulle trivas, samtidigt som katten Siam vässade klorna på deras bästa fåtöljer. På skiv-
  tallriken låg den senaste 50-talsjazzen. Förutom hästsnack blev det mycket kortspelande. Det var Holger som
  lärde oss det ädla spelet Kille (uttalas Tjille), där en speciell kortlek med bilder användes. 'Värdshus förbi' och
  'Svinhugg går igen' är begrepp som man inte glömmer i första taget. Holger försökte också 'skinna' oss i poker.
  För att det spelet skall vara intressant, måste det spelas till så hög taxa att det svider om man förlorar. Det gläder
  mig fortfarande att jag fick pengar över till löpande utgifter. Att Lasses brorsa Hasse med målbrottsröst kallade
  mig fiskmånglare eller sillstrypare, bara för att jag kom från kusten, tog jag inte som någon förolämpning.

  Jag trivdes utmärkt i denna miljövänliga stad med dess vidsträckta vyer med Frösön och Storsjön i fonden och
  Oviksfjällen i bakgrunden. Det var också ett påtagligt kamratskap mellan eleverna på läroverket, som hade ett
  upptagningsområde omfattande såväl Jämtland och Härjedalen som södra Lappland (Dorotea, Vilhelmina, Åsele),
  nordvästra Ångermanland (Hoting, Tåsjö, Junsele),  samt delar av Hälsingland (Ljusdal och Ytterhogdal i norr)
  och Medelpad (Fränsta och Torp, förutom några förlupna Sundsvallsbor). Men det var inte nådigt att cykla över
  Frösöbron på vintern i 30-gradig kyla. Då domnade snabbt mer än en kroppsdel - trots långkalsingarna.  Hela
  läsåret i första ring bodde jag på Frösön. [Huvuddelen av militärtjänsten fick jag också genomföra i Östersund,
  på A4, där hästspannen ersatts av motorfordon medan unghästauktioner ännu förekom. När det skulle upprättas
  bivack i skogen, kändes inte de många minusgraderna alls lika kalla. 98:an kunde klyva ved barhänt, trots att det
  var innan den globala uppvärmningen tagit fart. Å andra sidan löpte man om sommaren risk att brännmärkas, när
  glödheta patronhylsor återkastades mot oskylda delar av ens kropp vid kulspruteskytte på övningsfältet Grytan.]

  Sommaren efter 1:a ring sökte jag jobb på Posten i Sundsvall som vikarie för en brevbärare, som inte semestrat
  på flera år beroende på att ingen kunnnat lära sig hans sträcka som omfattade östra stadsdelen Kubikenborg med
  Fläsian. De boende som flyttat hade tagit sina brevlådor med sig, varmed nummerordningen blivit kaosartad. Hur
  kunde man tro att jag skulle klara detta? För att chefen var bridgespelare och hade sett och mött mig vid borden?
  När vi cyklat tillsammans i en vecka stod jag beredd att säga upp mig. "Från måndag kör du själv!", beordrades
  jag då. Och jag körde.  Till en början långsamt men efterhand allt snabbare, så att eftermiddagarna längre fram
  kunde ägnas åt sol och bad i Fläsian. När jag bad om ledigt någon vecka innan skolan höststartade, opponerade
  sig bossen. Men jag bara skulle till Hulte. Jag fick nu möjlighet att gå över till Sundsvalls gymnasium, men efter
  ett förlorat studieår med usla lärare tog jag min Mats ur den skolan och återvände till Östersund, där jag hamnade
  i en parallellklass till min tidigare. På så sätt breddades mitt kontaktnät. Ett läsår delade jag bostad på adressen
  Odensalagatan 25 med Gunnar Häggström,  prästson från Tåsjö med äldre bröderna Sten och Dan som skulle se
  till att han "skötte sig". Helt i onödan eftersom Gunnar var skötsam. Vi åt hemma ett mål om dagen, vilket bestod
  av gräddfil och flingor. Gott var det, men vilken kolesterolhöjare! Riskerna med höga kolesterolvärden var dock
  okända vid denna tid och debatteras än idag.  Hur kom det sig att just vi bodde ihop? Jag har faktiskt ingen aning.
  Han var litet yngre än jag och gick i en lägre klass. Kände vi varandra innan? Det var nog så, att alla kände alla.

På andra sidan Storsjön, innan fjällen, ligger Hallen. Därifrån kom en klasskamrat med stort travintresse, Bertil  Nilsson. Bertil hade då viss anknytning till Sven O. Perssons familj. Sven var en eldsjäl, som dominerade Öster-  sundstravet tillsammans med sin bror Gustaf. Sven O. Persson segrade trefaldigt med sin stjärna Roger i Nord-  svenska Travmästerskapet: 1948, -51 och -54.  Bild från Jämten 1982 när Sven med Roger slår Gustaf med  Soloman. En senare anknytning till familjen Persson fick Sten Rentzhog, när Stens son Björn år 2010 fick överta  rollen som VD och koncernchef i familjebolaget Persson Invest, som tidigare alltid haft en Persson i ledningen  sedan bröderna Sven och Gustaf  började sälja bilar 1932. Jämten är en av landets äldsta årsböcker, där Sten  Rentzhog var redaktör och inledde 1982 års upplaga med temat Jämten och hästen. Sven O. Persson bidrog  med berättelser under rubriken Hästhandlareminnen. Bl.a. från en riskfylld ritt vintertid över gränsfjällen från  Trondheim till Storlien med nyinköpta hästar. En färd framtvingad av varaktig norsk järnverksstrejk. Jämtske  konstnären Acke Åslunds fina hästmålningar pryder både omslaget till boken och hans biografi i densamma.

  I sammanhanget får jag påminna om att landets främste nordsvensk runt 1950 hette Helge Solo, tränad och körd av
  Folke Hjalmarsson med Färjestads travbana i Karlstad som hemarena. Helge Solo var en glänsande fuxig hingst med
  oklanderligt trav och vass speed. Han segrade i Nordsvenska Travmästerskapet 1946, -47 och -50, vid det senare till-
  fället med 120 meters tillägg på startvolten, 40 meter bakom Roger och ytterligare 20 bakom föregående års segrare
  Brandver. Nordsvenskens Julnummer dramatiserade: En så strålande kamp som trion Helge Solo, Brandver och
  Roger presterade hör till de saker som etsar sig in i travvännens minne. [...]  Rena rama travsportpropagandan
  med andra ord!  1948 fick han dock stryk av Roger, trots att denne startgalopperat bort mer än hela sitt försprång.

  Segrarna underlättades av att grunddistansen var hela 3500 meter. Helge Solo vann också Svensk-Norska Kallblods-
  landskampen 1947, -48 och -52. Men det gällde för kusken att undvika att ta ledningen för tidigt, för då trodde Helge
  Solo att loppet var över och bromsade. Totalt vann han 115 segrar, varav 20 i följd.  Han kunde dock ej godkännas
  för avel eftersom han var så kallad klapphingst - endast en fungerande testikel. Den vänstra bilden är tagen på norska
  Bjerkebanan efter vinsten i Kallblodslandskampen 1948. Bilderna har jag funnit via sökning på nätet.

  För att återgå till Bertil Nilsson, så gillade han att framträda obstinat men alltid med ett förnöjsamt smil på
  läpparna. När läraren har upprop vid terminens början, svarar eleverna som förväntat "Ja" ... ända tills det
  kommer till Bertil, då det inte hörs ett knyst.
    - Bertil Nilsson!, upprepar läraren med högre röst.  (fortfarande inget svar)
    - Finns Bertil Nilsson här?,  mullrar läraren.  Då upphäver Bertil sin röst och undrar:
    - Bertil Edward Nilsson?   (det finns förstås bara en Bertil Nilsson i klassen)
    - Ja, svarar läraren.
    - Jag är här, ler Bertil.
  Att något ljushuvud passar på att upplysa klassen om att jag placerat mig strategiskt i bänken bakom den enda som
  har hästsvans framkallar också viss munterhet. Artut! (artut, med betoning på kort a, betyder roligt på jämtska.)

  De tre första månaderna i lumpen omfattade fysiska övningar, kanske främst siktande till god disciplin och lydnad.
  Det var inte Bertils paradgren. När han utnämndes till riktkarl vid marschträning, gick han med sviktande, släpiga
  steg och fick snabbt bytas ut. Inne i ledet gick han i otakt med övriga.  Angående termen lumpen, lär det syfta på
  militäruniformen.  Förvånande nog fick jag av en kvinnlig närstående, i all välmening, en komplimang för att jag
  aldrig varit så snyggt klädd som i lumpen. Ärlighet uppskattas alltid.  I Stockholm läste Bertil till civilingenjör på
  KTH. På fredagseftermiddagarna var vi ett gäng som badade bastu och simmade några längder på Centralbadet
  vid Drottninggatan, medan vi förberedde helgens eskapader. Bertil var inte välkommen till Internationella Klubbens
  lokaler vid Norra Bantorget där det anordnades dans, så vi fick dra nån annanstans. Orsaken till detta skulle vara
  någon kontrovers med entrépersonalen, anförda av den gamle sångaren Sven-Olof Sandbergs son.

  På tal om andra dansställen i Stockholm valde man gärna mellan BZ (Berzelii Terrassen) och någon högskola ⁽⁴⁾
  (Handels, Teknis). Det kunde t.o.m. handla om maskerad på Konstfack i sällskap med kompisarna Bosse Evers
  och Uffe 'van Grogg'. Uffe var en annan Sundsvallskille som fick sitt alias (av Bosse?) när han läste konsthistoria
  för att få betyg som bättrade på chansen att, liksom Evers, komma in på GIH - Gymnastik- och idrottshögskolan.
  Då det arrangerades maskerad på kårhuset, som låg på Holländargatan 32, blev jag plötsligt under dansen kraftigt
  tårögd och tvingades att liksom övriga närvarande rusa bort till fönstren för att få frisk luft. Anledningen var att det
  avlossats en tårgasbomb, vilket fick till följd att lokalerna måste utrymmas och festen avbrytas. Demaskerad och
  byxlös (klädd i lånad säck av juteväv) sprang en grotesk figur hem genom bakgatorna i den bistra kölden. Denna
  händelse inträffade hösten 1962. Vid samtal med Bosse minns han direkt Halloween, vilket säkert stämmer med
  tanke på att det var maskerad. I tiden alltså fem och ett halvt år före den uppmärksammade kårhusockupationen.

  4.  På Handelshögskolan kunde man dansa till artister som Gunnar 'Siljabloo' Nilsson och de då unga parhästarna
       Lill Lindfors och Anders Linder,  medan man på KTH i pausen fick titta på tecknad film med Mr. Magoo eller
       Tom och Jerry. Att gå på dans var det klassiska sättet att knyta kontakt med det motsatta könet.  Men när den
       progressive tenorsaxofonisten Bosse Wärmell jammade på kårhuset, spisade man musiken i stället för att dansa.
       Wärmells korta men intensiva karriär med obskyra skivinspelningar runt 1962 inspirerade mig till en Diskografi.

  Hos Bertil på Apelbergsgatan knåpade vi gemensamt ihop ett system till första omgången av det nya spelet V5, som
  arrangerades på Solvalla. Efter sin examen vid KTH arbetade Bertil några år i Sverige, innan han flyttade bopålarna
  till ett varmare klimat. Inte förrän vid 40-års jubileet av studenten skulle jag återse Bertil Edward Nilsson. Att Edward
  skulle stavas med w upptäckte jag av en tillfällighet när jag studerade skolkatalogen 1955-56, där Bertil angavs med
  sitt fullständiga namn som vice Archa i Sveriges förmodligen äldsta (1864-) gymnasieförbund, LYRAN. Visst är det
  Bertil som kikar fram mitt på Jubileumsfotot från 2014. Om det blev vinst på Solvalla - ibland även vid förlust, måste
  jag tillstå - skulle det i Lasse Hallins sällskap firas på SHT,  en restaurang på andra våningen vid Kungsgatan snett
  emot Hötorget, men oftare på Prinsen nära Stureplan. Efteråt besöktes ibland Sfinx på Kungsgatan 29, där pianisten
  Rolf Larssons trio spelade. Det starkaste som fick serveras där var lättgrogg. Vermouth blandad med sockerdricka!

  Ove Magnusson berättar om en upplevelse som travkusk:
  Elis Skoglund hade anmält förre kungapokalsvinnaren Junker till ett presslopp på Solänget. Han skulle köras av
  "Harper" Carlström, som emellertid inte dök upp när det var dags. Jag fick ersätta och Elis varnade: - Kör inte
  nära utgången, då springer han av banan! Du får absolut inte stanna, då stegrar han sig!  Nåja så långt gick det
  bra och starten gick bra. Men när jag skulle dra urryckarna hände ingenting. Jag drog och drog, tömmarna i en
  hand, men ingenting! Det blåste hårt den där dagen och i stallet konstaterades att remmen till "tussarna" hade
  lindat sig runt selkroken. Jag blev femma, men hade nog fått en bättre placering om jag struntat i urryckarna.
  Det värsta återstod: ägaren dök upp. Han hade inte uppmärksammat kuskändringen och hade spelat en hel del.

Tillbaka till lumpen så fanns Bertil och Ove på samma lucka, där det spelades EP-skivor med Parker och Gillespie.   Hade det funnits ett piano där, hade nog amatören Ove fått visa att han kunnat spela skjortan av mer kända musiker   - med handskarna på.  På luckan intill min fanns Harald från Dalarna som spelade LP-skivor med Clifford Brown-   Max Roach's grupper. Musikvalen påverkade förstås mig, som tidigare introducerats i jazzen via Armstrong, Basie,   Goodman och Tatum på stenkakor (78-varvare) spelade på en radiogrammofon med automatisk skivväxlare hos min   kusin och förebild Sture Nyman och hans familj, som jag har jättemycket att tacka för. Inte minst för att tandläkaren   Sture gratis skötte min tandvård. Jag kunde endast erbjuda en fattigmans gentjänst genom att som passagerare förhöra   honom på spanska glosor medan han styrde sin Merca i behaglig fart mellan Östersund och nyuppförda sommarstugan   vid kusten i Sundsvalls grannskap. Jo, jag fick också hjälpa till vid anläggningen av stugtomten ihop med jämnårige   Erkki Pirinen, som kommit till Sverige som krigsbarn och styvson till Stures kompanjon som tandläkare, Åke Bretz.   Erkkis son Joakim, känd serietecknare, har som sommarpratare i radio vitsigt beskrivit sina föräldrar med: "min mor   är vit, men min far är finne". Det tror jag att Erkki skrattade gott åt. Den sändningen lyssnade vi på i bilradion på väg   från republiken Jämtland till Sundsvall via Bergsåker. Det var den 23:e augusti 1997, vilket framgår av mitt bevarade   travprogram som denna dag omfattade storloppen Sundsvall Open Trot och Svenskt Mästerskap för kallblod. Under   Stockholmstiden fick jag anledning att uppsöka Erkkis praktik i Gamla Stan, då mina visdomständer börjat göra sig   påminda på ett smärtsamt sätt. Jag brukade titta på när Sture och hans syster Vera framgångsrikt spelade bridge på   ÖBS. När Veras dotter Ann-Marie gifte sig i Frösö kyrka blev jag inbjuden. Det var frack som gällde - första och   enda gången för mig. Men högtidligt var det. Sture var inte intresserad av trav, men när han vid tillfälle följde med   till Östersundsovalen kunde han snabbt konstatera om en häst led av tandbesvär, beroende på hur den höll huvudet.   Sådana problem är inte ovanliga och kan leda till att hästen generas av betslet och galopperar. Där fick jag lära mig   mer i ämnet hästhälsa. Samma år som jag med familj av flera anledningar flyttade till min hustrus skånska hembygd,   flyttade Sture med familj till Göteborg, där Stures forskning i odontologi kröntes med professorsutnämning. Årligen   utdelas Sveriges Tandhygienistförenings stipendium till professor Sture Nymans minne.

Stugtomten några år senare, med     båthuset och fjärden i bakgrunden     och min blivande hustru vilande     mot flaggstången. I båthuset låg     utombordaren, vilken krävde mer     sjövana än jag fått som sjöscout,     då vi ombads skrapa ledarens båt     inför ommålning och sjösättning.     Som vargunge (8-10 år) hade jag     köpt Kiplings Djungelboken av     flockledaren. Min första egna bok.

Min far hade avlidit i en hjärtsjukdom kort efter att jag fyllt 14 år, vilket var ett hårt slag för familjen, och jag hade  behov av en manlig förebild. Efter pappas bortgång läste jag allt jag kunde komma över avseende angina pectoris  och andra hjärtsjukdomar, varvid det visade sig att jag själv hade symtom som stämde in på samtliga. Jag tvingades  att uppsöka skolläkaren, som skrev ut den medicin som skulle rädda mig. Utkommen på skolgården sprang jag på  en klasskamrat, nämligen läkarens son Magnus. Han förklarade då, att jag fått recept på verkningslösa sockerpiller,  som förväntades ge placeboeffekt. - Oj då, det borde jag nog inte avslöjat, skyndade han sig ångerfullt att bekänna.  Fotot är taget efter kusin Majlis bröllop och visar min mor i övre vänstra hörnet. Mannen med högt hårfäste är min  far. T.h. min syster Britt och framför henne mormor (80+) med mig (0+). Nere t.v. ses brudens far, morbror Kalle.  Händelsevis hade min far samma yrke som fäderna till professorn i internationell folkhälsa, TV-kände föredragshål-  laren Hans Rosling, respektive förre statsministern Ingvar Carlsson. Den senares far avled när sonen var 13 år. Det  känns osäkert om det i berörda fall skulle finnas något outrett samband mellan yrke och livslängd. Hur jag upplevde  den första tiden som faderlös överensstämmer väl med Ingvars beskrivning av saknaden i filmen Folkhemspojken,  del 1 av 2, visad i SVT i augusti 2016. Ingendera av de båda portalfigurernas ämbeten skulle dock falla på min lott.  Till följd av min fars frånfälle blev mamma (hemmafru i ett lyckligt äktenskap, aldrig ett ont ord) tvungen att börja  arbeta för uppehället och snart även hyra ut ett rum för att klara hyran. Det innebar för min del, att jag fick sova på  ett loft vilket nåddes via en repstege. Det var spännande för mig och mina kamrater samt unga släktingar, som gärna  övernattade på loftet och liksom jag minns hur barnen fick gå och lägga sig tidigare än de vuxna vid sena släktträffar.

  Ibland inträffar mystiska händelser. I en parallellklass till min, på Östersundsgymnasiets latinlinje, gick Sten Hanson, av för
  mig okänd anledning kallad Josef. Vi var ett gäng inackorderade som käkade havregröt eller kruska till lunch på mjölkbaren.
  Middag åts på Hushållsskolan, där man betalade med matkuponger värda 2:50 styck.  På tisdagarna blev det snart förbud
  mot att förtära mer än en semla till efterrätt, eftersom vissa av de yngre gästerna tävlingsåt av den varan. En middag kunde
  jag bara inte få ner maten. På sjukhuset avlägsnades min blindtarm efter plågsam sövning med eter. En indränkt etertrasa
  trycktes mot näsan och jag tillsades att räkna. Efter 1, 2, 3, 4, 5... började jag räkna tyst. "Fortsätt räkna!", uppmanades jag.
  11, 12... I mitt huvud roterade ett eldklot allt snabbare och snabbare. När jag vaknade efter operationen snurrade det ännu
  och jag spydde som en gris.  Söndagarna ägnades åt kortspel, dock inte bridge. Stens yngre bror Svante vann den svenska
  nutidsorienteringen och Sten var säkert lika allmänbildad. Trots att han uppfattades mer som intellektuell och beläst än fysiskt
  engagerad, rekryterades han till Fältjägarna i Kiruna. Efter lumpen studerade Sten liksom jag på Stockholms Högskola, före-
  gångare till Stockholms Universitet. På väg från kårhuset mötte jag honom tillsammans med hustrun, författarinnan Heidi
  von Born, framförande en barnvagn. Förutom barnet förvarades i vagnen några exemplar av Stens färska debutverk, diktsam-
  lingen Sträv som starren, varav han gentilt dedicerade ett ex. till vännen Backström. Olof Lagercrantz recenserade boken:
  Det är en debut av ovanlig mognad, präglad av säker smak och koncentration. Det finns hos Hanson en vresig fjällbjörks-
  styrka som väcker beundran. Olof Lagercrantz var själv poet, tillika kulturkritiker och chefredaktör på Dagens Nyheter.

Till vänster ett porträtt av författaren    från tidpunkten för bokens utgivning.    I dessa dikter är begreppet döden    närvarande i olika uttrycksformer.    Tre år senare (1962), mellan en novell-    samling och en roman, utgavs hans nästa,    som samtidigt var hans sista, diktsamling:    En ung poet i Stockholm.    -om du har sagt ditt ord så gå.

  Sten Hanson föddes i byn Skålan i fäbodtäta Klövsjö församling. Var det hans uppväxt i denna karga fjällmiljö som
  lade grunden till diktandet, eller var han också påverkad av tiden vid fältjägarregementet? Sten blev självlärd inom
  text-ljudkomposition, som baseras på elektronisk musik, och har i likhet med några andra betecknats avantgardistisk
  ljudpoet. Han framträdde också som performanceartist och en gång råkade jag se Sten uppträda naken i en TV-show.
  Nu kommer det mystiska. I början av december 2013 började jag fundera över vad det blivit av Sten, så jag googlade.
  Då uppdagades det, att han avlidit den 1:a november samma år. Alltså precis en månad innan jag sökte efter honom.
  Jag lyssnar normalt aldrig på radio numera utom på nätterna, om jag ligger sömnlös, eller i gryningstimmen. Men den
  24:e januari 2016 slår jag utan anledning på radion strax efter 8 på kvällen och får då höra Sten Hansons komposition
  från 1981, New York Lament. Enbart tillfälligheter? Jag tror normalt inte på övernaturliga krafter men ibland förefaller
  det ändå finnas nån däruppe som dirigerar. Svante gick liksom Sten på latinlinjen, men valde helklassisk gren som även
  inkluderade klassisk grekiska. Den grenen förekom enbart i just den klassen i gymnasiet och hade bara valts av 3 elever,
  Svante plus två tjejer, av vilka den ena var rektorns dotter. Jag har senare fått veta att det egentligen krävdes en grupp
  om minst 5 elever för ämnet. Grunnar just på vad det blivit av Svante, men vågar inte googla. Apropå gymnasiet, gick
  en av mina travvänner om ett år för att få bättre avgångsbetyg - och fick sämre! Herrens vägar äro outgrundliga.

  Från högskola till jobb

  Om man tänker sig att studera på högskola eller universitet, bör man ha en målsättning med sina studier. Det hade inte
  jag, som efter att ha slutat drömma om ett passande arbete i utemiljö följde studievägledarens råd att läsa matte, trots att
  jag gått reallinjens biologiska gren, inte den matematiska. Av olika skäl valde jag Stockholm före Uppsala. Vad som kom
  att saknas mig var tillräcklig motivation. Sommaren efter den andra terminens mattestudier fick jag arbete som vikarie på
  "Stormen" på Sidsjöns mentalsjukhus. "Stormen" var avdelningen för mördare och andra patienter som begått grova brott.
  Med litet yngre, men mer yrkeserfarne, Börje Strand jobbade jag nattskift. Börje bäddade åt oss på stolar i korridoren, så
  att vi kunde turas om med vak och sömn. Inte mig emot, jag höll mig vaken med att läsa matteböcker och kompendier för
  att ta igen vårterminens försummade studietid och tentera vid höstterminens start. Den ganska breda utbildning i sjukvård
  som jag fått i militärtjänsten inkluderade ett par veckors praktik på Sundsvalls lasarett, varav en vecka i operationssalen.
  Dessa lärdomar omfattade däremot inte vård av mentalpatienter.  Men försynen tillsåg att vi förblev omördade. Den fast
  anställde vårdaren Pelle Ytterström kunde tacka sin starka fysik - brottningsmästare, tävlande för Kovland - som gjorde
  att han några år senare med nöd och näppe överlevde, när han under dagtid brutalt överfölls av intagna på "Stormen".
  Under höstterminen började tyvärr mina besparingar att tryta, varför jag valde att avbryta studierna. [Jag skulle senare
  återuppta dem, delvis på kvällstid och i ämnen som jag hade nytta av i mitt arbete, och slutföra min fil. kand. - i Lund.]

  Att satsa på en flerårig utbildning till ett ev. felaktigt yrkesval medförande dryga studielån att återbetala var inte min likör.
  Således var det dags att söka jobb, varvid jag hade god hjälp av min hyresvärd, som hette Sven Börje Jönhagen och var
  aktuarie och vikarierande högskolelärare i matematik. Adressen var Tegnérlunden 6, så jag hade nära till både kårhuset
  och, vilket skulle visa sig fördelaktigt, Sveavägen. Hyran var överkomlig, 75 kr per månad. Mina egna bidrag till hyres-
  rummets sparsamma inredning var en kokplatta med tillbehör och en radio av märket Luxor för att kunna lyssna på Claes
  Dahlgrens program Jazzglimtar från USA. På kokplattan värmde jag tevatten - för silverte när gastriten slog till. Boendet
  hade jag lyckats komma över efter en vaknatt på studentkåren för att vara först i kön, när morgonens färska hyresanbud
  inkom. För att förhindra att bli utblottad skaffade jag mig ett pekuniärt andrum via ett lån på 300 kronor hos studentkåren,
  att återbetalas inom tre månader. Men därvid krävdes, förutom att min egen namnteckning bevittnades, tre borgensmän
  vilkas namnteckningar i sin tur skulle intygas av vardera två vittnen! Jag lovar att på det avtalet som jag sparat finns auto-
  grafer från några av landets bästa bridgespelare, varav tre internationellt kända - fyra om du räknar in mig.  Med nystärkt
  kassa kunde jag rusta mig med en välskräddad roströd blazer för 50 riksdaler på rea hos Ströms herrekipering i korsningen
  Sveavägen-Kungsgatan. Gällande lån bekänner jag mig annars till Wigforss' devis från 1932 Den som är försatt i skuld är
  inte fri. Av politiker var Ernst Wigforss den som satt djupast spår i mitt unga sinne. Även som löntagare var det en förmån
  att fortsatt få vara inskriven på högskolan och kunna välja att läsa fristående kurser på kvällstid - som i mitt fall Bokföring.
  Till kreditsidan fördes då studentrabatter på inköp, såsom halva priset på tågbiljetter för punktliga resor till hemorten.

  Det hade inte förekommit någon särskild samvaro mellan värdparet och deras hyresgäst, förrän strax innan jag skulle
  flytta ut, då värden i hustruns frånvaro bjöd in mig i salongen på kaffe och konjak och under samtalets gång bedyrade:
    - Här har ju kandidaten haft fritt fram att med egen trappuppgång ta in kvinnliga bekanta på rummet.
    - Jaså, minsann. Tänk om byrådirektören hade sagt det redan när jag flyttade in ...
  ... tänkte jag, som bemödat mig om att ljudlöst smyga in mina gäster när tillfälle gavs. Var det kanske en fin pik från
  hans sida, som jag inte fattade. Hade någon t.o.m. stått utanför dörren och tjuvlyssnat?  'Kandidat' var för övrigt en
  äldre benämning, som han titulerade högskolestuderande med. På det gamla fina husets plats står nu ett modernare.

På väg från Tegnérlunden till Sveavägen passerar man Drottninggatan, på vars östra sida simmarhjälten Arne Borg  (fem OS-medaljer, varav OS-guld på 1500 meter 1928) drev en tobaksaffär. Arne Borg tilldelades Svenska Dagbla-  dets guldmedalj 1926 för "en serie världsrekord" (totalt 32, ett större antal än för någon annan manlig simmare).  Länken ovan måste läsas! Jag hade aldrig något ärende till butiken, men man kunde morsa på honom, då han stod på  trottoaren utanför och tog sig ett bloss. Han har för övrigt berättat att det blev mycket bridgespelande under de långa  tåg- och båtfärderna jorden runt till simtävlingar på olika kontinenter.  Resor som mästersimmaren själv skildrat i två  böcker. Snett emot tobaksaffären, på Drottninggatan 85 vid hörnet mot Tegnérgatan, ligger en mer prominent författa-  res, August Strindberg, sista bostad Blå tornet, numera Strindbergsmuséet. På byggnadens entréplan inrymdes en tid  Blue Tower Records, skivbolag och skivbutik drivna av jazzgurun Harald Hult. Shopen var en för mig viktig källa till  inköp av begagnade och nya vinylplattor vid återkommande besök i metropolen.  I butiken spelades ny musik in med  frijazzsaxofonisten Mats Gustafsson i olika konstellationer. Harald inspirerade till lyssnande och Mats biträdde vid köp  och sökte fram de mest oväntade rariteter ur gömmorna. One piece of vinyl per day keeps the doctor away. Harald böt  namn på butiken till Andra Jazz, då den flyttades till Vasastan. Carl Eldhs bronsskulptur av Strindberg i Tegnérlunden  visar titanen Prometeus' fjättrade kropp och har anletsdrag påminnande om Strindbergs ikoniserade titan Beethovens.

  Thulebolagen

  På byrådirektör Jönhagens rekommendation fick jag mitt första fasta jobb - tillsvidareanställning heter det nog nu.
  Min begynnelselön blev 725 kronor i månaden, vilket var 25 kronor mer än normalt tack vare att jag läst matematik
  (jämte sannolikhetskalkyl, ett ämne som också lockat till sig flera bridgekamraters intresse).  Arbetet ifråga var på
  aktuarieavdelningen i Thulebolagen vid Sveavägen i Stockholm. Ett livförsäkringsbolag, som styrts av familjen Palme
  (Olofs far och farfar). Avdelningschefen gav mig en introduktion i risken (sannolikheten) att dö inom viss tid.  Nejdå,
  det avsåg inte mig personligen, utan kunderna till bolaget. Det handlade ju om kostnadsberäkningar för livförsäkringar.
  Den tid jag var anställd i företaget var Alvar Lindencrona dess VD.  Thule var beläget i just det hus, vid vilket Olof
  Palme kallblodigt mördades sådär 25 år senare. Ett märkligt sammanträffande med tanke på bolagets Palmekoppling!
  Ännu märkligare är de fakta jag läser i boken Konspiration Olof Palme, författad av Gunnar Wall och utgiven 2015.
  I den framgår att Lindencrona hade ett topphemligt uppdrag som chef (ända fram till 1978) för den svenska delen av
  Stay Behind, ett nätverk av löst sammansatta celler som skulle aktiveras om Sverige ockuperades av främmande makt.
  Organisationen hade ett hemligt kontor med egen ingång från Thulehusets baksida. Givetvis hade man ingen aning om
  detta som anställd. I det viktiga inledningsskedet av utredningen efter mordet litade jag förstås som idrottsvän blint på
  Hans "Sherlock" Holmér - son till Gunder Häggs tränare Gösta "Gösse" Holmér - när han visade upp sina pickadoller
  i TV-rutan. Men 'Gösses', vad det päronet föll långt ifrån äppelträdet!

Det har senare uppstått misstankar om att Stay Behind-rörelsen skulle ligga bakom mordet på statsministern. Dessa  har dock inte blivit välbekanta, förrän Inga-Britt Ahlenius i början av 2013 skriver en debattartikel i Dagens Nyheter,  där hon väcker frågan om en sådan koppling. Ahlenius, välkänd som tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket  och chef över FN:s internrevision, hade ingått som ledamot av Granskningskommissionen. Läs gärna en kommentar  från den 23 maj 2014 av vännen (se ovan i Brottstycken) Sören Strand,  pensionerad avdelningsdirektör vid FRA.  I Nya förhör 2017 vittnar en ex-agent. Oavsett vem eller vilka som var anstiftare, ansågs Christer Pettersson vara den  som höll i mordvapnet. I lekmannaögon verkar de teorier som avfärdar detta faktum konstruerade. Lisbeth Palme har  ju vid en vittneskonfrontation intygat att det var Pettersson. Hans blick kan man nog inte ta miste på. Är det trovärdigt  att fru Palmes utpekande skulle vara påverkat av förhandsinformation?  Tyvärr har polisutredningens arbetsmetoder  försvagat ärendet. Nog därom. Vad beträffar försäkringsbolaget blev det uppköpt av Skandia redan 1963, vilket var  året efter det att jag lämnat företaget. Verksamheten har sedan fortsatt i samma lokaler, nu benämnda Skandiahuset.  Redan under min anställningstid hade förberedelser påbörjats för överföring av manuella beräkningsrutiner till ADB.

Förklaringar       FRA = Försvarets Radioanstalt       FRO = Frivilliga Radioorganisationen       ADB = Automatisk Databehandling

  Thule hade många kvinnliga tjänstemän och där anordnades firmafester med mat, dryck och dans. I bolaget fann
  jag också en anknytning till mitt hästintresse. Det skulle nämligen arrangeras ridlektioner för upp till 40 anställda
  i företaget.  Jag anmälde mig givetvis, trots att jag inte suttit på en hästrygg sedan jag var åtta år, då en ridskola i
  Sundsvall sände ut mig på en fullstor häst att solorida en halv kilometer från stallet vid Åkroken till ridhuset vid
  Fabriksgatan.  Utan hjälm, vilket idag säkert skulle bryta mot lagen,  men då hade man inte en tanke på riskerna.
  Jag kände mig på flera sätt svävande bland molnen. Men, som sagt, biltrafiken var nästan obefintlig och jag kom
  helskinnad fram. När jag red in genom porten till ridhuset överraskades jag av att hästen genast tog galopp för att
  ansluta till tidigare anlända ekipage, som red runt i en ring. Åter till Stockholm visade det sig att jag blivit antagen
  - tillsammans med 39 tjejer, som jag skulle dela omklädningsrum med. Det lät spännande, men jag vet inte om det
  var jag eller flickorna som blev gladast när jag hoppade av efter några lektioner.  En anledning kan ha varit att jag
  blivit förtjust i en arbetskamrat, som inte tillhörde den gruppen. Men beträffande henne blev jag brädad - av Elvis.
  Att ha olika musiksmak visade sig vara förödande för en relation och kontakten bröts, när jag slutade på Thule.

  Matematikmaskinnämnden och CFU

  Min nästa arbetsplats låg också intill Sveavägen, vid dess norra ände. Det var i det nybyggda och avancerade
  höghuset Wenner-Gren Center med rombformade hissar bl.a. Huset byggdes med väggvinklar på 80° och 100°,
  det var omöjligt att få in ett skrivbord i vissa hörn, i de andra blev det en glipa mellan skrivbord och vägg.
  Arbetsgivaren var statliga Matematikmaskinnämnden, som var svensk föregångare inom dataområdet. Där titule-
  rades man f.ö. 'Matematiker', vilket jag kände mig oförtjänt stolt över. Matematikmaskin var dåtida benämning
  på datamaskin, som senare skulle döpas om till dator av bekvämlighetsskäl. Vid något tillfälle fick jag möjlighet
  att beskåda den, efter BARK, andra svensktillverkade maskinen BESK (Binär Elektronisk SekvensKalkylator),
  viken tagits i drift i december 1953. Den omfattade 2 400 elektronrör och fyllde ett stort rum. Att ta hänsyn till i
  stordatormiljö var höga kostnader för datortid, så det gällde att omsorgsfullt tänka igenom programlogiken före
  kompilering och test. I motsats till senare tiders persondatormiljö, där principen 'trial and error' blivit kutym.

  När jag anställdes, hade min bridgepartner P O Sundelin och jag fått tillgång till en lägenhet i 2:a hand under ett
  års tid. Den låg på Ynglingagatan, högst 500 meter till Wenner-Gren Center (och till Vanadislundens sommar-
  bad). Året senare hade vi turen att hitta en andrahandare på Narvavägen 4 intill Djurgårdsbron. Därifrån kunde
  man ta 7:ans spårvagn in till centrum. Där bodde jag sedan kvar till dess att jag flyttade från storstan efter mitt
  giftermål. Dessförinnan hade jag avbrutit en ev. internationell bridgekarriär kort efter ett landslagsuppdrag 1963
  tillsmmans med P O. Som ungkarlar var vi dåliga på att städa. Ett bestående minne från Narvavägen är att sop-
  påsarna paraderade från köket och utmed hallväggen i väntan på deponering, medan dammråttorna njöt av en
  ostörd tillvaro i vrårna. En fråga om prioritering? Det förvånar mig bara, att inte våra besökare opponerade sig.

  Jag visste inte ett dyft om datateknik när jag började på Mattenämnden den 2/7-62. Någon högskoleutbildning
  i ämnet fanns ännu inte, men jag hade klarat de lämplighetstester som krävdes. För övrigt också IBM:s tester,
  trots en besvärande baksmälla den måndagsförmiddagen. På IBM fanns redan bridgekompisarna Hasse Lind
  och förre lagkamraten Göran Hermanson. Snart också Peter Backlund och Knutte Norbäck. Bland arbetskam-
  raterna på Mattenämnden återfanns bridgespelande Harry Nisell, Ulf Knöös och Sture Nordqvist, även mycket
  travintresserade och tidvis hästägare. Några ridlektioner gavs däremot inte på Mattenämnden, som inom något
  år skulle uppgå i Statskontoret. Där fick man en ny, möbelassocierande, titel - Byråsekreterare. Inget jag ville
  stoltsera med. Var det hästintresset som gjorde att jag valde nämnden före IBM?  Hur som helst hade jag valt
  en bransch som passade mig och som jag inte skulle lämna före pensioneringen. Som nyanställd på nämnden,
  således utan erfarenhet av programmering, välkomnades jag av Nisse Dahlberg - senare datachef för Malmö
  stad - med uppgiften att söka fel i ett COBOL-program.

  Harry, Ulf och jag ingick i en kvartett som spelade robberbridge på klubben på onsdagkvällar. Vår fjärde man,
  Bengt Hellman, var en stark spelare (4:a i SM-par med Jan Wohlin), som tillhörde generationen före vår. Han
  var också en flitig besökare på Solvalla, med större kännedom än jag om hästarna där. Vi var på plats i god tid
  för att se värmningarna inför V5, då ett sto passerar förbi. Bengt pekar då på märren och upplyser oss: "Det där
  är Solvallas sämsta häst!". Som ni förstås redan anat, så vann hon sitt lopp. Där gick kvarterskrogen Minerva i
  Vasastan miste om en huvudingrediens till sin entrecôte.

Beträffande alltför tidigt bortgångne Ulf Knöös får jag addera, att han var en stor talang   i flera olika spel. Utöver att vara landslagsspelare och svensk mästare i bridge, tillhörde   han svenska eliten i biljard och hade dessutom ett lågt handikapp i golf. 1961 var det 3,   vill jag minnas. Du hittar Ulf (liksom Wohlin) på bild, om du hamrar på sömmen intill.   Bilderna ingår i en översikt över de första åren av min egen bridgebana, vilken då tog   upp konkurrensen med hästintresset.

  Om någon undrar, är sömmen inte en lustifikation om en spik eftersom det handlar om trav, utan en bridgevinst
  och av tenn. Det kan inte vara 1:a pris i någon större tävling, men ibland fick man välja och då valde jag gärna
  något som jag hade anknytning till, t.ex. en LP-skiva. Eller en hästskosöm. Idag är det Mammon som härskar,
  därav enbart penningpriser.  Det var förresten flera av bridgekamraterna som kom att välja databranschen.
  I bokstavsordning nämner jag Björin, Flodqvist, Göthe, Hall och Sundelin. Man kan undra om det går att finna
  någon annan så stark korrelation mellan yrke och fritidssysselsättning. Det kan - med diplomatiskt språkbruk -
  ej heller uteslutas, att framgångar i bridge sågs som en merit för kvalificerat arbete inom dataområdet.

  På Matematikmaskinnämnden utbildades anställda till att kunna 'supporta' olika statliga verk vid överföring av
  manuella rutiner till datasystem. I mitt fall blev jag utlånad till UOK (Uppbördsorganisationskommittéen), som
  blev CFU (Centrala Folkbokförings- och Uppbördsnämnden) för att senare införlivas i Riksskatteverket. Upp-
  giften gällde att överföra folkbokföring och beskattning till data.  Datorer skulle installeras på länsstyrelserna.
  Den uppgiften ansågs vara bestämd för IBM och dess 1401,  men den visionäre projektledaren Bertil Greko
  på Mattenämnden hade idéer om att Saab's förstlingsprojekt inom dataområdet, D21,  utvecklad ur en beräk-
  ningsenhet i flygplan, D2 - den då mest snabbräknande maskinen i Europa, skulle vara ett alternativ. Så kom
  det sig att det blev en tävlan mellan Saab och IBM avseende vilket av systemen som var bäst lämpat. För ut-
  värderingsarbetet bildades olika grupper,  innehållande såväl dataexpertis som personer med kunskap om de
  manuella rutinerna. Jag ingick i en Saab-grupp tillsammans med Kenny Thärnström från länsstyrelsen i Örebro
  och inhyrda datakonsulterna Olle Hillin och Åke Wannerberg. Vår chef var Åke Bolin från länsstyrelsen i Visby.
  Olle och Åke W. utvecklade generella procedurer (typ macros), som Kenny och jag använde oss av vid kodning
  i det annars maskinnära språket DAC (D21 Auto Code).  Att beräkna och kontrollera personnumrens check-
  siffra var en central funktion. Programmen stansades på hålremsa och lästes in i D21 med en supersnabb och
  tillförlitlig läsare konstruerad av Regnecentralen i Köpenhamn. För inmatning av dataprogram var hålremsa
  överlägset de traditionella hålkorten, vilka riskerade att komma i oordning vid hanteringen.

  Specifikationen av DAC hade utarbetats av Bengt Asker, Börje Langefors, Magnus Tideman och Sven Yngvell.
  Yngvell kom också att svara för utbildningsverksamheten och ledde den DAC-kurs jag deltog i. Han har roat oss
  med följande episod: Jag minns att jag satt på jazzklubben Gyllene Cirkeln ⁽⁵⁾ i Stockholm, lyssnade på Lucky
  Thompson och läste radskrivarlakan med hexkod. Vad de omgivande jazzfansen tänkte, kan vi bara spekulera i.
  Langefors var åren 1967-1980 vid KTH Sveriges första professor i informationsbehandling. Med Asker skulle jag
  bli mer bekant, när han som ledare för Datasaabs programutveckling behandlade krav och önskemål från användare.
  Samtida med mig på nämnden var Torkel Danielsson, vars läsvärda IT-historia rymmer följande passus: D21 kom
  ju från D2, som egentligen var en prototyp till en styrdator, som skulle sitta i vapenbäraren (raketen) med den
  svenska atombomben i. Jag tyckte det var bättre att den användes för att räkna folk i stället för att ha ihjäl dem.

  5.  Mitt boende låg bara ett par stenkast från klubben, som invigdes med Bud Powells trio (7-23 april, 1962) åtföljd
      av Lucky Thompson och därefter av Rolf Ericson, först med Thompsons komp och sedan parad ihop med Bosse
      Wärmells kvartett. Koncerterna spelades in för senare utgivning på skiva. På väg hem i kvällningen kunde jag
      möta jazzens fixstjärnor på trottoaren utanför i spelpauserna. Gyllene Cirkeln fanns i ABF-huset, Sveavägen 41.

  Kenny samarbetade med Åke och jag med Olle. Mellan Olle och Åke rådde ett kamratskap, som tog sig uttryck i
  fyndiga gliringar riktade mot kamratens alster. Givetvis med glimten i ögat. Kenny och jag njöt av stämningen och
  föll gärna in i jargongen. Har man kul, så jobbar man bra. Det blev många minnesvärda resor till Linköping för att
  testa programmen hos den första länsstyrelse, där D21 installerats. Vi bodde på Park, ett ganska enkelt hotell nära
  järnvägsstationen.  Men det lät flott med Åkes ironiskt förnäma engelska uttal.  Efter sena kvällspass intogs natt-
  klubben Lorry, där vi förtärde Croque Monsieur och/eller Sniglar Provencale som sköljdes ned med Olles favorit,
  Dopff Dry. Goda smårätter utan att mätta.  När CFU bildades, antog jag myndighetens anställningserbjudande.
  De över innerstaden spridda arbetsgrupperna samlades i nyuppförda Skatteskrapan vid Götgatan på Södermalm.
  Med sina 24 våningar var Skrapan under en period också känd som Europas högsta byggnad. Efter att ha tagit
  körkort skaffade jag bil, en något begagnad svart folkabubbla, som jag körde mellan Stockholm och Linköping
  för att ensam testköra programmen. Ingen personal var utbildad, så jag gjorde allt jobb själv. Startade upp D21,
  monterade band och hålremsor. Förberedde för utskrift, testkörde och rättade genom att stansa en snutt, som jag
  "patchade" på programremsan. När jag ansåg mig klar efter fredag lunch körde jag till Norrköping, där det årets
  lag-SM i bridge arrangerades. Det var enda gången jag fick ovett av chefen, som försökt kontakta mig. Men jag
  försvarade mig med att ha jobbat sent kvällen innan.

  Utvärderingen resulterade i att Saab vann matchen över IBM och därmed tilldelades fler installationer än konkur-
  renten, när beslut togs om att fördela ordern mellan de båda företagen. Efter projektets slutförande fick Åke Bolin
  tjänsten som datachef för Länsstyrelsen i Malmö. Kenny Thärnström engagerades i arbetet med att lansera det
  svenska systemet i intresserade länder i Sydamerika. D21 skulle senare vidareutvecklas till D22 och D220, följt
  av D23. Men där tog det stopp, enligt hörsägen beroende på svårighet att upphandla nödvändiga komponenter.
  De intresserade kan läsa här och där om Saab's utveckling på dataområdet. Däri ingick också bildandet av dotter-
  bolaget Datasaab, där verksamheten inriktades inte bara på datateknik utan också på industriella, medicinska och
  militära områden. Under Saab-eran berättades historier om den originelle Gunnar Ehrling, som sades övernatta på
  en parkbänk, hållande datorns operativsystem i sitt huvud under utvecklingsarbetet. Urklipp ur länken där ovan:

  Det var Gunnar Ehrling, en av veteranerna från Matematikmaskinnämnden, som utvecklade större delen av
  Fortran-kompilatorn för D22. Den blev bra, liksom allt som Gunnar gjorde ... - Gunnar Ehrling är egentligen
  värd ett särskilt kapitel som exempel på den tidens programmerare. Vi hade anlitat honom redan för D21 och
  blivit imponerade av vad han kunde uträtta. Han är en oerhört fin och bildad man, men oftast ensam och inte
  särskilt mån om sin klädsel. Han var en otrolig arbetsmyra, produktiv och med hög kvalitet på det han gjorde.
  Han kunde verkligen sitt yrke i grunden.

Den från länken här hämtade bilden visar den första   D21:an, installerad hos SEV (Skandinaviska Elverk)   under påskhelgen 1962. Närmast kameran syns hål-   remsläsaren och längst t.h. två magnetbandsstationer   av märket Potter för extern lagring av data.  Som   även framgår av bilden, styrs maskinen via knappar   från manöverpanelen, här av chefsteknikern Lennart   Pettersson, som förärades smeknamnet Pottersson.   Pappersarken, som ligger på golvet, får illustrera Sven   Yngvells 'radskrivarlakan', vilka också var utskrivna av   SEV's D21. Yngvells uttryck 'hexkod' från ovan rela-   terade besök på Gyllene Cirkeln är för den oinvigde   slang för hexadecimal kod. Se en reklamfilm om Saab,   som innehåller mycket information om D21.

  Det stora utvecklingssteg, som Saab tagit, var att D21-maskinerna var transistoriserade. Föregångare som Besk
  (under en kort period världens snabbaste maskin), Sara (Saabs räkneautomat) och Facit EDB var byggda med
  elektronrör och krävde stora utrymmen och höga underhållskostnader. Observera att hålremsan är monterad på
  spole med kort väg till läsaren i motsats till konkurrentens uppsättning, som mest liknade en berg- och dalbana
  med uppenbar risk för remsan att krascha i någon kurva. Vilket också inträffade, varför den fick frammatas med
  betydligt lägre hastighet än Saabs. I ovannämnda skrift redovisar Jan Annerstedt i kapitlet När Datasaab slog
  ut IBM dels att riksdagens revisorer år 1967 fastslagit att "datorer av märket Saab [...] uppvisar större kapacitet
  än IBM-maskinerna". Och dels att riksdagen på regeringens förslag 1969 beslutat att byta ut IBM-datorerna mot
  Saabs. Under våren 1970 installerades de nybeställda Saabdatorerna.  "Efter tolv långa år av utredningar, felspe-
  kulationer, tveksamma inköp och dyrbara experiment var så en av de största statliga datoraffärerna avslutad".
  Upplysningsvis ombildades Datasaab 1981 till Ericsson Information Systems inom Ericssonkoncernen.

  Avrundning

Efter önskemål hösten 2007 från Tekniska muséet om material från datateknikens tidiga utveckling, har jag till   muséet sänt diverse dokument som jag sparat från min D21-tid - kodtabeller, en hålremsa uppspolad på bobbin   och en EP-skiva med datamusik programmerad för D21. Samt en bok av Jan Annerstedt, som i detalj behandlar   det jag bara antytt ovan om turerna, inklusive det politiska spelet, kring datoriseringen av svensk folkbokföring   och beskattning. Muséets insamling avsåg berättelser, litteratur, arkivalier och föremål med tyngdpunkt på svenskt   material under projektnamnet Från matematikmaskin till IT. Nu har Olga Stern och Marie Birde efter studier av   museimaterialet skrivit en bok om programmering med namnet Ettor och nollors hemliga liv. Boken innehåller   också berättelser, mina och andras, från datateknikens barndom och utkommer i Augusti 2019.   För säkerhets skull får jag nämna att det inte finns några känsliga uppgifter på hålremsan, vilken innehåller ett   program som jag skapade i Malmö i nov/dec -68 i programspråket Algol (Algorithmic language) efter att ha   återvänt till Saabsfären (6) efter tre och ett halvt år i IBM-miljö (dataservice för skogsbruket i en brytningstid   då timmerflottningen var under avveckling). Beställare av det nya uppdraget var Sven-Åke Lassing, amanuens   vid institutionen för protetik vid Lunds universitet. Programmet gjordes i anslutning till det av Lassing projekte-   rade Ramförslag till odontologiskt journalsystem avsett för automatisk databehandling. En beskrivning av   förslaget finns i Sveriges Tandläkareförbunds Tidning nr 7, april 1970, Vol 62, sid 348-353. När jag tillfrågade   Sven-Åke om rättigheten att lämna över materialet till muséet, reagerade han positivt. Lassing bidrog själv med   dokument som förklarade avsikten med projektet, då muséet också efterlyste bakgrundsinformation till detsam-   ma. Programmet gavs arbetsnamnet 'Gapa stort', vilket jag textmärkte hålremsan med. Delar av det till muséet   insända materialet lär ha funnits med vid en utställning under rubriken Den svenska IT-historien. Musiken på   EP-skivan bedömdes vara av stort intresse och skulle digitaliseras och laddas upp på Internet.

6.  Det var mitt första uppdrag som nyanställd på Industridata, ett företag gemensamt bildat av Saab, Asea, SEV        och Facit i syfte att idka servicebyråverksamhet och kunna erbjuda en D21-miljö till kunder inom industriell        och annan verksamhet, som inte förmådde finansiera en egen anläggning.  Ett halvår senare utnämndes jag        till Systemchef, en titel som jag avstod från att införa i telefonkatalogen så att ingen skulle förledas tro att min        tjänsteutövning hade något med Bolaget att göra.  I början av 80-talet,  då Asea blivit ensamägare till Idata,        ville Aseas VD, blivande koncernchefen inom ABB, Percy Barnevik avveckla servicebyråverksamheten. En        alltför obetydlig händelse för att inlemmas i Barneviks annars extensiva självbiografi.  Inom region Malmö        erbjöds en grupp anställda chans att överta på goda villkor och ställa om till konsultverksanhet. I det avknop-        pade företaget, döpt till Idata Syd, ansvarade jag för programutvecklingen på persondatorer och återfann så        ett samarbete med programkonstruktörer från Datasaab och Ericsson inom projekten Royal Base och Profile,        verktyg som jag byggde program med för så olika verksamheter som tillverkningsindustri och AMU-Hadar.

Om man sysslar med programmering, säkert gäller detta många andra verksamheter också, känns risken stor   att bli arbetsnarkoman. Ansträngningarna att söka smarta lösningar och hålla på tills man blir nöjd är eggande.   Jag valde att försöka motverka lockelserna, som samtidigt krävde mycket stillasittande, vilket jag kände inte   skulle hålla i längden. Friheten är eftersträvansvärd. Sporta, resa, lyssna på eller spela musik, läsa böcker -   göra det man vill och förmår, utan att för den skull låta någon aktivitet ta över och inkräkta på arbetslivet.   Ånyo tar jag mig friheten att citera vår finansminister under åren 1925-1926 och 1932–1949, Ernst Wigforss:   Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka.   Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga  -  Ja, vad ni vill.  Frihet!   Vad passar då bättre att avsluta med än följande citat av den högutbildade indiske ledaren Mahatma Gandhi   (1869-1948), som levde enkelt och var förkämpe för ickevåld och fred:  Frihet är inget värd om den inte   omfattar friheten att begå misstag. Med dennes visdomsord i åtanke ber jag om överseende med eventuella   brister elller misstag i dessa hågkomster, vilka då enkom får tillskrivas mina egna tillkortakommanden.

   Omstart (Tillbaka till början av dokumentet).