Vandringspris i Svensk-Norska Kallblodslandskampen. Instiftat 1947.
Hågkomster
Egna upplevelser berättade av Lars Backström.
Senaste uppdateringen 20:e november, 2019.
Till startsidan med diskografier och bridge.
|
|
Lekande unghästar. Bronsstatyett modellerad av professor E. Th. Nyström. Vandringspris i Svensk-Norska Kallblodslandskampen. Instiftat 1947. HågkomsterEgna upplevelser berättade av Lars Backström.
Senaste uppdateringen 20:e november, 2019.
|
Varför skriver jag om gamla händelser på 50- och 60-talen och barndomsminnen från 40-talet? Jo, det tror jag
bottnar i en upplevelse från min tid i realskolan (ålder 11-15 år), när vi flyttat in till stan och bodde i samma hus
i Sundsvall som Erik Axel Alexi - signaturen EAX - sportchef på Sundsvalls-Posten. En dag när jag gick hem-
ifrån iförd ryggsäck, undrade EAX vart jag var på väg.
- Jag ska' på skolutflykt, svarade jag.
- Då måste du berätta om det efteråt. Skriv alltid ned vad du varit med om, uppmanade mig EAX.
Vid ett senare tillfälle då vi möttes, frågade EAX om jag kunde sätta ihop tidningens tips inför söndagens trav
på Bergsåker, eftersom ordinarie journalist var förhindrad. Han visste att jag var initierad och hade förstått att
jag och två klasskamrater (Bosse och Bosse) varje tisdag på lunchrasten cyklade till Bergsåker och tillbaka,
nyfikna på att få se den färska startlistan till kommande söndag. Hur hann vi? Jo, kanske för att vi tävlade på
hemvägen, Bosse i form av sin favorit Vidolf och jag som Lichl Lotta. Den tredje hästen kan jag inte minnas.
Vidolf tränades och kördes av Bosse Janssons morbror Gunnar Bergkvist och Lichl Lotta av Gustav Jonsson.
På lördagkvällar var det dans till gästande orkestrar på paviljongen, som låg mellan Selångerssjön och landsvägen.
Många av tränarna var på plats för en svängom och den vetgirige tog givetvis chansen att förhöra sig om morgonda-
gens chanser. Innan man lärt sig dansa spanade man gärna in violinisten Hasse Kahn, som var en äkta musikant med
tillika vokala inslag med nasal stämma. 'Göran i Linde' har påpekat en koppling till hästar i och med att Hasses son
Michael 'Mischa' Kahn blivit 11-faldig svensk tränarchampion, med 15 championat på Täby Galopp, varav 12 raka.
Vid närmare eftertanke brukade Hasse Kahn ibland showa genom att spela med taglet spänt över strängarna, som
vilar på stallet, med stråkens trädel under fiolkroppen. Ett populärt inslag. Inslag var också vad man sa förr, när en
travare fick galopp, vilket - skall ni veta - var vanligare då och ibland kunde repareras. Hästen fick luft, hette det.
|
Normalt tävlades det på söndagseftermiddagar (1), då det bjöds på välfyllda startfält, ofta mer än 20 hästar i loppen.
Den som inte hade alltför långt till banan värmde sin häst genom att köra den dit i full tävlingsmundering, något som skulle vara otänkbart i dagens trafikmiljö. Vid tjänlig väderlek 'stallades' också vissa hästar upp utomhus i väntan på start. Dock inte hästarna från Bergsjö, som stod i de gäststallar som låg snett bakom Olle Nordströms från slutkurvan sett. När övriga personer lämnat stallet, kanske för att ta en fika, kunde jag stå ensam kvar och beundra Lotta mellan boxens stänger. I mina ögon var hon minst, bäst och vackrast. Rättställd, vig och väl musklad med bra djup och bredd samt ett vackert huvud. Hon var ren i gången och travade utan skydd, förutom skygglappar för att begränsa synfältet. Skulle jag våga mig in till henne? Nej, knappast, av skäl som framgår längre fram i texten. Möjligen om jag haft med mig några syrliga äpplen, som hon gillade skarpt. Stallen bestod av två byggnader i rät vinkel mot varandra. Längst till vänster i den bortre delen stod stall Wards hästar med dess stjärna Orvar Odd. Efter loppen duschas de varma djuren med slang på gårdsplanen och torkas sedan torra med svettskrapa och solsken. När jag cyklar hem efter tävlingarna längtar jag redan till nästa söndag, då Lotta skall starta igen. Måtte jag inte dö innan dess, ber jag. Och blir bönhörd. |
|
1. Då jag studerar några gamla program som jag sparat, finner jag att det i augusti 1954 tävlades på lördagar och att
mitt allra äldsta program, som jag plockat upp från marken efter någon miljöignorant, avsåg måndagen den 29 maj 1944 (annandag pingst). Av totalt elva lopp denna dag var nio utskrivna för nordvenska hästar och alltså bara två för varmblod. Man kan förstå att natursköna Bergsåkersbanan vid denna tid kallades Nordvenskens högborg, ett epitet som Östersund gärna konkurrerade om. Kuriöst nog var priset för ett Bergsåkersprogram detsamma 1954 som 1944, 50 öre. Det vore en grov överdrift att påstå att jag försörjde mig på totalisatorspel de här åren. På bak- sidan av ett program finner jag noteringen "förlust 2 kronor" och på motsvarande sida av ett annat "förlust 1,50". |
|
Jag var 8 år då jag första gången besökte travbanan tillsammans med min far. Han var genuint hästintresserad och gjorde
militärtjänsten som kavallerist. Han berättade gärna om hur han lätt somnade på marken i pauser mellan övningarna men
att han, då det var dags att fortsätta, väcktes av sin häst! Sådana historier uppmuntrade mig att också söka till kavalleriet,
men därvid möttes jag av beskedet att den enda sadel jag kunde få sitta på där var en cykelsadel. Nya tider. Jag växte upp
i en villa belägen mellan Selångersån och landsvägen från Sundsvall i riktning mot Bergsåker. På andra sidan vägen låg en
bondgård. Sven Mattsson, som övertagit arrendet efter Lindbloms, ägde travhästar. Muntler var nog det tyngsta kallblod
jag sett tävla och det kändes litet pinsamt att se honom möta de smidigare konkurrenterna, men han klarade sig bra i de
lägre klasserna. Han kördes av Svens yngre bror Bengt och vann lopp samma tävlingsdag 1949, som Nordsvenska Trav-
mästerskapet avgjordes. Varmblodiga Princess Champlain blev ingen stor stjärna, trots att hennes mormor också var mor
till Frances Bulwark och därutöver, att hennes mor Prinsessan Volo skulle bli mormors mormors mormors mor till 2014
års vinnare av Prix d'Amerique, Maharajah. Hängde ni med? Finns det någon som fortfarande tror att inte moderslinjen
har stor betydelse? Mitt eget hästintresse hade väckts när jag upptäckte ridhäststallet vid Åkroken, där stalldoften insöps
blandad med trävirkets doft från brädgår'n tvärs över vägen och en fläkt av varm mäsk från bryggeriet på andra sidan ån.
Till skillnad mot mina kamrater, som bodde 150 meter längre västerut och fick börja i Högoms skola, fick jag börja skolan
inne i stan och hade långt hem, men ibland också turen att få lift med en hästskjuts. Fast det höll på att gå illa en gång när
drängen skulle köra rakt fram, medan hästen ville hem till stallet. Det blev medelvägen i full karriär genom trästaketet in i
bondens trädgård. Jag flög av flaket, men kom undan med några skrubbsår på knäna. Sedan var det bara att gå tvärs över
vägen, så var jag hemma. Det var på 40-talet då hästar användes, förutom i jord- och skogsbruk, till allehanda transporter,
även i stadsmiljö. Bräder, ved, kol och koks som skyfflades in genom källargluggar, kaffe och förnödenheter, bryggerivaror,
sopor. Kärrorna drogs av ardennerhästar, nordsvenskar och t.o.m. varmblod. Såsom Technique, som gick i snösvängen en
vinter och tack vare det dominerade snabbloppet påföljande Bergsåkerssäsong för varmblodsspecialisten Fritz Rask.
|
Arbetshäst selad och klar för leverans i Sundsvalls stad. Vintertid med släde. Fotot taget framför KF:s lokaler. Magasinet har senare ombildats till att hysa museum och bibliotek. |
|
|
|
sysslorna på kvällarna, som på bilden ovan där hon drar harven. |
En fantastisk prestation. Hur var det möjligt? |
|
Åter till Sundsvall ...
var närmaste granne österut mot stan, c:a 500 meter bort, familjen Carlström som drev en blomsterhandel. Den låg mellan slakteriet och begravningsplatsen. Slakteriet låg dock på andra sidan ån och kyrkogården på motsatt sida av vägen. Sonen Sven var några år äldre än jag och skulle, efter att ha flyttat till Stockholm, bli travsportens mest kände journalist, verksam under signaturen Harper, först på Travronden och därefter på Expressen. Ur länken saxar jag följande: Harper var den elegante kisen på redaktionen, alltid propert klädd, välputsade skor och det tunna håret välkammat. I länken framgår varför han på den tiden kallades 'Bagarn'. Nämligen efter en boxningsledare, vilket var okänt för mig. En händelse som känns som en tanke var att hans kommande arbetsgivare, tidningen Travronden, som då hette Trav- och Galoppronden, låg på David Bagares gata (nr 8, rätta mig om jag har fel) i Stockholm. Den flyttade senare ut till Bromma. Det på- minner mig om att jag mötte Sven, då iklädd en kamelhårsulster, på Åby-travet 1957 när Kerrim skrällvann Svenskt Travkriterium till 119 gånger insatsen. Sven berättade då att han hyrt in sig på det flottaste hotellet i Göteborg och beskrev glatt dess toaletthygieniska faciliteter. Rocken hade han fått låna av Sten Sandberg, Travrondens chefredaktör, som själv skrev mycket läsvärt under signaturen 'Sannlunn'. 'Harper' blev senare ägare till en varmblodshingst med det fyndiga namnet Hötorget, pappan var ryske importen Torg. Hötorget, som var mycket framgångsrik på Bergsåker i Hans-Erik Skoglunds träning, registrerades som mörkbrun men förvandlades via skimmel till helt vit på äldre dar. Bilden till höger visar en annan skimmel, som blev vit, nämligen den amerikanske fantomen Greyhound vid Harpers visit 1964. Greyhound föddes 1932 och satte 25 världsrekord, varav långlivade 1.11.6 1938. Han avled 1965 vid 33 års ålder. Sven, lika prydligt klädd som vanligt, tycks viska något i valackens öra. |
|
|
Som tonårig jobbade jag på sommarloven och tjänade pengar, så att jag bl.a. kunde skicka efter Svensk Travstambok för varmblodiga hästar. Det var Band IV, 1953, i blågrått linneband som kom att bli min favoritlektyr för många sommarkvällar. Jag läste den från pärm till pärm. En riktig bladvändare! Den sommaren arbetade jag hos bonden Bjermqvist på Alnön och hade mitt livs fysiskt mest krävande jobb under slåttern, då jag till fots med hästräfsa skulle samla ihop höet. Med vänstra handen höll man tömmarna för att styra och kunna stanna den ivriga hästen medan man med den högra höll om räfsans handtag vid insamlingen, varefter man tryckte till för att släppa av när man hade ett fullt fång att lägga vid hässjan. Bra träning för den som tänkt sig att jobba med hästar. Kanske någon undrar hur det gick att få ett lämpligt arbete varje sommar. Jo, det var Arbetsförmedlingens förtjänst tillika med att det var gott om jobb för skolungdomar. Mitt första jobb var innan jag fyllt 13 år(2) som springsjas i en matbutik strax söder om järnvägen, som än idag klyver staden i två halvor. Jobbet innebar att jag cyklade, inte sprang, ut med matleveranser. Siste sjasen som sprang var min bror, sa man. En viktig bok som stude- rades flitigt på biblioteket var Gösta Bergengrens Hästar och Hästfolk, en tungviktare utgiven i klot- band 1951. Major Bergengren, dåtida ordförande i Norrlands travsällskap, behandlar ingående utveck- lingen av den nordsvenska hästrasen och uppbyggnaden av den svenska travsporten. Och i synnerhet då Bergsåker, anlagd 1932 som landets tredje permanenta bana. Därtill skildras hästtävlingar från långt tllbaka i tiden, ofta på isbanor. Från den boken, förvärvad antikvariskt, har jag hämtat bilden av lekande unghästar, som inleder första sidan. Rekommenderas till den som vill fördjupa sig i bokens innehåll och liksom jag fascineras av det tidsenliga, vårdade språket. |
|
| 2. Fast då förtränger jag en vecka som 11-åring hos en kusin på sjukkassan. Aldrig mer kontorsslav! |
|
Elis Karlsson körde hem årets första nordsvenska lopp i Sverige med Rolly. Året var 1950 och källan till texten och bilden är Nordsvenskens Julnummer. Elis körde också Rolly i Landskampen mot Norge 1951 och Rolly blev Nordsvensk Mästare både 1952 och 1953, då med Bengt 'Kniven' Nilsson i sulkyn. De loppen kördes över den dryga distansen 3500 meter. Sommarfotot av samma ekipage är hämtat ur boken Travare och hästfolk i Jämtland. Jag käner också igen fotot från den norska tidningen Våre Hester. Ung Elis studerar Fritz som hovslagare. |
|
|
Vid den här tiden startas en travtidning i Göteborg, Åby-tidningen, som jag köper i Elmgrens Tobak, Prästgatan 40. Tidningen innehåller en tipstävling, där läsaren får satsa valfritt upp till ett visst belopp, måhända 50 kronor. Jag fördelar insatsen på hästar i olika lopp och skickar in mitt tips. Oklokt spelat, men jag vinner första omgången. I fortsättningen vinner bara sådana som satsat hela beloppet på en högoddsare. Inside information saknas, när man bor 100 mil ifrån. |
|
|
|
|
Jag vill här passa på att påminna om stostammens betydelse, genom att presentera ett foto på Månprinsens mormors mormors mor, Måneflickan, som härjade i prislistorna på 50-talet. Texten är beskuren och finstilt, men med litet god vilja går den att läsa. Hästens strålande apparition kan man inte ta miste på. Året var 1953 och källan är Norrlandstrav. Måneflickan vann totalt 15 lopp det året och deltog också i Kallblodslandskampen, där hon tyvärr visade hälta. |
|
|
|
Helge visar upp Orvar Odd (med nysmorda hovar) vid vårt besök i Norråsen 1952. Idag bevarar Helges och Irmas barnbarn Linda S. Hedström traditionerna. |
|
1944. Distansen var 3000 meter och ekipaget segrade såväl 1944 som 1945. Den som har god syn kan ovanför ledarens huvud skönja Olle Nordströms hus till vänster, hitom de gäststallar som nyttjades av Bergsjöhästarna, med Siljeberget i bakgrunden. |
Slutstationen blev hos familjen Jonsson i Hulte där vi blev kvar några dagar, mycket väl omhändertagna av Gustav,
Margit och övriga familjemedlemmar inklusive Gustavs far Edvard. Vi behövde inte sätta upp tältet, eftersom vi fick
breda ut sovsäckarna i höet på logen i stället. Det var bekvämt och luktade gott och man låg länge och lyssnade på
ljuv musik från bottenvåningen innan man kunde somna. Idisslande kor, hästar som frustade och skrapade och rörde
sig i sina spiltor och boxar, diskuterande vår närvaro. Alla ljuden förstärkta, liksom doften av stall, i den stilla augusti-
natten. På marknivå fanns ett torrdass med plats för sju personer samtidigt, så vi förfogade över alla nödvändigheter.
Edvard, som byggt gården 1917, var ägare till snabba Lilltindra som blev mor till Omertindra och därmed mormor till
Soltindra, segrare i Triangelkampen (Östersund-Boden-Bergsåker) 1954 som 5-åring och senare en nyttig snabblopps-
märr. Soltindra var travsäker, men hade egenheten att ta några galoppsteg i volten för att öka farten och ändå vara i
trav då starten gick. Hon lystrade tydligen till kommandot två! från högtalarna. Eller var det Gustav som gjorde det?
I sammanhanget vill jag påminna om att alla lopp kördes med voltstart vid denna tid. Bilstart var ett senare påfund.
Vid vårt besök var Soltindra 3 år gammal och tidigare nämnde Glansar 1 år. Längre fram omtalade Hulte Pålle och
Vargina B var 11, respektive 7 år gamla. Lichl Lotta och Mistinguett hade redan två år tidigare flyttat söderut.
En av dagarna var det trav i Gävle, dryga 15 mil bort. Vi ville gärna åka med och fick chansen att vara passagerare
i stall Wards hästbil, som rymde 4 hästar. Förarhytten upptogs av Einar Ward och Orvar Odds delägare och körsven,
Helge Hedström. Den enda lediga platsen för oss var på sellådan, en halvmeter framför de närmaste hästarna, med
Orvar Odd otåligt skrapande med en framhov. Ditresan gick bra, men på hemvägen tog tröttheten över och vi fick
kämpa för att hålla ögonen öppna och undvika att trilla ner under Orvars järnskodda hovar. Väl tillbaka i Hulte hade
vi inga problem att somna den kvällen.
|
Bilden är från Bergsåker 1949 när Lichl Lotta med
sin tränare Gustav Jonsson i sulkyn enkelt, trots en nervpirrande galopp i början av upploppet, vinner Landskapskampen (därav Hälsinglands svarta axel- band som delvis döljer stall Guwe's dress, vit med röd treklöver). Gustav ses djupt koncentrerad hålla sin (och min) ögonsten i rätt gångart. |
|
Augusta i augusti 1964 - utselad för arbete.
Augusta, som Gustav köpt för avelsända- mål, provades först som löphäst med gott resultat. Allra bäst blev hon som 14- och 15-åring, nu maxålder för kallblod för att få tävla. 2014 föddes Hulte Sofia och Hulte Vilda, båda med Augusta som mormors mormor. Tyvärr råkade Vilda som unghäst ut för en stakningsskada på ena ljumsken, vil- ket kan ha inverkat på hennes bakaktion. Nedan till höger Hulte Novas dotter Hulte Janina, född 2018, e. Tekno Odin. Klicka på bilderna för att förstora. F5 (Refresh) återställer. |
|
|
Augusta blev svensk rekordhållare och anmoder till Tina, Tilda och Nova, också de svenska rekordhållare. Nova vann Kriterie- stoet 2012 och blev tvåa i Stoderbyt 2013 trots stor startgalopp. Lägg därtill att hon segrade i SM för ston 2015. Hulte Magnus blev 2014 som 7-åring SM-tvåa och i starten därefter bäste svensk i Unionskampen mot Norge. Den 9:e oktober 2015 godkän- des Magnus till avel och blev dessutom utsedd till Best in Show samt satte nytt banrekord på Wångens bana. År 2012 korades Leif till årets amatör i Trav Gävleborg. Leifs hustru Annika har också stor del i framgångarna. 2015 utnämndes Hulte Nova till Årets Sto kallblod. Se bilder på Hulte Nova längst ned på startsidan, när hon vinner Sto-SM. Jag kan också meddela, att Hulte Magnus debuterade i aveln 2016 med resultat att både Hulte Tilda, Tildas syster Cissi och Cissis dotter Hulte Saga konstaterats dräktiga. Tyvärr föddes Hulte Cissis föl för tidigt och gick ej att rädda. År 2017 födde Saga dottern Hulte Alva och Tilda sonen Hulte Tord, se foto nedan. Cissis försiktigt matchade dotter Hulte Sofia e Månprinsen A.M. tog sin 4:e seger på sex starter den 9 maj 2019 i Gävle och satte samtidigt nytt banrekord för femåriga ston. Sofia, smart körd av Ulf Ohlsson, såg ut att ha mycket krafter sparade i mål och spås (av mig) en lysande framtid. Vilket också i hög grad gäller ett år yngre helsystern Hulte Annika. Sofia var tillsammans med Ulf Ohlsson under 2019 obesegrad i sex starter och Stall Hulte noterades för 11 segrar på 32 starter (34 %) under året. Från och med år 2020 fortsätter Stall Hultes öden här. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
En annan stor idol bland de tvåbenta aktörerna blev för mig Fritz Ekbäck, sedan han i början av 50-talet med Aldo
11-faldigat min veckopeng.
Aldo låg sist när ett halvvarv återstod av loppet, men rundade fältet i vida spår genom
sista kurvan och Fritz kunde vinna åkandes med bakåtvänt körspö. Det var Ekbäcks kännetecken att, efter korrekt
tempobedömning, spara hästens krafter till avgörandet. Ytterligare ett skäl att vänta med Aldos spurt var att ha ett
ekipage utanför sig när stallsvängen passerades, annars var risken stor att Aldo bröt ut och sparang av banan. Fritz
var född i Spånga och hade börjat med hästar på ett stuteri i Stockholmstrakten (Veda, om jag minns rätt), där han
först var motvillig till att själv köra lopp. Som tur var gav han med sig och blev, efter en tid som försteman hos Sören
Nordin på Solvalla, egen tränare och kuskchampion i Östersund. När det var uppehåll där, blev det naturligt med
gästspel på Bergsåker. Efter Östersundssejouren valde Fritz att flytta till Åby för att konkurrera med banans ...
|
|
Här fortsätter jag med fler glimtar från min uppväxtmiljö. Hos bonden, som jag redan nämnt hade sin gård mitt emot oss
på andra sidan landsvägen, kunde vi köpa färsk mjölk som bars hem i kannor av bleckplåt, koskötaren hette Herbert. I
drängkammaren dunkades kort på fritiden. När skörden anlände till logen bjöds det på välsmakande rovor, som jag skar
i bitar med min morakniv. Jag lekte ofta på gården med bondens barn och andra, men hyste stor respekt för bonden och
hans hund, en Rottweiler. Båda såg lika barska ut. Till vänster om den gården, från oss sett, låg Högströms charkuteri,
som gjorde världens godaste korv. Varorna såldes i stan på torget eller i saluhallen, innan myndigheterna ansåg det vara
hälsovådligt och stängde ner hallen. Själva handlade vi förstås direkt av tillverkaren - till reducerat pris. I denna lantliga
miljö var det brukligt att spika upp hästskor på ytterdörrarna, något som troddes ge lycka till de boende. Men det gällde
att inte sätta öppningen på skon nedåt, för då rann lyckan ut. En vanlig syn i köken sommartid var flugfångare i form av
klisterbehandlade pappersremsor, som slingrade sig ner från taken i spiraler. Där fastnade flugorna, inväntande sin död.
I söder vette vår tomt mot Selångersån, som förbinder Selångerssjön med Sundsvallsfjärden. Om den ån skall jag strax
berätta mer. Min meste kompis hette Stig Söderman, han kallades aldrig för Stickan. Familjen bodde i bröderna John och
Petter Högströms hus på samma plan som John och Stina med barnen Bengt och Kerstin. Bengt var vuxen och jobbade
till sjöss. När han väl dök upp hemma förde han med sig exotiska föremål från världens alla hörn, som han dekorerade
sitt rum med. Vännen Stig var påhittig. På hans förslag skulle vi rispa var sin hand, blanda vårt blod och bli blodsbröder.
Men min bror gillade inte honom, så när Stig kom på besök ombads han bryskt att stänga dörren - från utsidan! Petters
son Lasse tillhörde också mina lekkamrater. Det berättas att jag en dag, innan jag lärt mig tala rent, kom för att hälsa på
Lasse och undrade om han kanske låg och sov. - Pover Lassla? frågade jag, trots att han satt fullt synlig på pottan mitt
på köksgolvet medan pappa Petter kalasade på charkuteriets osålda grisfötter och mamma Ester betjänade charkkunder.
Vad jag minns av tiden före fyra års ålder var att mormor skulle ta först av maten, trots att jag var vrålhungrig. Och att
vi åkte tåg till Stockholm för att hälsa på min syster, som fått jobb där - och faster Anna, gift Dunér, som bodde där och
vars sondotter Kerstin, aktris, senare skulle ingå äktenskap med Beppe Wolgers. Vi besåg också isbjörnarna på Skansen.
En bäck forsade förbi charkuteriet och vidare ner till ån. Jag tror att bäcken utgjorde kommungräns mellan Selånger och
Sundsvall. Längre upp i bäcken kunde man som skattletare göra fynd, som ett par avlagda skor med rågummisulor och
andra värdefulla föremål. Vid bäckens utlopp låg ett garveri som luktade illa, vilket tacksamt drog till sig traktens råttor.
Utsläpp skedde direkt i Selångersån, också från husen - utan rening. Det hindrade inte att det växte sköna näckrosor i
ån eller att vi barn med förtjusning badade i den. Det som inte dödar, det härdar - heter det ju. Min fars två veckor korta
sommarsemestrar ägnades åt cykelturer med övernattningar i tält. Som liten fick jag sitta i en barnstol monterad på ramen
till pappas cykel. Vid en tur till, eller kanske från, en moster i byn Prästmon i Ådalen hade fästet till stolen rekat upp sig,
så att stolen slog runt. Jag föll på huvudet i marken i en regnvåt utförsbacke, men kunde turligt nog plockas upp oskadd.
Den ovannämnda, länge oskyltade, landsvägen hade ett namn också, Västra vägen. Jag lärde mig tidigt destinationerna
för de långväga bussar som trafikerade rutten: jämtländska Kälarne, Ragunda och Bispgården. I tiden någon gång efter
att jag sent slutat dia och innan jag blivit gammal nog att känna skam för att vara utstyrd i livstycke, ett plagg som höll
uppe långstrumporna med hjälp av skavande strumpeband - dåtida traditionell underklädsel för förskolebarn. Julottan i
Selångers kyrka i Kungsnäs ledd av kyrkoherde Ragnar Klefbom var ett måste. Annars gick vi aldrig i kyrkan. Hur tog
vi oss dit då? Med häst, släde och bjällerklang i häftigt snöfall? Ett inbillat minne, månne? De som visste är borta nu.
Kusin Klas, Jannes far, uppmuntrade mig att sjunga Sjösalavals. Som femåring kunde jag alla verserna utantill, då den
ofta spelades i radio. Hur jag lät är oklart men Evert Taube var förmodligen min första favoritartist. Musikintresset var
stort i släkten. Mamma spelade gitarr och Klas var en fena på fiol. Flera släktingar spelade piano och vissa dragspel,
bland dem Åke, som var musiklärare. Fast jag hatade när han spelade på såg. Det ljudet tålde jag inte. Då jag blivit litet
större, hände det att mamma skickade iväg mig med en kanna mjölk till en barnrik familj, där mannen var alkoholiserad.
När dörren öppnades slog en frän stank av urin, spetsad med finkel, emot mig och påskyndade ärendet. Då jag i skolål-
dern skulle ta mig hem från stan, hände det att jag åkte snålskjuts på den överfulla Kungsnäsbussen, eftersom jag sakna-
de kontanter. Även om jag hann bli avslängd innan jag var hemma, var det inte långt kvar att gå. Under första delen av
40-talet var bilar fåtaliga, men en sådan tillhörde en person som bodde i huset till höger om den smala väg, som ledde
förbi bondgården. Det var slottslikt, byggt med massor av snickarglädje, och kallades
Tornvillan:
|
Bilen ifråga hade en träkolsdriven gengas- motor monterad baktill. Antändning skedde med för ändamålet speciella stickor, långa och grova. I Tornvillan bodde även en kvinnlig konstnär och en lärare med son. Den senare troddes vara Sundsvalls förste knarkare. Som nygift bodde min bror en kortare tid i lägenhet i ett annex till villan. |
|
 ens påtänkt. En smal stig förebådar brandgatan. Men bryggan finns redan. |
|
Här bryter jag textens kronologi genom att skjuta in att Lennart Bylund firade avlagd juristexamen tillsammans med sin fästmö med en turistresa till det sköna Italien (reguljär trafik, charterresor var ännu inte tagna i bruk) för att byta ut Selångersåns kontaminerade vatten mot medelhavets salta vågor. Inte bokstavligen förstås. De upplevelserna stimulerade även min reslust. Också jag började längta till Italien. Men i barnaåren fick jag nöja mig med att utforska åns övre delar i Bylunds eka. När jag i vuxen ålder gjorde min första resa till Italien i rötmånaden augusti, visade sig det adriatiska vattnet vara mer ohälsosamt än åns. Efter en kort gondoltur fick jag först 'se' Venedig från Markuskyrkans svalka, sedan liggande med feberfrossa i en hotellsäng. Efter hemkomsten läkarbesök och sjukskrivning för bronkit. |
|
Själv blev jag, trots flitig träning och förvärv av någons urvuxna spikskor jämte studier i hälso- och träningslära samt att min mor sydde ett klubbemblem åt mig, helt utan framgång som idrottsman. Tro mig, i avsaknad av talang räcker inte löpträning i skogen om somrarna eller snöpulsning enligt Gunder på vintrarna för att bli en stjärna. Men jag blev bekant med den lokala eliten och doften av liniment. TV fanns inte, i stället hade vi chans att se en film från friidrotts- delen av Sommar-OS i London 1948 på endera av biograferna Svea, China eller Saga. I alla fall inte på Konsert eller Röda Kvarn. Sverige hade då sina största framgångar någonsin, eftersom landet varit förskonat från det krig som drabbat många deltagande nationer. Henry Eriksson besegrade favoriten Lennart Strand i regnet (London!) på 1500 meter. Strand, som tidigare agerat inofficiell hare åt dåvarande stjärnor och då inte aktat för rov att sticka undan till vinst. Det görs gällande att det var i dessa sammanhang som ordet hare myntades som begrepp för farthållare. Jag tror att det är förbjudet för de numera officiella hararna att fullfölja loppen, även om de mot förmodan skulle kunna vinna. Jodå, Sverige vann i fotboll också. Gre-No-Li anföll och Torsten Lindberg vaktade målet medan Kalle Svens- son (Rio-Kalle från och med VM 1950) nötte reservbänken. Lagledare var en viss Putte Kock. Jag påminner mig nu en fotbollscup, som anordnades för U15-lag utan överåriga. Vårt lag hette inte GAIS, som pressen skrev, utan GAIF - Granlohögs Allmänna Idrottsförening - för så pretentiöst stod det på mitt emblem. Vår taktik liknade mest 'sparka och spring'. Vi hade varken ledare eller tränare. Inga vuxna inblandade. Men vi vann de inledande matcherna och gick till final, tyvärr underlägsna i både ålder och storlek, mot NorrmalmsBiffarna - mitt uttryck, som syftar på deras kroppsbyggnader men rimmar så lämpligt på SundsvallsGiffarna. Den mest storvuxne var tungviktsbrottaren Lasse Nyman, son till tungviktsmästaren John Nyman. Av de normalt växta minns jag gott Assar Engblom och Bo Evers. Med Evers skulle jag senare göra Stockholm osäkert. I vårt lag ingick, förutom de ovan nämnda kamraterna Stig, Kalle och Lasse Högström, även min släkting Jan som bara var 9 år och fick spela center i avsikt att ta vara på förlupna bollar. Han hade gjort mål i en tidigare match! Annars var nog vårt vassaste anfallsvapen Bosse Holmgren, som spelade på samma plats i GAIF - högerytter - som sin morbror Thure Fröberg i GIF. Holmgrens bodde intill ängen i Granlohög, som utgjorde arena för vårt dagliga trillande. |
som 11-åring upp en plan för med hur mycket jag måste öka mitt pers per år för att tio år senare slå Arnes rekord i tresteg. Dessa fåfängliga planer skrin- lades, när jag snart fått andra intressen |
|
Färjkarlen med passagerare - på 40-talet. På norra sidan ån hade han sin lilla kur och bakom kuren syns Laurents såg. De som bodde på Norrmalm kunde passera över den livliga trafiken på ån via Puckelbron till centrum och hem igen. Fotot t.h. förklarar namnet på bron. |
|
med höga stärkta skjortkragar - s.k. fadermördare. |
|
|
Med Janne efter skolavslutning - för min del realen, Jan 4 år yngre men längst i sin klass - den sommar vi cyklade till Bergsjö. Fotot taget av vår kamrat Ulla, kusin Majlis dotter, i familjens trädgård nära min barndoms söndagsskola i Högom. |
|
Jag kan också avslöja att Jans lillasyster Gunilla delägde den av Tommy Jansson, Timrå, uppfödde hingsten Drewgi. Denne segrade både i Kriteriet 1995 och Derbyt 1996 med Åke Svanstedt som körsven. Derbyda- gen 1996 var f.ö. den senaste gången jag besökte Jägersro. Efter det har jag varit på trav i både Rättvik, Årjäng och Bergsåker. Är det mysigare på landsortsbanorna? Min önskan är att alla banor från Värmland och norrut får ha minst ett, helst två, kallblodslopp när de arrangerar V75. Gärna med voltstart och tillägg. Tilläggas kan också att Janne, med efternamnet Norberg (skall ej förväxlas med sin namne proffskusken), själv kört lopp med egen häst. Idag är han och andra medlemmar av Travakademien i Sundsvall ägare till Sveriges bästa 4-åriga kallblod 2015, Smedsbo Faksen, som den 13 september samma år blev tvåa i norska derbyt. Han valdes också till Årets häst på Hagmyren 2015 vid Trav Gävleborgs gala. Den 9 oktober 2015 godkändes Smedsbo Faksen som avelshingst och den 28 februari 2016 vann han Prix des Pays Nordiques i Paris på nytt rekord för loppet. I 2017 års upplaga av samma lopp, den 23/2, upprepades segern. Nu med Björn Goop i sulkyn (bilden från Travakademiens hemsida). Därefter tidvis störd av halsproblem. I förbigå- ende sagt var jag själv, icke hästägande, medlem i Travakademien på stol nr 4, när jag jobbade i Sundsvall åren 1965-68 innan flytten till Skåne. Det var f.ö. med Bosse Jonsson jag hade glädjen att dela insats och vinst vid Ekbäcks omskrivna seger med Aldo. Var det därför Bosse inbjöd mig som medlem i akademien 15-talet år senare? Nä, jag försöker skämta och det fanns inget krav att äga häst. Någon storspelare har jag heller aldrig blivit. Jag är mer intresserad av sporten än av spelet. Och jag hatar att förlora - särskilt pengar. |
Pendang När jag sommaren 2019 spelade en tia vinnare i Bollnäs, fick jag visa leg. För- |
|
Timbal tar 13:e segern 2015 i Johan Jacbssons Minne. Första gången med Örjan Kihlström i sulkyn. Hon var därmed segerrikast i landet. Timbal satte nytt världs- rekord när hon vann långa E3-finalen på 12.5 2140a. Fotot från uppfödarens, Menhammar Stuteri, hemsida. Årets 14:e seger togs den 9:e december med tränaren Robert Bergh. Timbal har just den vägvinnande och samtidigt kraftbesparande aktion som avslöjar en riktig stjärna. Därtill motor och löphuvud av bästa märke. Säsomgen 2016 inleddes med 2 imponerande segrar. Därefter fick tävlandet inställas i 4 månader på grund av hälta, varefter segersviten återupptogs med vinst i kval till Derbystoet. Som favorit i finalen var hon ej som bäst utan föll i galopp ett halvvarv från mål. Timbal var tillbaka i tid för att vinna sin semifinal i Breeders' Crown. Men tyvärr tidig galopp i finalen. |
|
Familjen Lönnå flyttade till Sundsvall från Gävle och trettonårige sonen Kjell kom till vår klass 35a i realskolan. Han deltog aldrig i mitt och Bosse Janssons travsnack och att Kjell lystrade till hovarnas musik visste jag inte, förrän han i jubileumsprogrammet Kjell Lönnå - ett liv i körsång, som sändes i SVT1 i juletid 2016, jämförde körsångare med travhästar - lika ivriga att få komma till start. Var det måhända när Bosse en tid sjöng i Lönnås kör, som intresset väcktes? Min egen, högst eventuella, karriär som sångare tog slut innan den ens hade börjat, då jag var i målbrottet när vi sjöng upp och förvägrades delta i ämnet sång. Vilket jag annars gärna hade gjort. Beträffande realskolan fanns möjlighet att söka dit efter 4:e klass. Eftersom flera av mina bästa kompisar gjorde det och jag gärna ville forsätta umgås med dem, gjorde jag detsamma. Ett bidragande incitament var att lärover- ket hade den goda smaken att ligga betydligt närmare mitt hem än Höglundaskolan, som låg på Södermalm på andra sidan stan. Att utbildningen skulle kunna ge bättre möjligheter i vuxenlivet föresvävade inte en knappt 11- årig elev. Skolan var något som inkräktade på friheten. Som tur var låg inte betygen från folkskolan till grund för vilka som skulle bli antagna - i så fall hade jag kanske inte kommit in. I stället gjordes urvalet via intagnings- prov i räkning och rättstavning och jag kom in, inte topp tre som min bäste kompis från småskolan Sören Strand, redan då djupt intresserad av radio och telegrafi, men i alla fall - som 18:e av c:a 110 elever ... Vilket blev en stor överraskning för klassens lärare Thomas Näsman, som berättade för mina föräldrar att han aldrig sett mig räcka upp handen, när han ställde sina frågor. Jag var för blyg då eller hade struntat i läxorna. Nu fick jag lära mig att tåla det nedsättande epitetet knodd från de avundsjuka, som inte kom in på läroverket. Jag kände stor glädje och lättnad av att efter två år få slippa Höglunda, där man varje vecka gemensamt måste genomlida tvagning, utförd av bastanta kvinnor i en särskild badinrättning. En som av naturliga skäl inte sökte till läroverket blev några år senare dömd för våldtäkt på en femårig flicka och insydd på Sidsjöns mentalsjukhus. Förekom aga i skolan? Det enda som hände mig, var när sagde lärare överraskande gav mig en rejäl örfil bak- ifrån - utan minsta förklaring. Tog han fel på person? Ett ljusare minne av vår lärare var, att han ställde upp för dom som sökte till läroverket med att ge privatlektioner i sitt hem med övningsuppgifter inför inträdesproven. I realskolan fanns tre parallella klasser med vardera 37 elever. Jag kom i 15a och Sören i 15c. Sörens senare, vid flottan, inhämtade kunskaper om fartyg framgår av hans bok från 1981 Votiv- och prydnadsskepp på Gotland. |
Beskuret första klassfoto 1943 med Sören i nedre högra hörnet och berättaren i övre vänstra. Klicka på bilden för att förstora. F5 (Refresh) för att återställa. |
|
På danssalongen Wivex i centrala Sundsvall (i mitten av 50-talet) träffar jag på Bosse Jonsson och Lennart Valentin samt bridgeliraren Alvar Åström - den glade bagar'n. Carl-Henrik Norins orkester gästspelar, toppad av den amerikanske svarte trumpetaren Benny Bailey. Jag har aldrig dansat bättre än då. Under en tid uppläts Wivex som lokal för Sundsvalls Bridgeklubbs spelkvällar. Sen blev det visst bingohall. På sommaren går vi till Folkets Park för att höra den amerikanske pianisten Duke Jordan's kvintett med Dizzy Gillespie's barytonsaxo- fonist Cecil Payne. Förutom dans ingår en konsert med Jordans kompositioner, som Flight to Jordan och Jordu. Det blir trängsel vid estraden. Alla i bandet är svarta amerikaner utom svenskfödde trumpetaren Rolf Ericson, också han verksam i USA. Trummisen Art Taylor är från New York och av helt annan kaliber än husbandets Roland Lidholm, min brors kompis, som fått öva med sina vispar hemma i vår källare i Granlohög. Art Taylor medverkar i den 2017 återfunna musiken av Thelonious Monk, inspelad 1959 till filmen Farliga förbindelser. Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister, sa författaren Pär Rådström. |
|
Här får jag bara nämna att jag hade nöjet att återse Benny Bailey i Norin's band på Jamtli's utescen i Östersund
i värsta hällregnet. Då var vi inte många som hängde på skranket och spisade. En udda upplevelse. Kan också
berätta att i valet och kvalet mellan att satsa på ett yrke inom hästsporten och att söka till gymnasiet hade jag
tvekat länge - för länge, visade det sig. I Sundsvall var det nämligen fullbelagt. Då fick jag möjlighet att välja
mellan Härnösand, som låg geografiskt närmare och mitt slutliga val Östersund, där jag hade nära släktingar.
Jag visste redan en del om Jämtland-Härjedalen, sedan jag sommarjobbat som assistent åt Statens Justerare.
Arbetet omfattade kontroller av bensinpumpar, där bilresandet förde oss till orter som Vålådalen (Jämtlands-
födde Gunder Häggs och senare Anders Gärderuds träningsmarker) och Storsjö Kapell (vilket köldhål!) samt
vidare därifrån till Funäsdalen via Flatruet, Sveriges högst belägna väg. I lägre terräng skumpade bilen fram på
smala och krokiga grusvägar kantade av tät skog. Vid varje brant utförsbacke sög det till i maggropen. I resan
ingick också en vända till Röros i Norge. Inget ansträngande arbete - för mig lika med betald sightseeing.
I Östersund träffades Bernt, Ove och jag hemma hos Lasse Hallin och hans gästfria föräldrar Holger och Elsa,
vilka gjorde allt för att vi skulle trivas, samtidigt som katten Siam vässade klorna på deras bästa fåtöljer. På skiv-
tallriken låg den senaste 50-talsjazzen. Förutom hästsnack blev det mycket kortspelande. Det var Holger som
lärde oss det ädla spelet Kille (uttalas Tjille), där en speciell
kortlek med bilder användes. 'Värdshus förbi' och
'Svinhugg går igen' är begrepp som man inte glömmer i första taget. Holger försökte också 'skinna' oss i poker.
För att det spelet skall vara intressant, måste det spelas till så hög taxa att det svider om man förlorar. Det gläder
mig fortfarande att jag fick pengar över till löpande utgifter. Att Lasses brorsa Hasse med målbrottsröst kallade
mig fiskmånglare eller sillstrypare, bara för att jag kom från kusten, tog jag inte som någon förolämpning.
Jag trivdes utmärkt i denna miljövänliga stad med dess vidsträckta vyer med Frösön och Storsjön i fonden och
Oviksfjällen i bakgrunden. Det var också ett påtagligt kamratskap mellan eleverna på läroverket, som hade ett
upptagningsområde omfattande såväl Jämtland och Härjedalen som södra Lappland (Dorotea, Vilhelmina, Åsele),
nordvästra Ångermanland (Hoting, Tåsjö, Junsele), samt delar av Hälsingland
(Ljusdal och Ytterhogdal i norr)
och Medelpad (Fränsta och Torp, förutom några förlupna Sundsvallsbor). Men det var inte nådigt att cykla över
Frösöbron på vintern i 30-gradig kyla. Då domnade snabbt mer än en kroppsdel - trots långkalsingarna. Hela
läsåret i första ring bodde jag på Frösön. [Huvuddelen av militärtjänsten fick jag också genomföra i Östersund,
på A4, där hästspannen ersatts av motorfordon medan unghästauktioner ännu förekom. När det skulle upprättas
bivack i skogen, kändes inte de många minusgraderna alls lika kalla. 98:an kunde klyva ved barhänt, trots att det
var innan den globala uppvärmningen tagit fart. Å andra sidan löpte man om sommaren risk att brännmärkas, när
glödheta patronhylsor återkastades mot oskylda delar av ens kropp vid kulspruteskytte på övningsfältet Grytan.]
Sommaren efter 1:a ring sökte jag jobb på Posten i Sundsvall som vikarie för en brevbärare, som inte semestrat
på flera år beroende på att ingen kunnnat lära sig hans sträcka som omfattade östra stadsdelen Kubikenborg med
Fläsian. De boende som flyttat hade tagit sina brevlådor med sig, varmed nummerordningen blivit kaosartad. Hur
kunde man tro att jag skulle klara detta? För att chefen var bridgespelare och hade sett och mött mig vid borden?
När vi cyklat tillsammans i en vecka stod jag beredd att säga upp mig. "Från måndag kör du själv!", beordrades
jag då. Och jag körde. Till en början långsamt men efterhand allt snabbare, så att eftermiddagarna längre fram
kunde ägnas åt sol och bad i Fläsian. När jag bad om ledigt någon vecka innan skolan höststartade, opponerade
sig bossen. Men jag bara skulle till Hulte. Jag fick nu möjlighet att gå över till Sundsvalls gymnasium, men efter
ett förlorat studieår med usla lärare tog jag min Mats ur den skolan och återvände till Östersund, där jag hamnade
i en parallellklass till min tidigare. På så sätt breddades mitt kontaktnät. Ett läsår delade jag bostad på adressen
Odensalagatan 25 med Gunnar Häggström, prästson från Tåsjö med äldre bröderna Sten och Dan som skulle se
till att han "skötte sig". Helt i onödan eftersom Gunnar var skötsam. Vi åt hemma ett mål om dagen, vilket bestod
av gräddfil och flingor. Gott var det, men vilken kolesterolhöjare! Riskerna med höga kolesterolvärden var dock
okända vid denna tid och debatteras än idag. Hur kom det sig att just vi bodde ihop? Jag har faktiskt ingen aning.
Han var litet yngre än jag och gick i en lägre klass. Kände vi varandra innan? Det var nog så, att alla kände alla.
|
På andra sidan Storsjön, innan fjällen, ligger Hallen. Därifrån kom en klasskamrat med stort travintresse, Bertil Nilsson. Bertil hade då viss anknytning till Sven O. Perssons familj. Sven var en eldsjäl, som dominerade Öster- sundstravet tillsammans med sin bror Gustaf. Sven O. Persson segrade trefaldigt med sin stjärna Roger i Nord- svenska Travmästerskapet: 1948, -51 och -54. Bild från Jämten 1982 när Sven med Roger slår Gustaf med Soloman. En senare anknytning till familjen Persson fick Sten Rentzhog, när Stens son Björn år 2010 fick överta rollen som VD och koncernchef i familjebolaget Persson Invest, som tidigare alltid haft en Persson i ledningen sedan bröderna Sven och Gustaf började sälja bilar 1932. Jämten är en av landets äldsta årsböcker, där Sten Rentzhog var redaktör och inledde 1982 års upplaga med temat Jämten och hästen. Sven O. Persson bidrog med berättelser under rubriken Hästhandlareminnen. Bl.a. från en riskfylld ritt vintertid över gränsfjällen från Trondheim till Storlien med nyinköpta hästar. En färd framtvingad av varaktig norsk järnverksstrejk. Jämtske konstnären Acke Åslunds fina hästmålningar pryder både omslaget till boken och hans biografi i densamma. |
|
|
|
|
Tillbaka till lumpen så fanns Bertil och Ove på samma lucka, där det spelades EP-skivor med Parker och Gillespie. Hade det funnits ett piano där, hade nog amatören Ove fått visa att han kunnat spela skjortan av mer kända musiker - med handskarna på. På luckan intill min fanns Harald från Dalarna som spelade LP-skivor med Clifford Brown- Max Roach's grupper. Musikvalen påverkade förstås mig, som tidigare introducerats i jazzen via Armstrong, Basie, Goodman och Tatum på stenkakor (78-varvare) spelade på en radiogrammofon med automatisk skivväxlare hos min kusin och förebild Sture Nyman och hans familj, som jag har jättemycket att tacka för. Inte minst för att tandläkaren Sture gratis skötte min tandvård. Jag kunde endast erbjuda en fattigmans gentjänst genom att som passagerare förhöra honom på spanska glosor medan han styrde sin Merca i behaglig fart mellan Östersund och nyuppförda sommarstugan vid kusten i Sundsvalls grannskap. Jo, jag fick också hjälpa till vid anläggningen av stugtomten ihop med jämnårige Erkki Pirinen, som kommit till Sverige som krigsbarn och styvson till Stures kompanjon som tandläkare, Åke Bretz. Erkkis son Joakim, känd serietecknare, har som sommarpratare i radio vitsigt beskrivit sina föräldrar med: "min mor är vit, men min far är finne". Det tror jag att Erkki skrattade gott åt. Den sändningen lyssnade vi på i bilradion på väg från republiken Jämtland till Sundsvall via Bergsåker. Det var den 23:e augusti 1997, vilket framgår av mitt bevarade travprogram som denna dag omfattade storloppen Sundsvall Open Trot och Svenskt Mästerskap för kallblod. Under Stockholmstiden fick jag anledning att uppsöka Erkkis praktik i Gamla Stan, då mina visdomständer börjat göra sig påminda på ett smärtsamt sätt. Jag brukade titta på när Sture och hans syster Vera framgångsrikt spelade bridge på ÖBS. När Veras dotter Ann-Marie gifte sig i Frösö kyrka blev jag inbjuden. Det var frack som gällde - första och enda gången för mig. Men högtidligt var det. Sture var inte intresserad av trav, men när han vid tillfälle följde med till Östersundsovalen kunde han snabbt konstatera om en häst led av tandbesvär, beroende på hur den höll huvudet. Sådana problem är inte ovanliga och kan leda till att hästen generas av betslet och galopperar. Där fick jag lära mig mer i ämnet hästhälsa. Samma år som jag med familj av flera anledningar flyttade till min hustrus skånska hembygd, flyttade Sture med familj till Göteborg, där Stures forskning i odontologi kröntes med professorsutnämning. Årligen utdelas Sveriges Tandhygienistförenings stipendium till professor Sture Nymans minne. |
 Stugtomten några år senare, med båthuset och fjärden i bakgrunden och min blivande hustru vilande mot flaggstången. I båthuset låg utombordaren, vilken krävde mer sjövana än jag fått som sjöscout, då vi ombads skrapa ledarens båt inför ommålning och sjösättning. Som vargunge (8-10 år) hade jag köpt Kiplings Djungelboken av flockledaren. Min första egna bok. |
Min far hade avlidit i en hjärtsjukdom kort efter att jag fyllt 14 år, vilket var ett hårt slag för familjen, och jag hade behov av en manlig förebild. Efter pappas bortgång läste jag allt jag kunde komma över avseende angina pectoris och andra hjärtsjukdomar, varvid det visade sig att jag själv hade symtom som stämde in på samtliga. Jag tvingades att uppsöka skolläkaren, som skrev ut den medicin som skulle rädda mig. Utkommen på skolgården sprang jag på en klasskamrat, nämligen läkarens son Magnus. Han förklarade då, att jag fått recept på verkningslösa sockerpiller, som förväntades ge placeboeffekt. - Oj då, det borde jag nog inte avslöjat, skyndade han sig ångerfullt att bekänna. Fotot är taget efter kusin Majlis bröllop och visar min mor i övre vänstra hörnet. Mannen med högt hårfäste är min far. T.h. min syster Britt och framför henne mormor (80+) med mig (0+). Nere t.v. ses brudens far, morbror Kalle. Händelsevis hade min far samma yrke som fäderna till professorn i internationell folkhälsa, TV-kände föredragshål- laren Hans Rosling, respektive förre statsministern Ingvar Carlsson. Den senares far avled när sonen var 13 år. Det känns osäkert om det i berörda fall skulle finnas något outrett samband mellan yrke och livslängd. Hur jag upplevde den första tiden som faderlös överensstämmer väl med Ingvars beskrivning av saknaden i filmen Folkhemspojken, del 1 av 2, visad i SVT i augusti 2016. Ingendera av de båda portalfigurernas ämbeten skulle dock falla på min lott. Till följd av min fars frånfälle blev mamma (hemmafru i ett lyckligt äktenskap, aldrig ett ont ord) tvungen att börja arbeta för uppehället och snart även hyra ut ett rum för att klara hyran. Det innebar för min del, att jag fick sova på ett loft vilket nåddes via en repstege. Det var spännande för mig och mina kamrater samt unga släktingar, som gärna övernattade på loftet och liksom jag minns hur barnen fick gå och lägga sig tidigare än de vuxna vid sena släktträffar. |
|
|
Till vänster ett porträtt av författaren från tidpunkten för bokens utgivning. I dessa dikter är begreppet döden närvarande i olika uttrycksformer. Tre år senare (1962), mellan en novell- samling och en roman, utgavs hans nästa, som samtidigt blev hans sista, diktsamling: En ung poet i Stockholm. -om du har sagt ditt ord så gå. |
|
Om man tänker sig att studera på högskola eller universitet, bör man ha en målsättning med sina studier. Det hade inte
jag, som efter att ha slutat drömma om ett passande arbete i utemiljö följde studievägledarens råd att läsa matte, trots att
jag gått reallinjens biologiska gren, inte den matematiska. Av olika skäl valde jag Stockholm före Uppsala. Vad som kom
att saknas mig var tillräcklig motivation. Under den andra terminens mattestudier minskade bevistandet av föreläsningar
i samma takt som bridgespelandet på studentkåren ökade. Sommaren därefter fick jag arbete som vikarie på 'Stormen' på
Sidsjöns mentalsjukhus. 'Stormen' var avdelningen för mördare och andra patienter som begått grova brott. Med lite yngre,
men mer yrkeserfarne, Börje Strand jobbade jag nattskift. Börje bäddade åt oss på stolar i korridoren, så att vi kunde turas
om med vak och sömn. Inte mig emot, jag höll mig vaken med att läsa matteböcker och kompendier för att ta igen vårter-
minens försummade studietid och tentera vid höstterminens start. Den ganska breda utbildning i sjukvård jag fått i mili-
tärtjänsten inkluderade ett par veckors praktik på Sundsvalls lasarett, varav en vecka i operationssalen. Benbrott spikades
ihop. Cancermagar skars upp och syddes igen. Inget att göra åt, sa överläkare Richter. Dessa lärdomar omfattade däremot
inte vård av mentalpatienter. Men försynen tillsåg att vi förblev omördade. Den fast anställde vårdaren Pelle Ytterström
kunde tacka sin starka fysik - brottningsmästare, tävlande för Kovland - vilken gjorde att han några år senare med nöd och
näppe överlevde, när han under dagtid brutalt överfölls av intagna på 'Stormen'. Under höstterminen började tyvärr mina
besparingar tryta, varför jag valde att avbryta studierna. (Jag skulle senare fortsätta på den inslagna vägen, men mer mål-
medvetet - eller bara envetet - läsa vidare, nu i Lund, delvis på kvällstid och i ämnen som jag hade nytta av i mitt yrke.)
Att satsa på en flerårig utbildning - genetik var ett intresse - medförande dryga studielån att återbetala var inte min likör.
Således var det dags att söka jobb, varvid jag hade god hjälp av min hyresvärd, som hette Sven Börje Jönhagen och var
aktuarie och vikarierande högskolelärare i matematik. Adressen var Tegnérlunden 6, så jag hade nära till både kårhuset
och, vilket skulle visa sig fördelaktigt, Sveavägen. Hyran var överkomlig, 75 kr per månad. Mina egna bidrag till hyres-
rummets sparsamma inredning var en kokplatta med tillbehör och en radio av märket Luxor för att kunna lyssna på Claes
Dahlgrens program
Jazzglimtar från USA. På kokplattan värmde jag tevatten - för silverte när gastriten slog till. Boendet
hade jag lyckats komma över efter en vaknatt på studentkåren för att vara först i kön, när morgonens färska hyresanbud
inkom. För att förhindra att bli utblottad skaffade jag mig ett pekuniärt andrum via ett lån på 300 kronor hos studentkåren,
att återbetalas inom tre månader. Men därvid krävdes, förutom att min egen namnteckning bevittnades, tre borgensmän
vilkas namnteckningar i sin tur skulle intygas av vardera två vittnen! Jag lovar att på det avtalet som jag sparat finns auto-
grafer från några av landets bästa bridgespelare, varav tre internationellt kända - fyra om du räknar in mig. Med nystärkt
kassa kunde jag rusta mig med en välskräddad roströd blazer för 50 riksdaler på rea hos Ströms herrekipering i korsningen
Sveavägen-Kungsgatan. Gällande lån bekänner jag mig annars till Wigforss' devis från 1932 Den som är försatt i skuld är
inte fri. Av politiker var Ernst Wigforss den som satt djupast spår i mitt unga sinne. Även som löntagare var det en förmån
att fortsatt få vara inskriven på högskolan och kunna välja att läsa fristående kurser på kvällstid - som i mitt fall Bokföring.
Till kreditsidan fördes då studentrabatter på inköp, såsom halva priset på tågbiljetter för punktliga resor till hemorten.
Det hade inte förekommit någon särskild samvaro mellan värdparet och deras hyresgäst, förrän strax innan jag skulle
flytta ut, då värden i hustruns frånvaro bjöd in mig i salongen på kaffe och konjak och under samtalets gång bedyrade:
- Här har ju kandidaten haft fritt fram att med egen trappuppgång ta in kvinnliga bekanta på rummet.
- Jaså, minsann. Tänk om byrådirektören hade sagt det redan när jag flyttade in ...
... tänkte jag, som bemödat mig om att ljudlöst smyga in mina gäster när tillfälle gavs. Var det kanske en fin pik från
hans sida, som jag inte fattade. Hade någon t.o.m. stått utanför dörren och tjuvlyssnat? 'Kandidat' var för övrigt en
äldre benämning, som han titulerade högskolestuderande med. På det gamla fina husets plats står nu ett modernare.
|
På väg från Tegnérlunden till Sveavägen passerar man Drottninggatan, på vars östra sida simmarhjälten Arne Borg (fem OS-medaljer, varav OS-guld på 1500 meter 1928) drev en tobaksaffär. Arne Borg tilldelades Svenska Dagbla- dets guldmedalj 1926 för "en serie världsrekord" (totalt 32, ett större antal än för någon annan manlig simmare). Länken ovan måste läsas! Jag hade aldrig något ärende till butiken, men man kunde morsa på honom, då han stod på trottoaren utanför och tog sig ett bloss. Han har för övrigt berättat att det blev mycket bridgespelande under de långa tåg- och båtfärderna jorden runt till simtävlingar på olika kontinenter. Resor som mästersimmaren själv skildrat i två böcker. Snett emot tobaksaffären, på Drottninggatan 85 vid hörnet mot Tegnérgatan, ligger en mer prominent författa- res, August Strindberg, sista bostad Blå tornet, numera Strindbergsmuséet. På byggnadens entréplan inrymdes en tid Blue Tower Records, skivbolag och skivbutik drivna av jazzgurun Harald Hult. Shopen var en för mig viktig källa till inköp av begagnade och nya vinylplattor vid återkommande besök i metropolen. I butiken spelades ny musik in med frijazzsaxofonisten Mats Gustafsson i olika konstellationer. Harald inspirerade till lyssnande och Mats biträdde vid köp och sökte fram de mest oväntade rariteter ur gömmorna. One piece of vinyl per day keeps the doctor away. Harald böt namn på butiken till Andra Jazz, då den flyttades till Vasastan. Carl Eldhs bronsskulptur av Strindberg i Tegnérlunden visar titanen Prometeus' fjättrade kropp och har anletsdrag påminnande om Strindbergs ikoniserade titan Beethovens. |
|
|
Det har senare uppstått misstankar om att Stay Behind-rörelsen skulle ligga bakom mordet på statsministern. Dessa har dock inte blivit välbekanta, förrän Inga-Britt Ahlenius i början av 2013 skriver en debattartikel i Dagens Nyheter, där hon väcker frågan om en sådan koppling. Ahlenius, välkänd som tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket och chef över FN:s internrevision, hade ingått som ledamot av Granskningskommissionen. Läs gärna en kommentar från den 23 maj 2014 av vännen (se ovan i Brottstycken) Sören Strand, pensionerad avdelningsdirektör vid FRA. I Nya förhör 2017 vittnar en ex-agent. Oavsett vem eller vilka som var anstiftare, ansågs Christer Pettersson vara den som höll i mordvapnet. I lekmannaögon verkar de teorier som avfärdar detta faktum konstruerade. Lisbeth Palme har ju vid en vittneskonfrontation intygat att det var Pettersson. Hans blick kan man nog inte ta miste på. Är det trovärdigt att fru Palmes utpekande skulle vara påverkat av förhandsinformation? Tyvärr har polisutredningens arbetsmetoder försvagat ärendet. Nog därom. Vad beträffar försäkringsbolaget blev det uppköpt av Skandia redan 1963, vilket var året efter det att jag lämnat företaget. Verksamheten har sedan fortsatt i samma lokaler, nu benämnda Skandiahuset. Redan under min anställningstid hade förberedelser påbörjats för överföring av manuella beräkningsrutiner till ADB. |
Förklaringar FRA = Försvarets Radioanstalt FRO = Frivilliga Radioorganisationen ADB = Automatisk Databehandling |
|
Beträffande alltför tidigt bortgångne Ulf Knöös får jag addera, att han var en stor talang i flera olika spel. Utöver att vara landslagsspelare och svensk mästare i bridge, tillhörde han svenska eliten i biljard och hade dessutom ett lågt handikapp i golf. 1961 var det 3, vill jag minnas. Du hittar Ulf (liksom Wohlin) på bild, om du hamrar på sömmen intill. Bilderna ingår i en översikt över de första åren av min egen bridgebana, vilken då tog upp konkurrensen med hästintresset. Om någon undrar, är sömmen inte en lustifikation om en spik, eftersom det handlar om trav, utan en bridgevinst och av tenn. Det kan inte vara första pris i någon större tävling, men ibland fick man välja och då valde jag gärna något som jag hade anknytning till, t.ex. en LP- skiva. Eller en hästskosöm. Idag är det Mammon som härskar, därav enbart penningpriser. Det var för- resten flera av bridgekamraterna som kom att välja databranschen. I bokstavsordning nämner jag Björin, Flodqvist, Göthe, Hall och Sundelin. Man kan undra om det går att finna någon annan så stark korrelation mellan yrke och fritidssysselsättning. Det kan - med diplomatiskt språkbruk - ej heller uteslutas, att fram- gångar i bridge sågs som en merit för kvalificerat arbete inom dataområdet. |
|
|
Specifikationen av DAC hade utarbetats av Bengt Asker, Börje Langefors, Magnus Tideman och Sven Yngvell. Yngvell kom också att svara för utbildningsverksamheten och ledde den DAC-kurs jag deltog i. Han har roat oss med följande episod: Jag minns att jag satt på jazzklubben Gyllene Cirkeln (4) i Stockholm, lyssnade på Lucky Thompson och läste radskrivarlakan med hexkod. Vad de omgivande jazzfansen tänkte, kan vi bara spekulera i. Langefors var åren 1967-1980 vid KTH Sveriges första professor i informationsbehandling. Med Asker skulle jag bli mer bekant, när han som ledare för Datasaabs programutveckling behandlade krav och önskemål från användare. Samtida med mig på nämnden var Torkel Danielsson, vars läsvärda IT-historia rymmer följande passus: D21 kom ju från D2, som egentligen var en prototyp till en styrdator, som skulle sitta i vapenbäraren (raketen) med den svenska atombomben i. Jag tyckte det var bättre att den användes för att räkna folk i stället för att ha ihjäl dem. |
|
4. Mitt boende låg bara ett par stenkast från klubben, som invigdes med Bud Powells trio (7-23 april, 1962) åtföljd
av Lucky Thompson och därefter av Rolf Ericson, först med Thompsons komp och sedan parad ihop med Bosse Wärmells kvartett. Koncerterna spelades in för senare utgivning på skiva. På väg hem i kvällningen kunde jag möta jazzens fixstjärnor på trottoaren utanför i spelpauserna. Gyllene Cirkeln fanns i ABF-huset, Sveavägen 41. |
Kenny samarbetade med Åke och jag med Olle. Mellan Olle och Åke rådde ett kamratskap, som tog sig uttryck i
fyndiga gliringar riktade mot kamratens alster. Givetvis med glimten i ögat. Kenny och jag njöt av stämningen och
föll gärna in i jargongen. Har man kul, så jobbar man bra. Det blev många minnesvärda resor till Linköping för att
testa programmen hos den första länsstyrelse, där D21 installerats. Vi bodde på Park, ett ganska enkelt hotell
nära
järnvägsstationen. Men det lät flott med Åkes ironiskt förnäma engelska uttal. Efter sena kvällspass intogs natt-
klubben Lorry, där vi förtärde Croque Monsieur och/eller Sniglar Provencale som sköljdes ned med Olles favorit,
Dopff Dry. Goda smårätter utan att mätta. När CFU bildades, antog jag myndighetens anställningserbjudande.
De över innerstaden spridda arbetsgrupperna samlades i nyuppförda Skatteskrapan vid Götgatan på Södermalm.
Med sina 24 våningar var Skrapan under en period också känd som Europas högsta byggnad. Efter att ha tagit
körkort skaffade jag bil, en något begagnad svart folkabubbla, som jag körde mellan Stockholm och Linköping
för att ensam testköra programmen. Ingen personal var utbildad, så jag gjorde allt jobb själv. Startade upp D21,
monterade band och hålremsor. Förberedde för utskrift, testkörde och rättade genom att stansa en snutt, som jag
"patchade" på programremsan. När jag ansåg mig klar efter fredag lunch körde jag till Norrköping, där det årets
lag-SM i bridge arrangerades. Det var enda gången jag fick ovett av chefen, som försökt kontakta mig. Men jag
försvarade mig med att ha jobbat sent kvällen innan. Nästa bil blev en Saab. "Hästarna skall dra, inte skjuta på".
Utvärderingen resulterade i att Saab vann matchen över IBM och därmed tilldelades fler installationer än konkur-
renten, när beslut togs om att fördela ordern mellan de båda företagen. Efter projektets slutförande fick Åke Bolin
tjänsten som datachef för Länsstyrelsen i Malmö. Kenny Thärnström engagerades i arbetet med att lansera det
svenska systemet i intresserade länder i Sydamerika. D21 skulle senare vidareutvecklas till D22 och D220, följt
av D23. Men där tog det stopp, enligt hörsägen beroende på svårighet att upphandla nödvändiga komponenter.
De intresserade kan läsa
här och
där om Saab's utveckling på dataområdet. Däri ingick också bildandet av dotter-
bolaget Datasaab, där verksamheten inriktades inte bara på datateknik utan också på industriella, medicinska och
militära områden. Under Saab-eran berättades historier om den originelle Gunnar Ehrling, som sades övernatta på
en parkbänk, hållande datorns operativsystem i sitt huvud under utvecklingsarbetet. Urklipp ur länken där ovan:
Det var Gunnar Ehrling, en av veteranerna från Matematikmaskinnämnden, som utvecklade större delen av
Fortran-kompilatorn för D22. Den blev bra, liksom allt som Gunnar gjorde ... - Gunnar Ehrling är egentligen
värd ett särskilt kapitel som exempel på den tidens programmerare. Vi hade anlitat honom redan för D21 och
blivit imponerade av vad han kunde uträtta. Han är en oerhört fin och bildad man, men oftast ensam och inte
särskilt mån om sin klädsel. Han var en otrolig arbetsmyra, produktiv och med hög kvalitet på det han gjorde.
Han kunde verkligen sitt yrke i grunden.
Det stora utvecklingssteg, som Saab tagit, var att D21-maskinerna var transistoriserade. Föregångare som Besk
Den från länken här hämtade bilden visar den första
D21:an, installerad hos SEV (Skandinaviska Elverk)
under påskhelgen 1962. Närmast kameran syns hål-
remsläsaren och längst t.h. två magnetbandsstationer
av märket Potter för extern lagring av data. Som
även framgår av bilden, styrs maskinen via knappar
från manöverpanelen, här av chefsteknikern Lennart
Pettersson, som förärades smeknamnet Pottersson.
Pappersarken, som ligger på golvet, får illustrera Sven
Yngvells 'radskrivarlakan', vilka också var utskrivna av
SEV's D21. Yngvells uttryck 'hexkod' från ovan rela-
terade besök på Gyllene Cirkeln är för den oinvigde
slang för hexadecimal kod. Se en reklamfilm om Saab,
som innehåller mycket information om D21.
(under en kort period världens snabbaste maskin), Sara (Saabs räkneautomat) och Facit EDB var byggda med
elektronrör och krävde stora utrymmen och höga underhållskostnader. Observera att hålremsan är monterad på
spole med kort väg till läsaren i motsats till konkurrentens uppsättning, som mest liknade en berg- och dalbana
med uppenbar risk för remsan att krascha i någon kurva. Vilket också inträffade, varför den fick frammatas med
betydligt lägre hastighet än Saabs. I ovannämnda
skrift redovisar Jan Annerstedt i kapitlet När Datasaab slog
ut IBM dels att riksdagens revisorer år 1967 fastslagit att "datorer av märket Saab [...] uppvisar större kapacitet
än IBM-maskinerna". Och dels att riksdagen på regeringens förslag 1969 beslutat att byta ut IBM-datorerna mot
Saabs. Under våren 1970 installerades de nybeställda Saabdatorerna. "Efter tolv långa år av utredningar, felspe-
kulationer, tveksamma inköp och dyrbara experiment var så en av de största statliga datoraffärerna avslutad".
Upplysningsvis ombildades Datasaab 1981 till Ericsson Information Systems inom Ericssonkoncernen.
Avrundning
Efter önskemål hösten 2007 från Tekniska muséet om material från datateknikens tidiga utveckling, har jag till
muséet sänt
diverse dokument som jag sparat från min D21-tid - kodtabeller, en hålremsa uppspolad på bobbin
och en EP-skiva med datamusik programmerad för D21. Samt en bok av Jan Annerstedt, som i detalj behandlar
det jag bara antytt ovan om turerna, inklusive det politiska spelet, kring datoriseringen av svensk folkbokföring
& beskattning. Muséets insamling avsåg berättelser, litteratur, arkivalier och föremål med tyngdpunkt på svenskt
material under projektnamnet Från matematikmaskin till IT. Nu har Marie Birde och Olga Stern efter studier
av museimaterialet skrivit en bok om programmering med namnet Ettor och nollors hemliga liv. I lättsam stil,
får jag tillägga. Upplysande genomgång av utvecklingen inom dataområdet. Läsvärd - för såväl pro som lekman.
För säkerhets skull får jag nämna att det inte finns några känsliga uppgifter på hålremsan, vilken innehåller ett
program som jag skapade i Malmö i nov/dec -68 i programspråket Algol (Algorithmic language). Detta efter att
jag återvänt till Saabsfären (5) efter tre och ett halvt år i IBM-miljö i Sundsvall (dataservice för skogsbruket i en
brytningstid då timmerflottningen var under avveckling). Beställare av uppdraget var Sven-Åke Lassing, ama-
nuens vid institutionen för protetik vid Lunds universitet. Programmet gjordes i anslutning till det av Lassing
projekterade Ramförslag till odontologiskt journalsystem avsett för automatisk databehandling. En besk-
rivning av förslaget finns i Sveriges Tandläkareförbunds Tidning nr 7, april 1970, Vol 62, sid 348-353. När jag
tillfrågade Sven-Åke om rättigheten att lämna över materialet till muséet, reagerade han positivt. Lassing bidrog
själv med dokument som förklarade avsikten med projektet, då muséet också efterlyste bakgrundsinformation
till detsamma. Programmet gavs arbetsnamnet 'Gapa stort', vilket jag textmärkte hålremsan med. Delar av det
till muséet insända materialet lär ha funnits med vid en utställning under rubriken Den svenska IT-historien.
Musiken på EP-skivan bedömdes vara av stort intresse och skulle digitaliseras och laddas upp på Internet.
telser av medverkande under
olika skeden av datahistorien,
inbegripet en del av mina upp-
gifter. Från forntid till framtid.
5. Det var mitt första uppdrag som nyanställd på Industridata, ett företag gemensamt bildat av Saab, Asea, Facit
och SEV i syfte att idka servicebyråverksamhet och kunna erbjuda en D21-miljö till kunder inom industriell &
annan verksamhet, vilka inte förmådde finansiera en egen anläggning. Ett halvår senare, efter att ha utvecklat
ett lagersystem i Algol-Genius för fryshuskedjan Cold Stores, utnämndes jag till Systemchef. En titel som jag
avstod från att införa i telefonkatalogen så att ingen skulle förledas tro att min tjänsteutövning hade något med
Bolaget att göra. I början av 80-talet, då Asea blivit ensamägare till Idata, framkom att Aseas VD, in spe kon-
cernchefen inom ABB, Percy Barnevik ville avveckla servicebyrån (tyngd av vinstbegär?). En alltför obetydlig
händelse för att inlemmas i Barneviks annars extensiva självbiografi? Högdjuren placerades i Västerås. Inom
region Malmö erbjöds en grupp anställda tacksamt möjlighet att överta på goda villkor och ställa om till kon-
sultverksanhet. I det avknoppade företaget, döpt till Idata Syd, ansvarade jag för programutvecklingen på per-
sondatorer och återknöt på så sätt ett samarbete med för mig välbekanta programkonstruktörer från Ericsson
och Datasaab i projekten Royal Base och Royal Profile, verktyg som jag byggde program med för så skilda
verksamheter som tillverkningsindustri och AMU-Hadar, enheten för datateknisk arbetshjälp för synskadade.
Om man sysslar med programmering, säkert gäller detta många andra verksamheter också, känns risken stor
att bli arbetsnarkoman. Ansträngningarna att söka smarta lösningar och hålla på tills man blir nöjd är eggande.
Jag valde att försöka motverka lockelserna, som samtidigt krävde mycket stillasittande, vilket jag kände inte
skulle hålla i längden. Friheten är eftersträvansvärd. Sporta, resa, lyssna på eller spela musik, läsa böcker -
göra det man vill och förmår, utan att för den skull låta någon aktivitet ta över och inkräkta på arbetslivet.
Ånyo tar jag mig friheten att citera vår finansminister under åren 1925-1926 och 1932–1949, Ernst Wigforss:
Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka.
Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga - Ja, vad ni vill. Frihet!
Vad passar då bättre att avsluta med än följande citat av den högutbildade indiske ledaren Mahatma Gandhi
(1869-1948), som levde enkelt och var förkämpe för ickevåld och fred: Frihet är inget värd om den inte
omfattar friheten att begå misstag. Med dennes visdomsord i åtanke ber jag om överseende med eventuella
brister elller misstag i dessa hågkomster, vilka då enkom får tillskrivas mina egna tillkortakommanden.
Omstart (Åter till början av Varv 1).