USA 4-18 maj 1991. En reseskildring.
Sonen Jonas och jag var sugna på att se New York och Niagarafallen, men där fanns ju bara en massa vatten. Vi
bokade i st. resan till New York med Tjäreborg inkl. inrikesflyg t.o.r Las Vegas med bilhyra för en rundresa - till
gynnsam dollarkurs. Vi hade valt ett mellanhotell på 29:e gatan nära 5th avenue på Manhattan. Inte det mest sjas-
kiga, inte heller det flottaste, på 7th avenue, där kostymnissarna höll till och Tjäreborgs servicekontor var beläget.
Detta tvingades vi söka upp när vi missat en bokad utflykt, som dessbättre blivit inställd på grund av dåligt väder
och skulle genomföras någon dag senare. Från vårt rum kunde man på natten se den tjusiga toppen av Chrysler
Building. Vi besåg de vanliga sevärdheterna med resebolaget. En rundtur till Frihetsgudinnan, Harlem med gospel.
Och hissen upp till högsta våningen i ett av tvillingtornen, båda senare attackerade av självmordspiloter 11/9 2001
med nära 3000 döda, då husen brann och raserades. Annars gick vi till fots, vilket gav en god uppfattning om stan.
Bl.a. passerade vi Flatiron Building varje dag. Då vi inte visste adressen till Thompkins Square vinkade vi in en taxi.
"Menar ni Thomsons Square", sa chaffisen. Nej, Thompkins Square, vidhöll vi. Det var en känd plats för uteliggare
och andra skumraskfigurer, men där också kända jazzmusiker bodde i närheten och uppträdde live. På hemvägen
satte vi oss på en parkbänk för att vila i Washington Square Park. Där stötte vi på en färgad person, som frågade:
"What do you need, can I help you? I'm people too, why not look at me?". Det kändes pinsamt. En äldre vit dam
varnade oss för att det förekommit skjutningar i närheten och när vi nämnde att vi planerade att besöka Harlem på
egen hand, blev hon förskräckt. På vägen hem passerade vi en tiggare som sa' "Sorry, if I bothered you". Och en
turkisk försäljare av solglasögon som sa' "Do me a favour, don't come back!". Jag minns inte varför. En dag valde
vi att vandra till Brooklyn över den kända bron. Men Jonas tog en besvärligare väg. Klicka på bilden och förstora.
Vid grupputflykten till Harlem hade vi fått kunskap om stadsdelen, men vi ville göra en privat tur dit. Så vi tog
the A-Train från 34:e gatan, hoppade av någon station innan destinationen och fortsatte till fots. Vid nöjespa-
latset Apollo stötte vi på tre unga damer som ville varna oss: "Harlem can be very rough. Don't be too friendly
and play no coingames". Coingames var precis vad vi råkat ut för på andra sidan kvarteret - av en medelålders
man med en barnvagn utan barn. Men vi avböjde och styrde våra steg problemfritt söderut mot Central Park.
I området öster om Central Park låg en berömd bridgeklubb, som denna vecka hade sin årliga internationella
stortävling. Med svenskt deltagande i form av Johan Bennet och Anders Wirgren, vilka nyligen anlänt när vi
dök upp. Anders blev överraskad av att höra svenska röster i entrén, men Johan satt redan in i ett robbergäng.
Jag får tillägga att Bennet-Wirgren vann tävlingen, också medförande stora prispenningsummor till svenskarna.
Under vårt resande sökte Jonas efter en vänsterkolv m.m. till sin tävlingspistol och jag letade efter LP-skivor.
Efter en vecka på Manhattan var vi redo för utflykten till vilda västern. I Charlotte var det dags att byta plan,
vilket gav oss möjlighet till lite frisk luft och en bensträckare. Men vi var snart inne igen, genomsvettiga av den
för oss oväntat höga temperaturen. På flygplatsen i Las Vegas hämtade vi ut vår bil. Jonas, som också var MC-
förare och tävlade i Road Racing, utsågs till chaufför och jag blev kartläsare. Första anhalt vårt hotell Aladdin.
Jeansklädda och nyfikna promenerade vi längs den neonupplysta Strippen, kantad med exklusiva kasinohotell,
som Mirage vars inträde underlättades av rullande mattor. I entrén bjöds vi in av Siegfrid och Roy's vita tigrar,
i bur som tur. En drink skulle inte skada, så vi slank in i en bar en trappa upp, där lättklädda flickor dansade till
karibisk musik. Standardbeställningen i västernfilmer var scotch, så jag följde John (Wayne). What?, undrade
servitören, som nog aldrig sett en västern. Whisky, svarade jag. Dom hade antagligen bara Bourbon. Vi hade
fått tips på en restaurang, synlig på avstånd från strippen, för vårt kvällsmål och gick och gick mot målet, men
närmade oss inte. Det var bara att vända om och söka vid strippen. Ingen restaurang och blodsockret började
sina. Las Vegas kändes som helvetet på jorden. Vi återvände till vårt hotell och frågade försynt om begreppet
restaurang var känt. Här har vi 15 restauranger, blev svaret. Vi beställde var sin jättebiff och starköl. Nästan
gratis! Hotellet tjänade sina pengar på rummen, men framför allt på spelautomaterna som klädde alla väggar.
Efter morgonmålet körde vi nordost mot Utah. Skiftande natur, klippområden växlade med skogar av trädjättar.
I Utah besöktes Zion Park. Sedan österut för lunch i Fredonia. Då var vi i Arizona med första övernattning vid
Lake Powell. Bron Navajo Bridge tog oss över Colorado River för vidare resa söderut till Grand Canyon, där
vidunderliga vyer möter besökaren. Slingrande stigar, varav vi valde Bright Angel Trail, två kilometer ner till
avgrunden från toppen. De som går hela vägen ner och upp får problem. Vi mötte grupper av folk med glasar-
tade blickar och andra som fått hjälp av räddande åsnor att ta sig upp. Man måste vara rätt utrustad och framför
allt ha massor av dricksvatten med sig. Vi nöjde oss med en kortare sträcka. Tur var det, för det vackra vädret
förbyttes mot regn. Men då var vi uppe. Klicka på fotona för att förstora. De vita ränderna i botten är stigarna.
Next stop Flagstaff. Vi reste söderut mot ännu mera värme, men misstog oss då vi kommit upp på högre höjder
och det låg snö på närliggande toppar. I roadshops erbjöds enkla figurer i trä, påstått gamla, snidade med kniv av
indianska konstnärer, till hutlösa priser. Väl framme i Flagstaff bokade vi rum och begav oss till rekommenderad
mexikansk restaurang. Efter maten beställde vi kaffe och konjak, varpå servitören uppsökte kökschefen, vilken
förklarade och avslutade med "Make them big!". In kom sen två stora muggar med kaffe blandat med Brandy.
På vägen tillbaka blev vi förföljda av en synbart alkoholiserad indian, längde på stegen och hann före till hotellet.
Nästa dag körde vi västerut mot Nevada, inledningsvis på den nära 400 mil långa klassiska Route 66, nu med
ny beteckning. Vi gjorde också ett stopp vid den välbesökta fördämningen Hoover Dam. Eftersom vi hade tid
på oss innan bilen skulle återlämnas, passerade vi Las Vegas och tittade in på Red Rock Canyon. In kom vi och
fick känna på den starka värmen och se jättehöga kaktusar och slingrande ormar. Men ut var det värre med, då
grindarna stängts för dagen. Terrängen var dock inte svårare än att Jonas kunde trixa bilen förbi och hinna till
flygplatsen i tid. Även återresan bjöd på byte av flyg. Till ett miniplan med en stolsrad på var sida om gången.
Till och med Jonas kände starkt obehag, när det lilla planet krängde våldsamt vid start. Återstående sträcka var i
alla fall kort och landningen i Newark problemfri. Problemfri var däremot inte taxichauffören, som körde mot en-
kelriktat vid utfarten från flygplatsen. Jonas tänkte sig en tur till Bronx, men jag avstyrde då jag läst Tom Wolfe's
debutroman Fåfängans fyrverkeri. Man kan ana att kriminaliteten var hög i New York vid denna tid. Jonas var
på sin vakt och det enda som hände mig var när en rödlätt muskelbyggare (säkert påverkad) ville ge sig på mig i
en Times Square-restaurang. Då uppmanade Mr Bicep's flickvän honom enträget att upphöra med trakasserierna,
varvid vi smet därifrån. Sociala insatser har medfört att arbetslösheten minskat med 39 procent mellan 1992 och
1999, vilket lett till färre brott (Sydsvenska Dagbladet 2/10-23). Tidningen uppmanar den svenska regeringen att
lära av New York och inse vad som fungerat. Av hemresan minns jag att Jonas såg lättad ut efter bagagekontrol-
len. Kontrollanten satt och sov, sa' han. Kollade inte på skärmen. Men det fanns förstås inget olagligt i väskorna.
Till Hongkong.
Två år senare, hösten 1993, reste min hustru och jag till Hongkong för att hälsa på Jonas som tjänstgjorde där,
då SAAB startat en verksamhet i den dåvarande brittiska kronkolonin. Flygplanet dansade ned mellan skyskra-
porna på väg mot den gamla, korta, landningsbanan nere vid hamnen. I vattnet bortom banan låg ett annat plan,
som inte mäktat stoppa framfarten. En svårighet blev att förklara Jonas adress för den kinesiske taxichauffören,
som körde extra rundor för att få mer betalt än överenskommet. På morgonkvisten väcktes vi av rytande lejon
från ett zoo, beläget i närheten av Jonas' lägenhet. Men det är en annan historia.
(Anm: Vid utskrift välj sida 1-2 utan sidhuvud och sidfot och skala 75% i Edge och Chrome, 74% i Mozilla)