Två upplagor av Lill-Strimma.
                    Mitt bästa minne av Lill-Strimma var från en match på Johanneshovs ishockeyrink ('hovet') i Stockholm, 1962 tror jag, tillsammans med Bo Evers,
                    när Tre Kronor mötte Tjeckoslovakien. Strimma snappade åt sig pucken bakom egen kasse och satte fart mot motståndarmålet, kryssade sig fram,
                    rundade spelare efter spelare för att avsluta med att finta bort målvakten och sätta dit pucken. Inget kunde stoppa honom vid denna soloprestation.
                    I ett progam på TV av Jens Lind över ishockeyns historia ser jag att mitt minne svikit mig på en punkt, nämligen att Lill-Strimma serverade en fri
                    medspelare den målgivande passningen. Han var då forward, men ombildades senare till back och blev som sådan utsedd till världens bäste i två
                    världsmästerskap. Han växte upp på samma gata som Eje Lindström och Bert-Ola Nordlander, Järnvägsgatan i Timrå, och debuterade i A-laget
                    redan som 15-åring, liksom tidigare Bert-Ola Nordlander och senare Inge Hammarström också gjorde. Strimma omkom i en bilolycka, 28 år ung.
                    Mer om olyckan, spelarna och hockeylaget Wifsta/Östrand, som blev WÖF och senare Timrå IK, finns att läsa i länken nedan om Eje Lindström.

                 		               Bert-Ola Nordlander
          Foto: Norrlandsbild
          Sundsvalls Museum

                    Om man går tillbaka några år, blev min första kontakt med Wifsta/Östrands lag i sällskap med min sex år äldre(!) kusinson Åke Lindmark (mamma
                    yngst av 10 syskon från Vivstavarv). Åke som själv spelade för klubben, dock ej i A-laget, tog med mig till utomhusrinken i full snöstorm när W/Ö's
                    toppforwards hette Sören Boström och Eje Lindström (Eje blev världsmästare 1957 efter två mål och en assist i avslutande mötet med Sovjet). Något
                    senare kompletterades stjärnorna med den yngre Bert-Ola Nordlander som back.  Någon har sagt att Bert-Ola åkte lika snabbt bak- som framlänges.
                    Skicklig var han i alla fall både på skridskor och med klubba. Om jag inte missminner mig, hade han nummer 5 på tröjan.  När Bosse Evers och jag
                    gick på match vrålade vi Ola så fort han fick hand om pucken. Man kan inte vråla Bert-Ola. Ibland åkte jag till en lokal i Timrå där det anordnades
                    dans och Ola var där. Minns inte om han dansade baklänges. Jag var inte närmare bekant med honom, men i lumpen hamnade vi båda på A4 i Ös-
                    tersund, där det ordnades gratis bussresor till Sundsvall vissa veckoslut för rekryterna. Av någon anledning snackade jag aldrig hockey med honom.
                    Trodde väl att han fått nog av det. Gick det inte buss fick vi lifta, vilket då gick alldeles utmärkt. Speciellt om man reste i militärkläder.  Ola ersatte
                    Lasse Björn i Tre Kronor som partner till Rolle Stoltz, vann VM-guld 1962, blev uttagen i Sveriges All-Star Team 1961-63, 1968-69 och 1971, m.m.
 

                    Förutom Sören Boström känner jag igen "Tigern", "Biffen" och en ung Olle Åhman. Olle spelade center, var straffspecialist, och gjorde många mål.
                    Han deltog i fem A-lagsmatcher för Tre Kronor. Lill-Strimma saknas av någon anledning. Eje Lindström hade redan flyttat till Grums. Men varför
                    Bert-Ola Nordlander saknas, vet jag inte. Kanske var han på repövning.  En äldre WÖ-kämpe som jag läst om, men inte sett, hette Orvar Kempe.