Lekande unghästar. Bronsstatyett modellerad av professor E. Th. Nyström. Vandringspris i Svensk-Norska Kallblodslandskampen. Instiftat 1947. HågkomsterEgna upplevelser återgivna av Lars Backström.
Senaste uppdatering 17e november 2024.
|
Varför skriver jag om gamla händelser på 50- och 60-talen och barndomsminnen från 40-talet? Jo, det tror jag
bottnar i en upplevelse från min tid i realskolan (ålder 11-15 år), när vi flyttat från villasamhället Granlohög, som
gränsade till Selångers kommun, in till stan och bodde i samma hus i Sundsvall som Erik Axel Alexi - signaturen
EAX - sportchef på Sundsvalls-Posten, en av stadens tre dagliga tidningar. De andra var Sundsvalls Tidning och
Dagbladet Nya Samhället. En dag när jag gick hemifrån iförd
ryggsäck, undrade EAX vart jag var på väg.
sysslorna på kvällarna, som på bilden ovan där hon drar harven. |
upplagan av Östersunds Stora Pris 1938 med tiden 1.39.6. |
|
|
En bok som jag studerade flitigt på biblioteket var Gösta Bergengrens Hästar och Hästfolk, utgiven 1951. Major Bergengren, ordförande i Norrlands travsällskap 1932-1962, behandlar ingående utvecklingen av den nordsvenska hästrasen och uppbyggnaden av den svenska trav- sporten. I synnerhet då Bergsåker, anlagd 1932 som landets tredje permanenta bana. Därtill skildras hästtävlingar från långt tllbaka i tiden, ofta på isbanor. Ur den antikvariskt köpta boken - min hästbibel, gamla testamentet - har jag tagit texten ovan om greve Orlovs avelsverksamhet och bilden i ingressen av lekande unghästar. Rekommenderas den som vill fördjupa sig i verket och liksom jag fascineras av det vackra språket. Som tonåring jobbade jag på sommarloven och tjänade pengar, så att jag kunde skicka efter Svensk Travstambok för varmblodiga hästar. Det var Band IV 1953 i blågrått linneband som kom att bli min favoritlektyr för många sommar- kvällar. Jag läste den från pärm till pärm. En riktig bladvändare! Den sommaren arbetade jag hos bonden Bjermqvist på Alnön och hade mitt livs fysiskt mest krävande jobb under slåttern, då jag till fots med hästräfsa skulle samla in höet. Med vänstra handen höll man tömmarna för att styra och kunna stanna den ivriga hästen medan man med den högra höll om räfsans handtag vid insamlingen varpå man tryckte till för att släppa av, när man hade ett fullt fång att lägga vid hässjan. Bra träning för den som tänkt sig jobba med hästar. Om man bortser från en vecka i elvaårsåldern hos en kusin på sjukkassan - aldrig mera kontorsslav - var mitt första jobb, snart fyllda 13, som springsjas i en matbutik strax söder om järnvägen, som än idag klyver staden i två halvor. Jobbet innebar att jag cyklade, inte sprang, ut med matleveranser. Siste sjasen som sprang var min bror, sas det. Kanske någon undrar hur det gick att få ett lämpligt arbete varje sommar. Jo, det var Arbetsförmedlingens förtjänst och att det var gott om jobb för skolelever. |
|
Här följer ett avsnitt ur boken Hästar och Hästfolk: Innan vi lämna kallbloden på Bergsåker, bör erinras om
Junger f. 31 e. Eivin u. Flora, förknippad som han var med Bergsåkers förste banmästare, den genompräktige Hjalmar Verne (död 1943). Verne vann nämligen Junger på ett av Hälsinglands Travsällskaps lotterier men sålde sitt förvärv för en billig penning till Bröderna Svensson i Stockvik, Njurunda, vilka i sin tur 1936 bytte bort hingsten mot en lastbil till direktör Gustaf Persson i Östersund. Junger hade en fyraåringstid, satt på Bergsåker, på 1.44.5, slutade sin tävlingsbana med rekord 1.36.6 och var, förenande tyngd med snabbhet, en mycket anlitad beskällare icke minst i Jämtland. Bilden visar Junger i 30-talets mitt i bröderna Svenssons ägo med den ene brodern vid tömmarna. Junger var en bjässe på 685 kg och tävlade till 16 års ålder. Jag måste tillägga att hans främsta avkomma blev landslagsstjärnan (8 år i rad) Roger hos Gustafs bror Sven O. Persson. Roger tillhörde den skara hästar som drog tunga lass i slåttern och timmer i skogen, stärkande fysik och psyke. |
|
Ove Magnusson betonar att Elis Karlsson var en mycket snäll man. Det
har berättats att Elis hade översta byrålådan full med pengar. Han hade även gjort en skrivelse där han bestämt att de efterlämnade kontanterna efter hans bortgång skulle fördelas mellan vännerna. Elis hade emellertid släktingar som fick allt, sedan skrivelsen ogiltigförklarats som testamente och vännerna blivit lottlösa. Jag undrar vilka belopp det rörde sig om? Under min gymnasietid i Östersund startas en travtidning i Göteborg, Åby- tidningen, som jag köper hos Elmgrens Tobak, Prästgatan 40. Tidningen innehåller en tipstävling där läsaren får satsa valfritt upp till visst belopp, kanske 50 kronor. Jag fördelar insatsen på hästar i olika lopp och skickar in tipset. Oklokt spelat, men jag vinner första omgången. Fortsättningsvis vinner bara sådana som satsat hela beloppet på en högoddsare. Inside in- formation saknas, när man bor 100 mil ifrån händelsernas centrum. |
|
Bägge bilderna ovan är från Östersundstravet. På den vänstra har Elis Karlsson fått bekymmer med en häst på
väg att skena in i ett stativ. Stativen användes till att spänna elastiska gummiband mot, vilka sedan släpptes av i startögonblicket. Den startmetoden brukades för att samla hästarna i volter och förhindra tjuvstart. Det hände att gummibandet när det släpptes snärtade till hästar på benen vilket kunde leda till galopp. Startmetoden ersat- tes senare av en optisk variant. På den övre högra bilden ses en annan Elis, med efternamnet Skoglund, bror till Holger och far till Hans-Erik och Göran, även de travtränare. Elis Skoglund har här med Lebidor lyckats fånga in en löshäst, för vilket han belönades med 100 kr. När cirkusen kom till Sundsvall gick Bosse Jansson och jag dit för att titta på elefanter, tigrar hoppande genom brinnande bildäck och en dromedarkaravan i passgång till tonerna av Persisk Marknad. En illusionist vid namn Borra spådde då att Elis Skoglunds sto Borra senare samma dag (3/7-49) skulle vinna "Getingboet" (lopp 9), vilket också inträffade. Getingboet var näst högsta klassen med många jämna ekipage. T.h. ses Borra med Elis' bror Holger Skoglund i sulkyn segra på Solvalla den 25 januari 1948 till 1.83 i odds. Tid 1.47.8 över 2600 m. Holger var champion på Bergsåker 1936, 1960, 1962-65. Klicka på bilden för att förstora. F5 återställer. |
|
En dramatisk händelse inträffade på Bergsåker, när ena tömmen gick av under ett lopp och hästen föll i sken. Kusken Josef Bodin från Prästmon vid Ångermanälven tillhörde den korpulenta populationen i motsats till nu- tida slimmade lånekuskar. Det uppstod en andlös tystnad hos publiken. Men Josef räddes inte att via ena skal- men ta sig upp på hästryggen för att kunna använda återstoden av tömmen som tygel och få stopp på hästen. Det initiativet mottogs förstås med applåder och medförde att han belönades av Travsällskapet med en dusör för rådigt ingripande. Att det var just Bodin har jag fått bekräftat av min släkting Jan Norberg. Janne nämner också att en annan ångermanlänning, Birger Jansson, senare gjort samma bedrift. För övrigt kan man i jubi- leumsboken Bergsåker 50 år läsa att proffskusken Gunnar Eriksson och hans stallman Helmer Ring utfört lik- nande akrobatik före Bodin. Vilken koll hade man egentligen på materialet under de åren? I Bergsåker 50 år kryddas texten av många historier från banans barndom, då inte allt gick så disciplinerat till. Synd bara att det inte framgår klart vem som skrivit vad. Jag tycker mig ändå känna igen några kuriösa episoder, som tidigare relaterats av Sven 'Harper' Carlström i annat sammanhang. Han verkade ha en outsinlig källa av berättelser inom travet att ösa ur. Paret Göta och Josef Bodin var eldsjälar inom travet och Josef var med och drog igång Dannero travbana nära Kramfors. Sonen Anders har fortsatt i deras anda och var ägare till stoet Månblanka och hennes dotter Månskära. Han står också som uppfödare till Månskäras förstfödde, ingen mindre än Mån- prinsen A.M., dominanten inom svensk kallblodssport under ett flertal år. I augusti 2015 besegrade han även norska stjärnan Lannem Silje i en envig tack vare sin speed och styrka. Månprinsen A.M. är också pappa till den nya stjärnan Månlykke A.M., som 22:a september 2024 vann Unionskampen och därmed besgrade alla norska stjärntravare. Jag nämner gärna att Hulte Annika är den tredje vinstrikaste av Månprinsens avkommor. |
Jag vill här passa på att påminna om stostammens betydelse, genom att presentera ett foto på Månprinsens mormors mormors mor, Måneflickan, som härjade i prislistorna på 50-talet. Texten är beskuren och finstilt, men med litet god vilja går den att läsa. Hästens strålande apparition kan man inte ta miste på. Året var 1953 och källan Norrlandstrav. Måneflickan vann totalt 15 lopp det året och deltog också i Kallblodslandskampen, där hon tyvärr visade hälta. |
|
|
|
|
I fotot nedan pressar Hovids Lasse med John Ward utvändigt om ledande Elsa Vind i Nordsvenska Mästerskapet på Bergsåker 1944. Distansen var 3000 meter och ekipaget segrade såväl 1944 som 1945. Den som har god syn kan ovanför ledarens huvud skönja Olle Nordströms gamla hus till vänster, hitom de gäststallar som nyttjades av Bergsjöhästarna, Och t.h. i bakgrunden Siljeberget, vilket jag utforskade som en del i mitt naturintresse och fann vara en utmärkt plats för löpträning och rekreation. Sedan barnsben hade skogen varit min lekstuga. Var det ens trehundra meter mellan mitt hem i Granlohög och skogsbrynet? |
T.v. Gustav bakom Augusta, klicka för större bild. Foto: Björn Medelberg. T.h. Augusta i augusti 1964 utselad för arbete på gården. Berättarens foto. Klicka! HÄR visas en kollektion av foton med Hulteanknytning. |
|
|
|
|
Här fortsätter jag med fler glimtar från min uppväxtmiljö. Hos bonden på andra sidan landsvägen kunde vi köpa färsk
mjölk som bars hem i kannor av bleckplåt. I drängkammaren dunkades kort på fritiden. När skörden anlände till logen
bjöds det på välsmakande rovor, som jag skar i bitar med min morakniv. På den tiden var knivar redskap, inte vapen.
Jag lekte ofta på gården med bondens barn och andra, men hyste stor respekt för bonden och hans hund, en Rottweiler.
Båda såg lika barska ut. Till vänster om gården, från oss sett, låg Högströms charkuteri, som gjorde världens godaste korv.
Varorna såldes i stan på torget eller i saluhallen, innan myndigheterna ansåg det vara hälsovådligt och stängde ner hallen.
Själva handlade vi förstås direkt av tillverkaren - till reducerat pris. I denna lantliga miljö var det brukligt att spika upp
hästskor på ytterdörrarna, något som troddes ge lycka åt de boende. Men det gällde att inte sätta öppningen på skon
nedåt, för då rann lyckan ut. En vanlig syn i kök sommartid var flugfångare i form av klisterbehandlade pappersremsor,
som fästes i taken och sen drogs ner i form av serpentiner. Där fastnade flugorna, inväntande en förmodat plågsam död.
ens påtänkt. En smal stig förebådar brandgatan. Men bryggan är på plats. Storsimmaren Arne Borg, se mer nedan, tävlingssimmade i ån på 20-talet. |
Väster om oss utefter ån låg som nämnts ytterligare tre villor innan kommungränsen. I höger bildkant på badfotot skym- tas grannens hus. I det skymtade grannhuset bodde kamrer Bylund med sina två söner och hushållerska. Sönerna Lasse och Lennart var idrottsintresserade och på deras tomt fanns anlagd en sandgrop, avsedd för såväl kulstötning som alla sorters hoppträning. I en trälåda, väldoftande av dess forna innehåll av kubanska cigarrer, förvarades diverse urklipp. Bylunds prenumererade på Rekordmagasinet, där Edwin Ahlqvist skrev om den legendariske boxningsvärldsmästaren i tungvikt - Joe Louis, the brown bomber - och Idrottsbladet, vari Torsten Tegnér medryckande skrev om våra egna stjärnor i löpning, Gunder Hägg och Arne Andersson, jämte alla andra fantomer på kolstybben. Lennart, den äldre och längre av bröderna, blev svensk juniormästare i stavhopp (3,80 med bambustav på 40-talet), men tvingades sedan sluta hoppa. Varför, visade han för mig när han drog upp byxbenen och blottade vaderna. Vaden på upphoppsbenet visade sig då vara dubbelt så tjock som den andra vaden. Lasse Bylund blev en vass sprinter och skicklig handbollsspelare. Med min far hade jag förmånen att få se Gunder tävla mot Arne på IP - från en utsiktsplats på Norra bergets sluttning. |
Här bryter jag textens kronologi genom att skjuta in att Lennart Bylund firade avlagd juristexamen tillsammans med sin fästmö med en turistresa till det sköna Italien (reguljär trafik, charterresor var ännu inte tagna i bruk) för att byta ut Selångersåns kontaminerade vatten mot medelhavets salta vågor. Inte bokstavligen förstås. De upplevelserna stimulerade även min reslust. Också jag började längta till Italien. Men i barnaåren fick jag nöja mig med att utforska åns övre delar i Bylunds eka, med badplatsen vid Selångerssjön som slutstation. När jag i vuxen ålder gjorde min första resa till Italien i rötmånaden augusti, visade sig det adriatiska vattnet vara mer ohälsosamt än åns. Efter en kort gondoltur fick jag först 'se' Venedig från Markuskyrkans svalka, sedan liggande med feberfrossa i en hotellsäng. Efter hemkomsten läkarbesök och sjukskrivning för bronkit. |
Kisande mot solen klänger jag på min frisörs rygg, d.v.s. mammas. Lasse Bylund sitter på min bror Bengts
axlar. Men jag tror inte att moster Hulda (farbror Goudes dotter) klänger på Lennart Bylund, även om han ser ansträngd ut. Hulda var nämligen lika bred som kort, rund som en boll. Hade nutida BMI-formel använts, hade den inte gett henne många år till att leva. Men den formeln kände inte Hulda till, så hon fortsatte att kärleksfullt vårda sina behagligt doftande luktärter, odlade utefter den soliga husgaveln, och andra trädgårds- växter och blev nästan 100 år gammal. Hulda utmärkte sig, då hon lärde sig cykla först när hon fyllt 50. Vad mer var, gjorde Hulda och Valfrid strax därpå en utfärd på cykel de 40 milen från Sundsvall till Stockholm. Det kan man kalla cykelavstånd! Vem tog då fotot? Var det pappa, morbror Valfrid eller farbror Goude? Herman Bylund, hushållerskan Linda? Det kan göra detsamma, originalet är som det är och kopian är inte felbeskuren i något modernt bildredigeringsprogram, som man annars skulle kunna befara. Möjligen är det inte personerna på kortet som är motivet, utan den frodiga växtligheten med de prunkande blommorna. Det står bestämt ett växthus av glas i bakgrunden. Själv blev jag, trots flitig träning och förvärv av någons urvuxna vita spikskor, jämte studier i hälso- och trä- ningslära samt att min mor sydde ett klubbemblem åt mig, utan framgång som idrottsman. Tro mig, saknas talang räcker inte löpning på skogsstigar sommartid och pulsande i snö på vintern enligt Gunder Häggs eget träningsrecept, som jag läst om i en bok jag fått av Bylunds, för att bli en stjärna. På Norra bergets baksida fanns omklädningsrum, löpslingor, duschar och en liten iskall utepool till att härda kropp och sinne. I denna anläggning lärde jag känna den lokala eliten och den skarpa doften av liniment. TV fanns ännu ej, i stället hade vi chans att få se en film från friidrottsdelen av Sommar-OS i London 1948 på endera av biograferna Svea, China eller Saga. I varje fall inte på Konsert eller Röda Kvarn. Sverige hade då sina största framgån- gar någonsin, eftersom landet varit förskonat från det krig som drabbat många deltagande nationer. Henry Eriksson besegrade favoriten Lennart Strand i regnet (London!) på 1500 meter. Strand, som agerat inoffi- ciell hare åt tidigare stjärnor och då inte aktat för rov att sticka undan till vinst. Det görs gällande att det var i de sammanhangen ordet hare myntades som term för farthållare. Jag gissar att det är förbjudet för de numera officiella hararna att fullfölja loppen, även om de mot förmodan skulle kunna vinna. Jodå, Sverige vann i fotboll också. Gre-No-Li anföll och Torsten Lindberg vaktade målet, medan Kalle Svensson ('Rio- Kalle' från och med VM 1950) nötte reservbänken. Lagledare var en viss Rudolf 'Putte' Kock. I den tidens laguppställningar ingick fyra backar, en centerhalv (motsvarande central mittfältare) och fem anfallare. |
Inspirerad av Arne Åhman i Ådal, Nor- dingrå, gjorde jag som 11-åring upp en plan för med hur mycket jag måste öka mitt pers per år för att tio år senare slå Arnes svenska rekord i tresteg. Denna fåfängliga plan skrinlades, när jag snart fått andra intressen än att hoppa tresteg. Egentränad var Arne ett spänstfenomen, som förutom OS-guld i tresteg vann SM- guld och EM-medaljer i längd- och höjd- hopp (över 198 cm i långsträckt saxstil m. kolstybb på båda sidor om ställningen). Vid 95 års ålder 2020 nöjde han sig med dagliga promenader i omgivningarna. |
|
Björn Goop. Klicka för större bild. Läs nedanstående text om Smedsbo Faksen. |
|
domartornet och stallfiket med åskådare. I förgrunden tjärnen med helvita gäss och andra fågelarter. Klicka för större bild. |
Familjen Lönnå flyttade till Sundsvall från Gävle och trettonårige sonen Kjell kom till vår klass 35a i realskolan. Han deltog aldrig i mitt och Bosse Janssons travsnack och att Kjell lystrade till hovarnas musik visste jag inte, förrän han i jubileumsprogrammet Kjell Lönnå - ett liv i körsång, som sändes i SVT i juletid 2016, jämförde körsångare med travhästar - lika ivriga att få komma till start. Var det måhända när Bosse en tid sjöng i Lönnås kör, som intresset väcktes? Min egen, högst eventuella, karriär som sångare tog slut innan den ens hade börjat, då jag var i målbrottet när vi sjöng upp - eller var det vikarierande snusaren "Bobban" som inte såg min talang? Beträffande realskolan fanns möjlighet att söka dit efter 4:e klass. Eftersom flera av mina bästa kompisar gjorde det och jag gärna ville forsätta umgås med dem, gjorde jag detsamma. Ett bidragande incitament var att lärover- ket hade den goda smaken att ligga betydligt närmare mitt hem än Höglundaskolan, som låg på Södermalm på andra sidan stan. Att utbildningen skulle kunna ge bättre möjligheter i vuxenlivet föresvävade inte en knappt 11- årig elev. Skolan var något som inkräktade på friheten. Som tur var låg inte betygen från folkskolan till grund för vilka som skulle bli antagna - i så fall hade jag kanske inte kommit in. I stället gjordes urvalet via intagnings- prov i räkning och rättstavning och jag kom in, inte topp 3 som min bäste kompis från småskolan Sören Strand, redan då djupt intresserad av radio och telegrafi, men i alla fall - som 18:e av c:a 110 elever. Något som blev en stor överraskning för klassens lärare Thomas Näsman, som berättade för mina föräldrar att han aldrig sett mig räcka upp handen, när han ställde sina frågor. Jag var för blyg då eller hade struntat i läxorna. Nu fick jag lära mig att tåla det nedsättande epitetet knodd från de avundsjuka, som inte kom in på läroverket. Jag kände stor glädje och lättnad av att efter två år få slippa Höglunda, där man varje vecka måste genomlida gemensam tvag- ning, utförd av bastanta kvinnor i en särskild badinrättning. En som av naturliga skäl inte sökte till läroverket dömdes några år senare för våldtäkt på en femårig flicka och syddes in på Sidsjöns mentalsjukhus. Ingen hade märkt nåt skumt med Kalle, då vi traskat till Höglunda, men en gång rymde polarna Hasse och Kalle från skola och hem och efterlystes. Förekom aga i folkskolan? Det enda som hände mig, var när läraren överraskande gav mig en rejäl örfil bakifrån - utan minsta förklaring. Tog han fel på person? Ett ljusare minne av vår lärare var att han ställde upp för dem som sökte till läroverket med att ge privatlektioner i sitt hem med övningsuppgifter inför inträdesproven. I realskolan fanns tre parallella klasser med vardera 37 elever. Bosse Jansson och jag hamnade i 15a och Sören i 15c med enbart pojkar. Vid en träff med klassföreståndaren under läsåret uppmuntrades mina föräldrar med att jag hade gott språksinne. T.h. beskuret foto från första klass i småskolan hösten 1943. Sörens i flottan vunna kunskaper om fartyg framgår av hans bok från 1981: Votiv- och prydnadsskepp på Gotland. Man kan inte påstå att lärarna var några större pedagoger och Sören valde snart att söka andra utbildningsvägar, medan jag tröskade mig igenom de fem realskoleklasserna. Vilka vägar det rörde sig om har Sören hållit hemligt. I skolbiblioteket lånade jag böcker med intriger i engelsk internatskolemiljö. Läs nåt mer avancerat, rådde mig bibliotekarien, vid tillfället vår kristendomslärare Bengt Stenlund. Tack för tipset. |
Sören i nedre högra hörnet. Berättaren i övre vänstra. |
På danssalongen Wivex i centrala Sundsvall (i mitten av 50-talet) träffar jag på Bosse Jonsson och Lennart Valentin samt bridgeliraren Alvar Åström - den glade bagar'n. Carl-Henrik Norins orkester gästspelar, toppad av den amerikanske svarte trumpetaren Benny Bailey. Jag har aldrig dansat bättre än då. Under en tid uppläts Wivex som lokal för Sundsvalls Bridgeklubbs spelkvällar. Sen blev det visst bingohall. På sommaren går vi till Folkets Park för att höra den amerikanske pianisten Duke Jordans kvintett med Dizzy Gillespies barytonsaxo- fonist Cecil Payne. Förutom dans ingår en konsert med Jordans kompositioner som Flight to Jordan och Jordu. Det blir trängsel vid estraden. Alla i bandet är svarta amerikaner utom svenskfödde trumpetaren Rolf Ericson, också han verksam i USA. Trummisen Art Taylor är från New York och av helt annan kaliber än husbandets Roland Lidholm, min brors kompis, som fått öva med sina stålvispar i vår källare i Granlohög. Arthur Taylor medverkar i den 2017 återfunna musiken av Thelonious Monk, inspelad 1959 till filmen Farliga förbindelser. Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister, yttrade författaren Pär Rådström. En skrift av Enn Kokk ger mer fakta om Sundsvall runt 50-talet. Kokk var politiker, journalist och författare. |
|
Här får jag bara nämna att jag hade nöjet att återse Benny Bailey i Norins band på Jamtlis utescen i Östersund
i värsta hällregnet. Då var vi inte många som hängde på skranket och spisade. En udda upplevelse. Kan också
berätta att i valet och kvalet mellan att satsa på ett yrke inom hästsporten och att söka till gymnasiet hade jag
tvekat länge - för länge, visade det sig. I Sundsvall var det nämligen fullbelagt. Då fick jag möjlighet att välja
mellan Härnösand, som låg geografiskt närmare, och mitt slutliga val Östersund, där jag hade nära släktingar -
och travbana. Jag visste redan en del om Jämtland-Härjedalen sedan jag sommarjobbat som assistent åt Statens
Justerare. Arbetet omfattade kontroller av bensinpumpar, där bilresandet förde oss till orter som Vålådalen -
jämtarna Gunder Häggs och skrinnaren Sigge Ericssons träningsmarker - och Storsjö Kapell (ett sånt köldhål!)
samt vidare därifrån till Funäsdalen via Flatruet, Sveriges högst belägna väg. I lägre terräng skumpade bilen
fram på smala och krokiga grusvägar kantade av tät skog. Vid varje brant utförsbacke sög det till i maggropen.
I resan ingick också en vända till Röros i Norge. Inget ansträngande arbete - för mig lika med betald rundtur.
I Östersund träffades Bernt, Ove och jag hemma hos Lasse Hallin och hans gästfria föräldrar Holger och Elsa,
vilka gjorde allt för att vi skulle trivas, samtidigt som katten Siam vässade klorna på deras bästa fåtöljer. På skiv-
tallriken låg den senaste 50-talsjazzen. Förutom hästsnack blev det mycket kortspelande. Det var Holger som
lärde oss det ädla spelet Kille (uttalas Tjille), där en speciell
kortlek med bilder användes. 'Värdshus förbi' och
'Svinhugg går igen' är begrepp som man inte glömmer i första taget. Holger försökte också 'skinna' oss i poker.
För att det spelet skall vara intressant, måste det spelas till så hög taxa att det svider om man förlorar. Det gläder
mig fortfarande att jag fick pengar över till löpande utgifter. Att Lasses brorsa Hasse med målbrottsröst kallade
mig fiskmånglare eller sillstrypare, bara för att jag kom från kusten, tog jag inte som någon förolämpning.
På andra sidan Storsjön, innan fjällen, ligger Hallen. Därifrån kom en klasskamrat med stort travintresse, Bertil Nilsson. Bertil hade då viss anknytning till Sven O. Perssons familj. Sven var en eldsjäl, som dominerade Öster- sundstravet tillsammans med sin bror Gustaf. Sven O. Persson segrade trefaldigt med sin stjärna Roger i Nord- svenska Travmästerskapet: 1948, 1951 och 1954. Bild på Sven O. med Roger i hård kamp mot Orvar Odd på Bergsåker. En senare anknytning till familjen Persson fick Sten Rentzhog, när Stens son Björn år 2010 fick ta rollen som VD och koncernchef i familjebolaget Persson Invest, som tidigare alltid haft en Persson i ledningen sedan bröderna Sven och Gustaf började sälja bilar 1932. Jämten är en av landets äldsta årsböcker, där Sten Rentzhog var redaktör och inledde 1982 års upplaga med temat Jämten och hästen. Sven O. Persson bidrog med berättelser under rubriken Hästhandlareminnen. Bl.a. från en riskfylld ritt vintertid över gränsfjällen från Trondheim till Storlien med nyinköpta hästar. En färd framtvingad av varaktig norsk järnvägsstrejk. Jämtländske konstnären Acke Åslunds fina hästmålningar pryder både omslaget till boken och hans biografi i densamma. Han var även barndomsvän och skolkamrat i Östersund med Gösta Bergengren. Bägge också militärt A4-anknutna. |
|
Tillbaka till lumpen så fanns Bertil och Ove på samma lucka (logement), där det spelades EP-skivor med Parker och Gillespie. Hade det funnits ett piano där, hade nog amatören Ove fått visa att han kunnat spela skjortan av mer kända musiker - med handskarna på. Huvudinstrumentet var fiol och på senare år trakterade han tenorsaxofon i jazzbandet Håttgåbban. På luckan intill min fanns Harald från Dalarna som spelade LP-skivor med Clifford Brown-Max Roach kvintetten. Musikvalen påverkade förstås mig som tidigare introducerats i jazzen via Louis Armstrong, Count Basie, Benny Goodman och Art Tatum på stenkakor (78-varvare) och en radiogrammofon med automatisk skivväxlare hos min kusin och förebild Sture Nyman, som jag har jättemycket att tacka för. Inte minst för att tandläkaren Sture skötte min tandvård gratis. Jag kunde endast erbjuda en fattigmans gentjänst genom att som passagerare förhöra honom på spanska glosor medan han styrde sin Mercedes i behagligt tempo mellan Östersund och nybyggda sommarstugan vid kusten i Sundsvalls grannskap. Spanien var ett tidigt favoritresmål för familjen Nyman. Jo, jag fick också vara till hjälp vid anläggning av stugtomten tillsammans med jämnårige Erkki Pirinen, som kommit till Sverige från finska Savolax som krigsbarn och styvson till Stures kompanjon som tandläkare, Åke Bretz. Erkkis son Joakim, välkänd se- rietecknare, har som sommarpratare i radio vitsigt beskrivit sina föräldrar med: "min mor är vit, men min far är finne". Det tror jag att Erkki skrattade gott åt. Den sändningen lyssnade jag och hustrun på i bilradion på väg från republiken Jämtland till Sundsvall via Bergsåker. Det var den 23:e augusti 1997, vilket framgår av mitt bevarade travprogram som denna dag omfattade storloppen Sundsvall Open Trot och Svenskt Mästerskap för kallblod. Under Stockholms- tiden fick jag anledning att uppsöka Erkkis praktik i Gamla Stan då mina visdomständer gjort sig smärtsamt påminda. I Östersund brukade jag titta på när Sture och hans syster Vera framgångsrikt spelade partävling i bridge på ÖBS i Grand Hotells lokaler. När Veras dotter Ann-Marie gifte sig i Frösö kyrka blev jag inbjuden. Det var frack som gällde - första och enda gången för mig. Men högtidligt var det. Sture var inte intresserad av trav, men när han vid tillfälle följde med till Östersundsovalen kunde han snabbt konstatera om en häst led av tandbesvär, beroende på hur den höll huvudet. Sådana problem är inte ovanliga och kan leda till att hästen generas av betslet och galopperar. Där fick jag lära mig mer i ämnet hästhälsa. Samma år som jag med familj av flera anledningar flyttade till min hustrus skånska hembygd flyttade Sture med familj till Göteborg, där Stures forskning i odontologi kröntes med professors- utnämning. Årligen utdelas Sveriges Tandhygienistförenings stipendium till professor Sture Nymans minne. |
Stugtomten i augusti 1964, med |
Min far hade avlidit i en hjärtsjukdom kort efter att jag fyllt 14 år, vilket var ett hårt slag för familjen. Utåt gällde att gå sorgklädd i ett halvår, för mig innebärande att skylta med ett sorgband på rockslaget och bära mörka kläder. För mamma sorgflor på hatten. Efter pappas bortgång läste jag allt jag kunde komma över avseende angina pectoris och andra hjärtsjukdomar, varvid det visade sig att jag själv hade symtom som stämde in på samtliga. Jag tvingades uppsöka skolläkaren, som skrev ut den medicin som skulle rädda mig. Utkommen på skolgården sprang jag på en klasskamrat, nämligen läkarens son Magnus G. Han förklarade då att jag fått recept på verkningslösa sockerpiller, som förväntades ge placeboeffekt. - Oj då, det borde jag nog inte avslöjat, skyndade han sig ångerfullt att bekänna. Fotot är taget efter kusin Majlis' bröllop och visar min mor i övre vänstra hörnet. Mannen med högt hårfäste är min far. T.h. min syster Britt och framför henne mormor (80+) med mig (0+). Nere t.v. ses brudens far, morbror Kalle. Händelsevis hade min far samma yrke som fäderna till professorn i internationell folkhälsa, TV-kände föredragshål- laren Hans Rosling, respektive förre statsministern Ingvar Carlsson. Den senares far avled när sonen var 13 år. Det känns osäkert om det i berörda fall skulle finnas något outrett samband mellan yrke och livslängd. Hur jag upplevde den första tiden som faderlös överensstämmer väl med Ingvars beskrivning av saknaden i filmen Folkhemspojken, del 1 av 2, visad i SVT i augusti 2016. Ingendera av de båda portalfigurernas ämbeten skulle dock falla på min lott. Till följd av min fars frånfälle blev mamma (hemmafru i ett lyckligt äktenskap, aldrig ett ont ord) tvungen att börja arbeta för uppehället och snart även hyra ut ett rum för att klara hyran. Det innebar för min del att jag fick sova på ett loft vilket nåddes via en repstege. Spännande hade det varit för mig och mina kamrater samt unga släktingar som ännu minns när vi som barn vid sena släktträffar fått gå och lägga oss tidigare än de vuxna och då gärna övernattat på loftet. Första hyresgästen var en parant ung dam som jobbade på SCA:s labb, men tyvärr inte köpte önskemålet om att få analyserat en mindre mängd blister som jag i smyg hällt över i en brun apoteksflaska i Trehörningens stall. |
Kompat av Bergsåkerskusarnas skrik
uppstämmes Josefs hyllningsmusik. Till vänster ett porträtt av författaren från tidpunkten för bokens utgivning. I dessa dikter är begreppet döden när- varande i olika uttrycksformer. Tre år senare (1962), mellan en novellsamling och en roman, utgavs hans nästa, som samtidigt blev hans sista, diktsamling: En ung poet i Stockholm, där Sten Hanson tar avsked från diktandet - om du har sagt ditt ord så gå - för att övergå till musik. Sten blev 1993 ledamot av Musikaliska Akademien. |
På väg från Tegnérlunden till Sveavägen passerar man Drottninggatan, på vars östra sida simmarhjälten Arne Borg (fem OS-medaljer, varav OS-guld på 1500 meter 1928) drev en tobaksaffär. Arne Borg tilldelades Svenska Dagbla- dets guldmedalj 1926 för "en serie världsrekord" (totalt 32, ett större antal än för någon annan manlig simmare). En länk ovan har utgått. Jag hade aldrig något ärende till butiken, men jag kunde morsa på honom, då han stod på trottoaren utanför och tog sig ett bloss. Han har för övrigt berättat att det blev mycket bridgespelande under de långa tåg- och båtfärderna jorden runt till simtävlingar på olika kontinenter. Resor som mästersimmaren själv skildrat i två böcker. Snett emot tobaksaffären, på Drottninggatan 85 vid hörnet mot Tegnérgatan, ligger en mer prominent författa- res, August Strindberg, sista bostad Blå tornet, numera Strindbergsmuséet. På byggnadens entréplan inrymdes en tid Blue Tower Records, skivbolag och skivbutik drivna av jazzgurun Harald Hult. Shopen blev en för mig viktig källa till inköp av nya och begagnade vinylplattor vid återkommande besök i metropolen. I butiken spelades ny musik in med frijazzsaxofonisten Mats Gustafsson i olika konstellationer. Harald inspirerade till lyssnande och Mats biträdde vid köp och sökte fram de mest oväntade rariteter ur gömmorna. One piece of vinyl per day keeps the doctor away. Hult bytte namn på butiken till Andra Jazz, då den flyttades till Vasastan. Carl Eldhs bronsskulptur av Strindberg i Tegnérlunden visar titanen Prometeus' fjättrade kropp och har anletsdrag påminnande om Strindbergs ikoniserade titan Beethoven's. |
|
Det har senare uppstått misstankar om att Stay Behind-rörelsen skulle ligga bakom mordet på statsministern. Dessa misstankar har dock inte blivit välbekanta, förrän Inga-Britt Ahlenius i början av 2013 skriver en debattartikel i DN, där hon väcker frågan om en sådan koppling. Ahlenius, välkänd som tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket och chef över FN:s internrevision, hade ingått som ledamot av Granskningskommissionen. Läs gärna en kommentar från den 23 maj 2014 av min vän - se ovan i Brottstycken - Sören Strand, pensionerad avdelningsdirektör vid FRA. I Nya förhör 2017 vittnar en ex-agent. Oavsett anstiftare åtalades Christer Pettersson (senare friad) för att vara den som höll i mordvapnet. I lekmannaögon verkar teorier som avfärdar denna vision konstruerade, såsom den obevisade hypotesen rörande den avlidne 'Skandiamannen' Engström. Osannolik som mördare med hänsyn till vittnesmålen om mytomanens brist på mod och hur hans rörelsemönster och huvudbonad skilde sig från mördarens. Lisbeth Palme har vid en vittneskonfrontation intygat, och senare med emfas vidhållit, att Pettersson befunnits på platsen och hänvisat till mannens stirrande blick. I en s.k. dokumentär, 30 sekunder, i SVT1 26/2-23 och i SVT Play, visar tidsbilden av förloppet att Pettersson dyker upp ett antal sekunder efter det att mordet redan begåtts och gärningsmannen hunnit uppslukas av Tunnelgatans mörker. Läs gärna Gunnar Walls blogg med källkritik av TV-programmet och av en bok av Jon Jordås 2024, Den sista boken om mordet på Olof Palme, där skulden läggs på Christer A. som ensam gär- ningsman. Dock utan minsta bevis. Vissa argument och slutsatser påminner om önsketänkanden. De viktigaste vitt- nena måste vara de på platsen bäst placerade, som observerat hela händelseförloppet. I Sydafrikaspåret förekom en annan man med stirrande blick, Eugene de Kock. Enligt Palmes lokala diplomat skulle ansvaret för dådet ligga på Apartheidregimen, vilket stöder antagandet att ett sådant mord torde vara politiskt motiverat och planlagt. Men det spåret följdes dåligt upp. Tyvärr har polisutredningens arbetsmetoder, väl belysta i TV-program, försvagat ärendet. I arbetsmiljön på Thule ingick lysrörsbelysning som del i 50-talets funktionalism men som vållade mig problem med ögonen och tvingade mig att anskaffa glasögon för att lindra besvären. Försäkringsbolaget blev uppköpt av Skandia redan 1963, alltså året efter att jag lämnat företaget - och glasögonen, obehövliga. Verksamheten har därefter fortsatt i samma lokaler, nu benämnda Skandiahuset. Redan under den tid jag var anställd i Thulebolagen hade förberedelser påbörjats för överföring av manuella beräkningsrutiner till ADB. Försäkringsbolagen tillhörde de första kommersiella användarna av datorer. Även storbankerna var tidiga datoranvändare. Förklaringar till akronymerna ovan, eller i länk: Det råder delade meningar om vad som skall räknas som världens första datamaskin. Travet i dag 1964-65: Världens första datamaskin var en totalisator. Den byggdes i Australien på 1920-talet och kom snabbt att erövra världen. Vi kan se den på engelska hundkapplöpningar och kontinentens största galoppbana Long- champ i Paris. Vi kan se den på närmare håll, på Solvalla i Stockholm [...] Men i dag lutar det närmast åt att det är Sverige som ligger i främsta ledet. Den första elektroniska totalisatorn invigdes 1961 i Göteborg. |
På 457 sidor gör rättsprofessor H-G Axberger en kritisk granskning av utredningen, inklusive det bisarra slutet, där rättsväsendet får ge tappt i sin oförmåga att lösa mordet på en svensk statsminister. Händelsevis an- kom mitt ex. på årsdagen av mordet. ADB= Automatisk Databehandling FRA = Försvarets Radioanstalt FRO = Frivilliga Radioorganisationen |
Samtida med mig på nämnden var Torkel Danielsson, vars läsvärda IT-historia rymmer följande passus: D21 kom ju från D2, som egentligen var en prototyp till en styrdator, som skulle sitta i vapenbäraren (raketen) med den svenska atombomben i. Jag tyckte det var bättre att den användes för att räkna folk i stället för att ha ihjäl dem. När Inga Thorsson informerades om militärens planer på att skaffa atomvapen till det svenska försvaret deklarerade hon som ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, att förbundet skulle motsätta sig svenska atom- vapen. Ernst Wigforss och Östen Undén var av samma mening. År 1959 utgavs debattböckerna Atomvapen? och Nej! till svenska atomvapen. Och 1968 togs slutligen beslut av riksdagen om att lägga ned atombombsprojektet. En parallell till detta i dagens Sverige handlar om att gå med i Nato eller inte. Det finns flera anledningar till att inte gå med i Nato skriver Madeleine Göransson, internationell talesperson för S-kvinnor i Skåne, tillsammans med företrädare för flera olika organisationer, i en tidningsartikel i Sydsvenska Dagbladet den 23:e april 2022. Om Sverige går med i Nato är det fritt fram för denna mellanstatliga allians att både flyga över Sverige med kärnvapenbestyckade stridsflygplan och att använda de svenska hamnarna för kärnvapenutrustade ubåtar. Dessa åsikter stöds av Pierre Schori, Ingvar Carlsson och Stefan Löfvén. Kommer Sveriges riksdag att följa dessa erfarna personers uppmaningar att undvika ett förhastat beslut och på så vis möjliggöra att bevara rikets militära alliansfrihet och arbete för nedrustning, särskilt av kärnvapen? Nej, icke så! Sverige sökte 18 maj 2022 inträde i Nato, främst förklarat av en förändrad hotbild i närområdet föranledd av Rysslands invasion av Ukraina. |
. skedde 7:e mars 2024. |
Den från länken här hämtade bilden visar den första D21:an, installerad hos SEV (Skandinaviska Elverk) under påskhelgen 1962. Närmast kameran syns hålremsläsaren och längst t.h. två magnetbandsstationer av märket Potter för extern lagring av data. Som även framgår av bilden, styrs maskinen via knappar från manöverpanelen, här av chefsteknikern Lennart Pettersson, som förärades smeknamnet Pottersson. Pappersarken, som ligger på golvet, får illustrera Sven Yngvells 'radskrivarlakan', vilka också var utskrivna av SEVs D21. Yngvells uttryck 'hexkod' från ovan relaterade besök på Gyllene Cirkeln är för den oinvigde slang för hexadecimal kod. Se en reklamfilm om Saab, som innehåller mycket information om D21. |
Efter önskemål hösten 2007 från Tekniska muséet om material från datateknikens tidiga utveckling, har jag till muséet sänt diverse dokument som jag sparat från min D21-tid - kodtabeller, en hålremsa uppspolad på bobbin och en EP-skiva med datamusik programmerad för D21. Samt en bok av Jan Annerstedt, som i detalj behandlar det jag bara antytt ovan om turerna, inklusive det politiska spelet, kring datoriseringen av svensk folkbokföring & beskattning. Muséets insamling avsåg berättelser, litteratur, arkivalier och föremål med tyngdpunkt på svenskt material under projektnamnet Från matematikmaskin till IT. Nu har Marie Birde och Olga Stern efter studier av museimaterialet skrivit en bok om programmering med namnet Ettor och nollors hemliga liv. I lättsam stil, får jag tillägga. Upplysande genomgång av utvecklingen inom dataområdet. Läsvärd - för såväl pro som lekman. Boken inkluderar även berättelser av medverkande under olika skeden av datahistorien, inbegripet en del av de uppgifter jag lämnat. Från forntid till framtid. Se också intressant artikel av Jacob Palme med många förklarande länkar. För säkerhets skull får jag nämna att det inte finns några känsliga uppgifter på hålremsan, som innehåller ett program jag skapade i Malmö senhösten 1968 i programspråket Algol (Algorithmic language). |
Höghönsen blev Aseater och placerades i Västerås. Inom region Malmö erbjöds en grupp anställda tacksamt möjlighet att överta på goda villkor och ställa om till konsultverksanhet. Tidrapportering och stämpelur skro- tades. Flexibel arbetstid behölls. Arbetsglädje prioriterades. Intäkter från D22-service för användare möjlig- gjorde personalutbildning i IBM's mini- och persondatorer. I det avknoppade företaget, döpt till Idata Syd, ansvarade jag för systemutvecklingen på persondatorer och återknöt därvid ett samarbete med för mig välbe- kanta programkonstruktörer, tidigare i Datasaab och Ericsson, nu i projekten Royal Base (för MS-DOS) och Royal Profile (för Windows och lokala nätverk). Med dessa verktyg byggde jag program för så skilda verk- samheter som tillverkningsindustri och AMU-Hadar, enheten för datateknisk arbetshjälp för synskadade med punktskrift på tangenterna och talsyntes som läser upp texten för användaren - samt ledarhund. En väsentlig funktion för tillverkande företag var nedbrytning av produkter via komponenter till råvara i flexibelt antal led. |
|
Så här kunde en utflykt förlöpa: Efter jobbet parkerar jag cykeln vid centralstationen och tar flygbåten till
Köpenhamn för att bege mig till klubben Montmartre. På vägen dit uppsöker jag Steve's books and records för att leta fynd. Jag blir sugen på den gripande biografin Danse des infidèles över Bud Powell i Paris, men avstår i väntan på den engelska utgåvan. "Den maa du hæ", säger Steve på sin bästa danska, när han ser mig fingra på LP:n At The Blue Note Café av samme Bud Powell. Jag anländer i tid till Montmartre för att få smita in och se uppvärmningen. Överraskande när musikerna byter instrument med varandra och väljer att öva på gamla New Orleans-låtar. I baren får jag ett snack med musikerna, som är mycket tillmötesgående. Därefter matpaus. Redan innan konserten slutar, får jag skynda mig till sista turen för flygbåten vid midnatt. Jag vet exakt hur många minuter det tar att springa från Montmartre till färjehamnen. Cykeln väntar ostulen. |
Boken ligger till grund för den prisade
filmen Round Midnight regisserad av Bertrand Tavernier 1986 med tenoristen Dexter Gordon i huvudrollen. Handlin- gen utspelar sig under Bud Powell's tid i Paris (1959-64) och omfattar författa- rens, Francis Paudras, gästfria och häl- sobeskyddande vänskap med pianisten. Klicka på bilden för att föstora! |
För den jazzintresserade var 80-talet en källa till fynd av LP-skivor. I en liten butik i Göteborg med
namnet Skräpmusik fann jag Joseph Jarmans debutskiva Song For och i Nice, Jarmans nästa, As If It Were The Seasons och Dexter Gordon's Our Man In Paris (med Bud Powell 1963) (3). Precis i Paris, i en binge på Place Saint-Michel, låg Albert Aylers My Name Is Albert Ayler och väntade. Efter riskabel överfart med ett skeppsvrak från Esbjerg med destination London, följd av en tur med svarttaxi (en av Londons svarta taxibilar) till vårt hotell med inkvartering i ett rum så minimalt att vi tvingades krypa över sängarna för att komma in och ut, fann jag centralt i stan hos Ray's Jazz Shop Wilberforce med David Murray tenorsax och bcl, Wilber Morris bas och Dennis Charles trummor. Vidare över pölen till Manhattan begav jag mig till Greenwich Village med höga förhoppningar men fann bara standardskivor. Däremot hos Jazz Record Center ett par trappor upp vid 26:e gatan fanns allt jag letat efter. Det var tack vare ett tips av Mats Gustafsson i Blå Tornet. Han hade även tipsat mig om jazzklubben Knitting Factory på Lower East Side, där jag inställde mig för att avnjuta pia- nisten Cecil Taylors annonserade sextett, här utökad till ett niomannaband - med Jarman's slagver- kare Thurman Barker, denna kväll på marimba. I pausen stötte vi ihop och jag kunde fråga honom om skivinspelningarna och tiden i Chicago och AACM. Av okänd anledning bad han om mitt tele- fonnummer, men tror inte att han någonsin kom till Sverige. Vid en sightseeing i Harlem besöktes en kyrka, där gruppen The ARC Gospel Choir uppträdde. Jag köpte med mig en inspelad musik- kassett, men det var otillåtet att fotografera, eftersom en del medverkande var f.d. pundare, vilka inte kunde riskera att foton på dem förevisades i fel sällskap. Denna USA-resa skedde i maj 1991. |
Parker. På trumpet syns Raphe Malik och på altsax Carlos Ward längst t.v. Osynlig bakom Ward har Cecil Taylor placerat sig med klaveret. Flera medlemmar i orkestern har jag tappat namnen på. - Klicka för större bild - 3. Barack Obama bytte Dexter G's profil och LP-titeln mot sin egen profil och 'Our Man In DC' för en poster i sin presidentkampanj. |
För att återgå till yrkesverksamheten i databranschen, så försvårade finanskrisen på 90-talet för oss att få nya kunder och uppdrag, innebärande färre arbetsuppgifter och att personalen decimerades av naturliga avgångar. Själv samarbetade jag med Royal-konsulter under en tid, innan Staten förbarmade sig över mig med pension. Men nu är vi inne på 2000-talet, då jag fick tid över till både bridgespel och att utarbeta diskografier, den allra första över Henry Threadgill, som jag träffat på Montmartre 1989 med sextetten och på Mejeriet i Lund 1993 med nya bandet Very Very Circus. Nästa diskografi var över Booker T. Williams, Jr, efter kontakter på nätet. Därtill fick jag tid till att konvertera VHS-band till DVD och digitalisera musik på kassettband, egna och sen Booker's, till dator (och därmed kunna bränna CD-skivor). Idag saknar jag bandspelare och DVD-brännare. Obehövliga. Att kunna spela upp DVD-skivorna räcker. En vacker dag anlände en stor låda med VHS- och kassettband från Booker T. Amerikansk standard skilde sig från svensk (europeisk). Jag trodde att det skulle vara enkelt att konvertera i USA men det framgick att så inte var fallet utan i stället att vi här hemma låg i fram- kant med tekniken.Vi hade bara kontakt via internet, varför det kändes förtroendefullt att Booker litade på att jag bara inte skulle sno hans originalinspelningar. Efter drygt arbete kunde jag returnera den fullpackade lådan. Sture Dahlström, författare och i ungdomen jazzgitarrist, skrev 1985: Det är som vanligt minnena som är den bästa medicinen. Minnena är väl till för att hjälpa människan att stå ut med nuet. |
Vision Club, NYC. "Konstnär": Sony Bravia. Booker, från Seattle, hade besökt Europa med H. Threadgill's Society Situation Dance Band (Dance is a metaphor in Threadgill's world) och på egen hand sökt sig västerut - till Japan. |
Ånyo tar jag mig friheten att citera vår finansminister under åren 1925-1926 och 1932–1949 Ernst Wigforss:
Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga - Ja, vad ni vill. Frihet! W. var akademiker och blev politiker. Han gjorde ett sällsynt misstag när han 1/4 1948 höjde skatten på toto- spelet. Spelandet sjönk då kännbart och riskerade att kväva sporten, varför skatten året efter återgick till 20 %. Vad passar då bättre att få avsluta med än nedanstående citat av den juridiskt högutbildade indiske ledaren Mahatma Gandhi (1869-1948), som levde enkelt och var förkämpe för mänskliga rättigheter, ickevåld och fred men, i likhet med Abraham Lincoln, John F. Kennedy, Robert Kennedy och Martin Luther King i USA samt vår Olof Palme, föll offer för en mördares kulor: Frihet är inget värd om den inte omfattar friheten att begå misstag. Med Mahatma Gandhis visdomsord i åtanke ber jag - med en sliten fras - om överseende med möjliga brister eller misstag i dessa hågkomster, vilka då enkom får tillskrivas min egen otillräcklighet. |
begrundar texten. |