Ur G. Bergengrens bok 'Hästar och Hästfolk' 1951 Lekande unghästar. Bronsstatyett modellerad av professor E. Th. Nyström.
 Vandringspris i Svensk-Norska Kallblodslandskampen. Instiftat 1947.

     Hågkomster


                                         I inledningen av sin bok MINNEN, 1932-1949, noterar finansminister Ernst Wigforss:
    Lusten att berätta minnen hade helt oväntat kommit som ett nytt begär [...} Skriva, men bara till egen förnöjelse.



  Travtipset

  Varför skriver jag om gamla händelser på 50- och 60-talen och barndomsminnen från 40-talet? Jo, det tror jag
  bottnar i en upplevelse från min tid i realskolan (ålder 11-15 år), när vi flyttat in till stan och bodde i samma hus
  i Sundsvall som Erik Axel Alexi - signaturen EAX - sportchef på Sundsvalls-Posten. En dag när jag gick hem-
  ifrån iförd ryggsäck, undrade EAX vart jag var på väg.

   - Jag ska' på skolutflykt, svarade jag.
   - Då måste du berätta om det efteråt. Skriv alltid ned vad du varit med om, uppmanade mig EAX.

  Vid ett senare tillfälle då vi möttes, frågade EAX om jag kunde sätta ihop tidningens tips inför söndagens trav
  på Bergsåker, eftersom ordinarie journalist var förhindrad. Han visste att jag var initierad och hade förstått att
  jag och två klasskamrater (Bosse och Bosse) varje tisdag på lunchrasten cyklade fram och tillbaka till Bergsåker,
  nyfikna på att få se den färska startlistan till kommande söndag. Hur hann vi?  Jo, kanske för att vi tävlade på
  hemvägen, Bosse i form av sin favorit Vidolf och jag som Lichl Lotta.  Den tredje hästen kan jag inte minnas.
  Vidolf tränades och kördes av Bosse Janssons morbror Gunnar Bergkvist och Lichl Lotta av Gustav Jonsson.

  När Bergsåker hade vinteruppehåll kunde man ta bussen till istrav, anordnat på någon närbelägen sjö eller på
  Lillfjärden i Hudiksvall. Det tävlades då utan totalisator och inträdet var gratis. Dosering saknades förstås, vilket
  gjorde det besvärligt för de snabba varmbloden att gå felfritt i kurvorna. När Gustav Jonsson (Hulte, Bergsjö, se
  nedan) skulle låta sitt treåriga superlöfte Glansar debutera på Lillfjärden, tog jag bussen de tio milen dit för att se
  honom vinna överlägset på snabb tid. Tyvärr ådrog sig Glansar en allvarlig stakningsskada på ena ljumsken, när
  han längre fram på säsongen befann sig i sin hage, vilket kom att avsevärt försämra hans utvecklingsmöjligheter.
  Det var inte 'samma häst', när han åter kom till start något år senare.

   Glansar,  f. 1951  e. Glans u. Ylva  e. Eivin. Berättarens foto.
Glansar poserar som 1-åring.
Kolla vilken exteriör!

  På lördagkvällar var det dans till gästande orkestrar på paviljongen, som låg mellan Selångerssjön och landsvägen.
  Många av tränarna var på plats för en svängom och den vetgirige tog givetvis chansen att förhöra sig om morgonda-
  gens chanser. Innan man lärt sig dansa spanade man gärna in violinisten Hasse Kahn, som var en äkta musikant med
  tillika vokala inslag med nasal stämma. 'Göran i Linde' har påpekat en koppling till hästar i och med att Hasses son
  Michael 'Mischa' Kahn blivit 11-faldig svensk tränarchampion, med 15 championat på Täby Galopp, varav 12 raka.
  Vid närmare eftertanke brukade Hasse Kahn ibland showa genom att spela med taglet spänt över strängarna, som
  vilar på stallet, med stråkens trädel under fiolkroppen. Ett populärt inslag.    Inslag var också vad man sa förr, när
  en travare fick galopp, vilket - skall ni veta - var vanligare då och ibland kunde repareras. Hästen fick luft, hette det.

  Normalt tävlades det på söndagseftermiddagar (1), då det bjöds på välfyllda startfält, ofta mer än 20 hästar i loppen.
  Den som inte hade alltför långt till banan värmde sin häst genom att köra den dit i full tävlingsmundering, något som
  skulle vara otänkbart i dagens trafikmiljö. Vid tjänlig väderlek 'stallades' också vissa hästar upp utomhus i väntan på
  start. Dock inte hästarna från Bergsjö, som stod i de gäststallar som låg snett bakom Olle Nordströms från slutkurvan
  sett. När övriga personer lämnat stallet, kanske för att ta en fika, kunde jag stå ensam kvar och beundra Lotta mellan
  boxens stänger. I mina ögon var hon minst, bäst och vackrast. Rättställd, vig och väl musklad med bra djup och bredd
  samt ett vackert huvud. Hon var ren i gången och travade utan skydd. Skulle jag våga mig in till henne? Nej, knappast,
  av skäl som framgår längre fram i texten. Möjligen om jag haft med mig några syrliga äpplen, som hon gillade skarpt.
  Stallen bestod av två byggnader i rät vinkel mot varandra. I boxen längst bort t.v. stod stall Wards stjärna Orvar Odd.
  Efter loppen duschades de varma hästarna med slang utomhus och torkades sedan torra med metallskrapa och solsken.

  1.  När jag studerar några gamla program som jag sparat, finner jag att det i augusti 1954 tävlades på lördagar och att
       mitt allra äldsta program, som jag plockat upp från marken efter någon miljöignorant, avser måndagen den 29 maj
       1944 (annandag pingst). Av totalt elva lopp denna dag var nio utskrivna för nordvenska hästar och alltså bara två
       för varmblod.  Man kan förstå att Bergsåker vid denna tid kallades Nordvenskens högborg, ett epitet som Öster-
       sund gärna konkurrerade om. Kuriöst nog var priset för ett Bergsåkersprogram detsamma 1954 som 1944, 50 öre.

  Under defilering spelades marschmusik, som man sedan gick och nynnade på under veckan. Då för tiden kom hästarna
  in på banan i nummerordning i en lång rad. Utom Toreador, som pullade så kraftigt att inte ens Holger Skoglund kunde
  hålla honom. Holger var annars starkast i armarna av alla kuskar - påstod min bror. Hur han nu kunde veta det. Ville
  man spela, kunde man samla ihop till en tvåkronorsinsats, som var det lägsta beloppet.  Storspelarna, med svällande
  plånböcker och magar, satsade femtilappar.  Själv plankade jag in på publikplatserna - ofta ålandes igenom spjälorna
  i utgångssnurran - även som 'nybliven journalist'. På EAX' fråga hade jag nämligen stolt svarat:

   - Så klart att jag kan det!

  Nå, hur gick det då? Jodå, riktigt skapligt tyckte jag efter att ha segertippat en 13- och en 9-oddsare med lyckat resultat.
  Scottie Noon - Gustav Jonsson (utan galoppinslag) och, om jag minns rätt, Ilmari - Elis Skoglund (bricka 1, spets och slut).
  Det fanns bara plats- och vinnarspel på den tiden. När jag efteråt förväntansfull träffade på den normalt godlynte EAX,
  möttes jag dessvärre av bistra miner, samtidigt som han bannade mig och sa':

   - Så där får du inte tippa. Det är inte meningen att läsarna skall veta i förväg, vilka hästar som kommer att vinna!
   - Fcottie Noon!, läspade EAX i en anklagande ton, alltmedan dubbelhakorna guppade av travvrede.

  Det blev tyvärr enda gången jag tillfrågades om att sköta travtipset i Sundsvalls-Posten! Men nu har jag i alla fall berättat.

  Hästminnen

  Jag var 8 år då jag första gången besökte travbanan tillsammans med min far. Han var genuint hästintresserad och gjorde
  militärtjänsten som kavallerist. Han berättade gärna om hur han lätt somnade på marken i pauser mellan övningarna men
  att han, då det var dags att fortsätta, väcktes av sin häst! Sådana historier uppmuntrade mig att också söka till kavalleriet,
  men därvid möttes jag av beskedet att den enda sadel jag kunde få sitta på där var en cykelsadel. Nya tider. Jag växte upp
  i en villa belägen mellan Selångersån och landsvägen från Sundsvall i riktning mot Bergsåker. På andra sidan vägen låg en
  bondgård. Sven Mattsson, som övertagit arrendet efter Lindbloms, ägde travhästar. Muntler var nog det tyngsta kallblod
  jag sett tävla och det kändes litet pinsamt att se honom möta de smidigare konkurrenterna, men han klarade sig bra i de
  lägre klasserna. Han kördes av Svens yngre bror Bengt och vann lopp samma tävlingsdag 1949, som Nordsvenska Trav-
  mästerskapet avgjordes. Varmblodiga Princess Champlain blev ingen stor stjärna, trots att hennes mormor också var mor
  till Frances Bulwark och därutöver, att hennes mor Prinsessan Volo skulle bli mormors mormors mormors mor till 2014
  års vinnare av Prix d'Amerique, Maharajah. Hängde ni med? Finns det någon som fortfarande tror att inte moderslinjen
  har stor betydelse? Mitt eget hästintresse hade väckts när jag upptäckte ridhäststallet vid Åkroken, där stalldoften insöps
  blandad med trävirkets doft från brädgår'n tvärs över vägen och en fläkt av varm mäsk från bryggeriet på andra sidan ån.

  Till skillnad mot mina kamrater, som bodde 150 meter längre västerut och fick börja i Högoms skola, fick jag börja skolan
  inne i stan och hade långt hem, men ibland också turen att få lift med en hästskjuts. Fast det höll på att gå illa en gång när
  drängen skulle köra rakt fram, medan hästen ville hem till stallet. Det blev medelvägen i full karriär genom trästaketet in i
  bondens trädgård. Jag flög av flaket, men kom undan med några skrubbsår på knäna. Sedan var det bara att gå tvärs över
  vägen, så var jag hemma. Det var på 40-talet då hästar användes, förutom i jord- och skogsbruk, till allehanda transporter,
  även i stadsmiljö. Bräder, ved, kol och koks som skyfflades in genom källargluggar, kaffe och förnödenheter, bryggerivaror,
  sopor. Kärrorna drogs av ardennerhästar, nordsvenskar och t.o.m. varmblod. Såsom Technique, som gick i snösvängen en
  vinter och tack vare det dominerade snabbloppet påföljande Bergsåkerssäsong för varmblodsspecialisten Fritz Rask.

   Ur egen fotosamling Arbetshäst selad och klar för leverans i Sundsvalls
stad. Vintertid med släde. Fotot taget framför KF:s
lokaler. Magasinet har senare ombildats till att hysa
museum och bibliotek.

  I jord- och skogsbruk var nordsvensken det bästa alternativet. Att bonden på helgen också åkte på trav med sin häst var
  mest som nöje, men kunde även innebära en extrainkomst om hästen var duglig. Det fanns t.o.m. exempel på hästar som
  räddat familjens ekonomi, såsom jämtländska Fåker Fagra. Nordsvenskar kunde också registreras av militära myndigheter
  för tjänst i händelse av att landet invaderades av främmande makt. Tack vare hästarnas förmåga att ta sig fram i oländig
  terräng, ansågs de oumbärliga för försvaret.

  Beträffande Fåker Fagra kan man läsa i boken Östersundstravet 75 år 1936-2011, betitlad Från Heijvor till Sanity,
  att hon debuterade som 12-åring 1937. Fåker Fagra tog tio raka segrar 1937-38, toppat av vinsten i 1938 års upplaga
  av nyinstiftade Östersunds Stora Pris. Som 15-åring travade hon svenskt rekord 1.36.6 som tvåa i rekordloppet i slutet
  av juni 1940. Fagra var en naturtravare som gick utan balansering och skydd, bara sele och betsel. En folkkär individ.
  Ägarsonen Karl Axel Karlsson körde henne utan körspö vid hennes samtliga trettio segrar åren 1937-40. Ekipaget stod
  som förebild, när Rune Gustafson 1957 skrev ungdomsromanen Kusk utan piska: Sannsaga om en travhäst.

  Karl Axel har berättat om följande händelse: En av Östersundstravets championkuskar körde en gång Fåker Fagra
  och skulle öka farten med hjälp av körspöet. Men då slutate Fåker Fagra att springa
.

 Ur Östersundtravet 75 år    Foto copyright: Erik Widén
Fåker Fagra gick i skogsarbete hela dagarna och skötte gårds-
sysslorna på kvällarna, som på bilden ovan där hon drar harven.
  1.36.6 1940 av en 15-årig brukshäst på en fyra år ung bana.
En fantastisk prestation. Hur var det möjligt?

  Åter till Sundsvall ...
  var närmaste granne österut mot stan, c:a 500 meter bort, familjen Carlström som drev en blomsterhandel.
  Den låg mellan slakteriet och begravningsplatsen. Slakteriet låg dock på andra sidan ån och kyrkogården
  på motsatt sida av vägen. Sonen Sven var några år äldre än jag och skulle, efter att ha flyttat till Stockholm,
  bli travsportens mest kända journalist, verksam under signaturen Harper, först på Travronden och därefter
  på Expressen. Ur länken saxar jag följande: Harper var den elegante kisen på redaktionen, alltid propert
  klädd, välputsade skor och det tunna håret välkammat
. I länken framgår varför han på den tiden kallades
  'Bagarn'. Nämligen efter en boxningsledare, vilket var okänt för mig. En händelse som känns som en tanke
  var att hans kommande arbetsgivare, tidningen Travronden, som då hette Trav- och Galoppronden, låg på
  David Bagares gata (nr 8, rätta mig om jag har fel) i Stockholm. Den flyttade senare ut till Bromma.

  Det påminner mig om att jag mötte Sven, då iklädd en kamelhårsulster, på Åby-travet 1957 när Kerrim
  skrällvann Svenskt Travkriterium till 119 gånger insatsen. Sven berättade då att han hyrt in sig på det
  flottaste hotellet i Göteborg och beskrev glatt dess toaletthygieniska faciliteter. Rocken hade han fått låna
  av Sten Sandberg, Travrondens chefredaktör, som själv skrev mycket läsvärt under signaturen 'Sannlunn'.
  'Harper' blev senare ägare till en varmblodshingst med det fyndiga namnet Hötorget, pappan var ryske
  importen Torg. Hötorget, som var mycket framgångsrik på Bergsåker i Hans-Erik Skoglunds träning,
  registrerades som mörkbrun men förvandlades via skimmel till helt vit på äldre dar. Bilden till höger visar
  en annan skimmel, som blev vit, nämligen den amerikanske fantomen Greyhound vid Harpers visit 1964.
  Greyhound föddes 1932 och satte 25 världsrekord, varav långlivade 1.11.6 1938. Han avled 1965 vid
  33 års ålder. Sven, lika prydligt klädd som vanligt, tycks viska något i valackens öra.
     Harper 1964

  Som tonårig jobbade jag på sommarloven och tjänade pengar, så att jag bl.a. kunde skicka efter Svensk
  Travstambok för varmblodiga hästar
.  Det var Band IV, 1953, i blågrått linneband som kom att bli
  min favoritlektyr för många sommarkvällar. Jag läste den från pärm till pärm.   En riktig bladvändare!
  Den sommaren arbetade jag hos bonden Bjermqvist på Alnön och hade mitt livs fysiskt mest krävande
  jobb under slåttern, då jag till fots med hästräfsa skulle samla ihop höet. Med vänstra handen höll man
  tömmarna för att styra och kunna stanna den ivriga hästen medan man med den högra höll om räfsans
  handtag vid insamlingen, varefter man tryckte till för att släppa av när man hade ett fullt fång att lägga
  vid hässjan. Bra träning för den som tänkt sig att jobba med hästar. Kanske någon undrar hur det gick
  att få ett lämpligt arbete varje sommar. Jo, det var Arbetsförmedlingens förtjänst tillika med att det var
  gott om jobb för skolungdomar. Mitt första jobb var, innan jag fyllt 13 år, som springsjas i en matbutik
  söder om järnvägen, innebärande att jag cyklade, inte sprang, ut med matleveranser.  Siste sjasen som
  sprang var min bror, sa man. En viktig bok som studerades flitigt på biblioteket var Gösta Bergengrens
  Hästar och Hästfolk en tungviktare utgiven i klotband 1951.  Major Bergengren, dåtida ordförande i
  Norrlands travsällskap, behandlar ingående utvecklingen av den nordsvenska hästrasen och uppbygg-
  naden av den svenska travsporten, i synnerhet Bergsåker anlagd 1932 som landets tredje permanenta
  bana. Därtill skildras hästtävlingar från långt tllbaka i tiden, ofta på isbanor. Från den boken, förvärvad
  antikvariskt, har jag hämtat bilden av lekande unghästar, som inleder första sidan. Rekommenderas till
  den som vill fördjupa sig i bokens innehåll och liksom jag fascineras av det måleriska språket.
  Hästräfsa
Så här gick det till.

  Apropå sommarlön minns jag när min skolkamrat Bernt, som förtjänat sin på skogsarbete, satte hela lönen i vinnarspel
  på en storfavorit från Axel Johnssons stall till c:a 1,05 i odds. Det var på Östersunds travbana och jag har nu av Lasse
  Hallin, som också var närvarande, fått bekräftat att hästen var Pålvar. Jag kommer ihåg hur den gode Bernt bleknade
  när det blev upploppsstrid mot en annan häst, sida vid sida, till dess att Pålvar satte nosen först på mållinjen och Bernt
  kunde andas ut. Det året gick jag i gymnasiet i Östersund, för övrigt i samma klass som Lars 'Släggan' Hallin. Lasse H.
  skulle bli travjournalist, först på Expressen tillsammans med tidigare omtalade 'Harper' och sedan på tidningen Arbetet
  i Malmö. Smeknamnet 'Släggan' trodde jag att han fått på grund av sin slagkraftiga attityd som journalist. Nyligen har
  jag emellertid fått höra ryktas om en alternativ anledning, men därvidlag har min nyfikenhet inte stillats ännu.

  Det var i alla fall genom Lasse jag kom i kontakt med Östersundstränaren Elis Karlsson, tidigare försteman hos Fritz Ekbäck.
  Se mer om Fritz i eget kapitel. När skolgången så tillät, ibland oftare, passade jag på att hjälpa Elis med motionskörning. En
  dag fick han bråttom att komma till centrum för att hinna proviantera, medan ett visst bolag hade öppet. Transporten skedde
  snabbast med häst och vagn, och med mig som chaufför kunde Elis få fria händer att handla.  Det var inte förrän utflykten
  avlöpt lyckligt som Elis berättade,  att den hästen var opålitlig och i tidigare ägo brakat rätt igenom ett skyltfönster i Delsbo.
  Med en annan travare begav jag mig oförsiktigt nog ut på en trafikerad landsväg, varvid hästen skyggade och fastnade i en
  snödriva. Det var nog snarare pållens hemlängtan än min förmåga som gjorde att vi kom loss och kunde återvända till stallet.
 Rolly  e. Solo  u. Rolfa

  Elis Karlsson körde hem årets första
  nordsvenska lopp i Sverige med Rolly.

  Året var 1950 och källan till texten och
  bilden är Nordsvenskens Julnummer.
  Elis körde också Rolly i Landskampen mot
  Norge 1951 och Rolly blev Nordsvensk
  Mästare både 1952 och 1953, då med Bengt
  'Kniven' Nilsson i sulkyn. De loppen kördes
  över den dryga distansen 3500 meter.

  Sommarfotot av samma ekipage är hämtat
  ur boken Travare och hästfolk i Jämtland.
  Jag käner också igen fotot från den norska
  tidningen Våre Hester.

  Ung Elis studerar Fritz som hovslagare.
    Rolly - Elis Karlsson
    Vid den här tiden startas en travtidning i Göteborg, Åby-tidningen, som jag köper i
    Elmgrens Tobak, Prästgatan 40. Tidningen innehåller en tipstävling, där läsaren får
    satsa valfritt upp till ett visst belopp, kanske 50 kronor. Jag fördelar insatsen på hästar
    i olika lopp och skickar in mitt tips. Oklokt spelat, men jag vinner första omgången.
    I fortsättningen vinner bara sådana som satsat hela beloppet på en högoddsare.
    Inside information saknas, när man bor 100 mil ifrån.
      Annons i Nordsvenskens Julnummer
  Berättarens foto           Berättarens foto

  Båda dessa bilder är från Östersundstravet. På den vänstra har Elis Karlsson fått bekymmer med en häst, som är på väg
  att skena in i ett stativ. Stativen användes till att spänna elastiska gummiband mot, vilka sedan släppdes av i startögonblicket.
  Den startmetoden brukades för att samla hästarna i volter och förhindra tjuvstart. Det hände dock att gummibandet, när det
  släpptes, snärtade till hästar på benen, vilket kunde leda till galopp.   Startmetoden ersattes senare av en optisk variant.
  På den högra bilden ses en annan Elis, med efternamnet Skoglund, bror till Holger och far till Hans-Erik och Göran, även
  de travtränare. Elis Skoglund har här med Lebidor lyckats fånga in en lös häst, för vilket han belönades med 100 kr.

  En dramatisk händelse inträffade också på Bergsåker, när ena tömmen gick av under ett lopp och hästen började skena.
  Kusken, Josef Bodin, tillhörde den korpulenta populationen, till skillnad från nutida slimmade catchdrivers.  Det uppstod
  en andlös tystnad hos publiken. Men Josef räddes inte att ta sig upp på hästryggen via ena skalmen för att kunna använda
  resten av tömmen som tygel och få stopp på hästen. Det initiativet mottogs förstås med applåder och medförde att han
  belönades av Travsällskapet med en dusör för rådigt ingripande. Att det var just Josef Bodin har jag fått bekräftat av min
  släkting Jan, se mer nedan. Han nämner också att en annan ångermanlänning, Birger Jansson, senare gjort samma bedrift.
  För övrigt kan man i jubileumsskriften Bergsåker 50 år läsa att proffskusken Gunnar Eriksson utfört liknande akrobatik
  före Bodin. Vilken koll hade man egentligen på materialet under de här åren? I Bergsåker 50 år kryddas texten av många
  historier från banans barndom, då inte allt gick så disciplinerat till. Synd bara att det inte framgår klart vem som skrivit vad.
  Jag tycker mig ändå känna igen några kuriösa episoder, som tidigare relaterats av 'Harper' Carlström i annat sammanhang.
  Sven verkade ha en outsinlig källa av berättelser inom travet att ösa ur.

  Paret Göta och Josef Bodin var eldsjälar inom travet och Josef var med och drog igång Dannero travbana nära Kramfors.
  Sonen Anders har fortsatt i deras anda och var ägare till stoet Månblanka och hennes dotter Månskära. Anders står också
  som uppfödare till Månskäras förstfödde. Ingen mindre än Månprinsen A.M., de senaste årens dominant inom svensk kall-
  blodssport, som i augusti 2015 också besegrade den norska stjärnan Lannem Silje i en envig tack vare sin speed och styrka.

   Måneflickan  e. Solo  u. Freja
Jag vill här passa på att påminna om stostammens betydelse, genom att
presentera ett foto på Månprinsens mormors mormors mor, Måneflickan,
som härjade i prislistorna på 50-talet. Texten är beskuren, men med litet
god vilja går den att läsa.   Hästens strålande apparition kan man inte ta
miste på. Året var 1953 och källan är Norrlandstrav. Måneflickan vann
totalt 15 lopp det året och deltog även i Kallblodslandskampen, där hon
tyvärr visade hälta.

  Under ett vinterlov arbetade jag med hästar i Trehörningens Stuteris filial på Bergsåker. Tidigt på morgonen utfodrades
  hästarna och därefter hann jag med stelfrusna händer motionsköra ett par hästar, innan tränaren masat sig ut till stallet.
  Möjligtvis hade han på vägen dit tittat in till deras andra stall, som sköttes av Åke Bäckström. För mig kändes det bra med
  eget ansvar. Någon lön fick jag inte, jag jobbade bara för nöjes skull, men när ägaren Berl Gutenberg kom på besök, hände
  det att han stack åt mig en femma. Detta var innan Husebyskandalen  blev känd. Stallet innehöll unga djur och äldre, som
  inte längre klarade Solvallakonkurrensen. En av mina passhästar var Formidable, en oansenlig och talanglös märr. Men nu
  är hon mormors mormors mormor till gulddivisionstravaren I Saw You. 1952 blev Trehörningens Stuteri vinstrikaste häst-
  ägare på Bergsåker, en titel som annars stall Gaffelby (Sundsvallsfamiljen Engblom) hade för vana att lägga beslag på.
  (Gaffelbyn är ett alias för Sundsvall. Kartografin påminner om en högaffel, med fjärden och dalgången mellan bergen.)
  Trehörningens Ingvar 'Pinnen' Wennerberg blev trea i körsvensligan, när Tore Andersson tog sitt sista av 10 championat.

  Jag hade också 'nöjet' att vara lärling hos Holger Eugen Skoglund, körde drög bl.a., tills jag var nära att, liksom senare
  Stig H. Johansson (utan annan jämförelse!), svimma på Holgers stallgolv. Fast i mitt fall var det snarare när jag satt på den
  låga drögen, som anfallen kom.  Det var innan jag visste om mitt låga blodtryck och mina problem med lågt blodsocker.
  Så det blev bara en vecka som 'lärling'. Men jag fick betalt! Holger var en dominerande tränare pä Bergsåker under lång
  tid.  Jag hann också få inblick i hans förmåga att uppfinna utrustningsdetaljer för att förmå hästarna att trava effektivt.
  Holger var en riktig tävlingsmänniska, vilket han gav uttryck för när han hörbart knöt nävarna i byxfickorna och vägrade
  att vika ner sig i strid om championatet med brorsonen Hans-Erik ett antal år senare. John Engblom från Lucksta saknade
  en hand. Handen var ersatt av en järnkrok, med vilken han höll ena tömmen när han körde sin ägandes Lillsolo. Efter täv-
  lingarna, när vi satt och samtalade hemma hos en av tränarna som bodde intill banan, ville John bjuda mig på sprit.  Jag
  avböjde. Alkohol var inget jag provade på förrän i 20-årsåldern. Rökning har jag för övrigt aldrig begripit mig på. Kunde
  det vara hälsosamt? Rökarna skydde inte kostnaderna och verkade omedvetna om lastens påverkan på miljö och hälsa.
  Varningstexter på paketen kom långt senare. I mitt föräldrahem förekom varken alkohol eller rökverk, förutom vid stora
  bemärkelsedagar. Även då var cigaretterna endast till för att bjuda på, utifall någon gäst ville röka.

  Mitt tredje jobb på en lantgård var i Närke, där jag varje tävlingsdag cyklade till Mariebergs travbana (Närke är inte stort).
  Där regerade klanen Lindblom, kusinerna Carl-Eriks och Åkes föräldrageneration: Sven, Olle, Kurre, Knutte och ev. Harry.
  Taktiken var given, en Lindblommare tog täten och fick snart nästa utanpå.  Efter ett halvvarv avlöste den tredje i dödens,
  varpå loppen var låsta. Mitt fjärde och sista sommarjobb var 1958, innan jag bytte inriktning och satte mig i skolbänken igen
  eller rättare sagt i föreläsningssalen. Lantgården låg i Stockholmsförorten Österhaninge, vilket var nästgårds med stall AKO
  på Lännåker.  Där drev Sven Bengtsson ett stuteri, vilket sköttes av sonen Björn.  De importerade ryska Orlovtravare som
  Potok, ovan nämnde Torg och stoet Pichta. Kuriosa: Vid mitt besök på gården presenterades jag vid fikadags för ständige
  gästen Erik Johnson, broder till Karl Gerhard Johnson. Just det, revyartisten som 1938 bytte namn till Karl Gerhard. Hans
  intresse för hästar vet jag inget om, men han skrev i alla fall kupletten Den ökända hästen från Troja. Allvarligt talat var
  detta nummer, som hade premiär 1940, en satir där estradören kompromisslöst gisslade nazismen. Som barn förstod man
  inte så mycket av hoten vid den tidpunkten. Men visst kände man allvaret, när Hesa Fredrik skallade mellan de omgivande
  bergen och de svarta rullgardinerna drogs ner för allmän mörkläggning.

   Pichta  f. 1951  e. Palladin u. Tantjema.           Pichta  1958.  Berättarens foto
         Bilden ovan visar Pichta vid mitt besök 1958.

  Från Travmuseet  har jag hämtat tävlingsbilden och följande text: Pichta tävlade med den äran runt om i landet
  och vann Marknadsloppet i Arvika, Midsommarloppet i Rättvik, Stora varmblodspriset på Torpgärdan och
  Färjestads Jubileumslopp.
På bilden från Färjestad sitter Björn Bengtsson själv i sulkyn.  Enligt mina efterforsk-
  ningar har dock inte Pichta avsatt några väsentliga spår i aveln. Kanske passade inte Orlovblodet så bra ihop med
  det amerikanska varmblodet. Tilläggas kan att Pichta i juni 1957 vann Östersundstravets Poänglopp för varmblod.
  I första avdelningen travade hon den snabbaste tid någon dittills presterat i Östersund. Förutom hästar importerade
  AKO på 50-talet vodka, kaviar och krabbor från Ryssland.

  För att belysa ev. fusk inom travet kan jag erinra om, att det alltid talats en del om uppgjorda lopp och 'stötkörningar'.
  Taktiken var att hålla igen sin häst i lopp efter lopp för att få upp oddset, tills det var dags att vinna. Inte det lättaste
  att lyckas med, skulle jag tro. Min enda erfarenhet av fusk tillkom, när jag i sällskap med Helge Hedström befann mig
  på Bergsåkers stallbacke i väntan på start för Orvar Odd i 'snabba kalla', medan Helges blivande hustru Irma med
  väninna passade hästarna. Då anslöt en konkurrent som försökte övertala Helge att hålla igen sin häst och därmed ge
  konkurrenten chans att vinna. I ett senare möte skulle det motsatta ske som gentjänst. Helge sa' förstås blankt nej.
  Gällande vem som vann loppet sviker mitt minne, men inte var det fuskaren.

   Orvar Odd  e. Orre  u. Milda. Berättarens foto.   Helge visar upp Orvar Odd vid vårt besök i Norråsen.

  1952 var året då min kusinson Janne och jag, efter att ha läst en artikelserie i Dagbladet om de olika stallen i Bergsjö,
  beslutat oss för att cykla de 6 milen dit med sovsäckar och ett tvåmanstält i bagaget. Första stopp var hos Olle Holm
  i Gränsfors och nästa hos Olles kusin Arne Sjödin snett över vägen. En bit längre fram fick vi ta höger någon kilome-
  ter till Norråsen och Einar Ward, där vi kunde slå upp tältet på en gräsmatta eftersom det började lida mot kväll.  Vi
  kom mitt i jordgubbssäsongen men var trots det ivriga att fortsätta vår resa dagen efter, då vi inledde med att förbigå
  Einars bror John Ward eftersom det stallets stjärna, legenden Hovids Lasse, slutat tävla flera år tidigare ...

 Hovidar'n på Bergsåker 1944
  'Folkets häst' Hovids Lasse med John Ward pressar utvändigt om ledande Elsa Vind i Nordsvenska Mästerskapet på Bergsåker
  1944. Distansen var 3000 meter och ekipaget segrade såväl 1944 som 1945. Den som har god syn kan ovanför ledarens huvud
 skönja Olle Nordströms hus till vänster, hitom de gäststallar som nyttjades av Bergsjöhästarna, med Siljeberget i bakgrunden.

  ... varmed vårt första besök under andra dagen blev hos far och son Söderlund (Oscar och Per Ingemar) i Kyrkbyn.

  Jonssons i Hulte

  Slutstationen blev hos familjen Jonsson i Hulte där vi blev kvar några dagar, mycket väl omhändertagna av Gustav,
  Margit och övriga familjemedlemmar inklusive Gustavs far Edvard. Vi behövde inte sätta upp tältet, eftersom vi fick
  breda ut sovsäckarna i höet på logen i stället. Det var bekvämt och doftade gott och man låg länge och lyssnade på
  ljuv musik från bottenvåningen innan man kunde somna. Idisslande kor, hästar som frustade och skrapade och rörde
  sig i sina spiltor och boxar, diskuterande vår närvaro. Alla ljuden förstärkta, liksom doften av stall, i den stilla augusti-
  natten. På marknivå fanns ett torrdass med plats för sju personer samtidigt, så vi förfogade över alla nödvändigheter.

  Edvard, som byggt gården 1917, var ägare till snabba Lilltindra som blev mor till Omertindra och därmed mormor till
  Soltindra, segrare i Triangelkampen (Östersund-Boden-Bergsåker) 1954 som 5-åring och senare en nyttig snabblopps-
  märr. Soltindra var travsäker, men hade egenheten att ta några galoppsteg i volten för att öka farten och ändå vara i
  trav då starten gick. Hon lystrade tydligen till kommandot två! från högtalarna. Eller var det Gustav som gjorde det?
  I sammanhanget vill jag påminna om att alla lopp kördes med voltstart vid denna tid.  Bilstart var ett senare påfund.
  Vid vårt besök var Soltindra 3 år gammal och tidigare nämnde Glansar 1 år. Längre fram omtalade Hulte Pålle och
  Vargina B var 11, respektive 7 år gamla. Lichl Lotta och Mistinguett hade redan två år tidigare flyttat söderut.

  En av dagarna var det trav i Gävle, dryga 15 mil bort. Vi ville gärna åka med och fick chansen att vara passagerare
  i stall Wards hästbil, som rymde 4 hästar. Förarhytten upptogs av Einar Ward och Orvar Odds delägare och körsven,
  Helge Hedström. Den enda lediga platsen för oss var på sellådan, en halvmeter framför de närmaste hästarna, med
  Orvar Odd otåligt skrapande med en framhov. Ditresan gick bra, men på hemvägen tog tröttheten över och vi fick
  kämpa för att hålla ögonen öppna och undvika att trilla ner under Orvars järnskodda hovar.  Väl tillbaka i Hulte
  hade vi inga problem att somna den kvällen.

   Gustav Jonsson med Lichl Lotta  e. Solo  u. Sandvi  e. Eivin

  Bilden är från Bergsåker 1949 när Lichl Lotta med sin tränare Gustav Jonsson i sulkyn enkelt, trots en nervpirrande
  galopp i början av upploppet, vinner Landskapskampen (därav Hälsinglands svarta axelband som delvis döljer stall
  Guwe's dress, vit med röd treklöver). Gustav ses djupt koncentrerad på att hålla sin (och min) ögonsten i rätt gångart.
  En tvärhand hög [...], men fart finns i överflöd, stod det att läsa om Lotta i Travrondens vinternummer. Jag vet att
  fotot togs för Sundsvalls Tidning av Lars Borgström, eftersom det var där jag köpte det. Det besynnerliga Lichl i det
  hos Olle Persson i Fiskvik födda stoets namn lär ha varit ett försök att skriva Lill på Bergsjömål vid registreringen.

  Hon föddes 1944 och debuterade redan som 3-åring i en stark årgång, där också Orvar Odd, Solvarg, Solbrynja,
  Soldat och Bessan ingick. De två förstnämnda även de hemmahörande i Bergsjö. Ångermanländska Bessan blev
  Nordsvensk Mästare 1955. I Gustavs regi våren 1950 var Lichl Lotta det näst snabbaste nordsvenska stoet i landet,
  strax efter Rolly. I rekordloppet, där hon skrevs in i den då ärofulla 40-listan, ryggade hon ledande Bjurina - Olle
  Nordström under första varvet för att därefter överta ledningen och försvinna från fältet, där tilläggsstartande
  Fayman - Einar Ward och Sälcir - Jonas Danielsson på avstånd spurtade till sig placeringarna närmast.

  Lotta var en lynnig dam på grund av olämpliga träningsmetoder innan hon kom till Gustav Jonsson - notera slag-
  remmen på hästens bakdel!  Inte många, förutom Gustav, vågade komma henne nära. Några år senare, då hon av
  Gustav återbördats till stallet efter beklaglig försäljning till Västsverige sommaren 1950 (2), hade hon dock lugnat
  sig så att jag vid ett besök kunde få ta över tömmarna - gissa om jag var stolt! - alltmedan Gustav uträttade något
  ärende en bit ifrån den mjuka grusväg, som utgör träningsslinga från stallet i Hulte genom den idylliska skogsbygden.
  Samma väg som tränat upp Augusta på 60-talet och senare tiders stjärnor som Hulte Tina, Hulte Tilda, Hulte Nova
  och Hulte Magnus, dessa i sonen Leif Jonssons regi. Hästarnas goda fysik får tillskrivas tränaren - och grusvägen.

   Augusta  f. 1953  e. Romulus u. Svinga. Berättarens foto.     Augusta i augusti 1964 - utselad
    för arbete.

    Till höger ses Hulte Tord, tre
    månader ung, född 2017 med
    Augusta som mormors mormor.
   Stall Hultes foto.

  Augusta, som Gustav köpt för avelsändamål, provades först som löphäst med lyckat resultat. Allra bäst blev hon som
  14- och 15-åring, nu maxålder för kallblod att få tävla. Hon blev svensk rekordhållare och anmoder till Tina, Tilda och
  Nova, också de svenska rekordhållare. Nova vann Kriteriestoet 2012 och blev tvåa i Stoderbyt 2013 trots stor startga-
  lopp. Lägg därtill att hon segrade i Svenskt Mästerskap för ston 2015. Hulte Magnus blev 2014 som 7-åring SM-tvåa
  och i starten därefter bäste svensk i Unionskampen mot Norge.  Den 9/10 2015 godkändes Magnus till avel och blev
  dessutom utsedd till Best in Show samt satte nytt banrekord på Wångens travbana. År 2012 utsågs Leif till årets amatör
  i Trav Gävleborg. 2015 valdes Hulte Nova till Årets Sto kallblod. Även Leifs hustru Annika har stor del i framgångarna.
  Bild på när Hulte Nova vinner Sto-SM, se längst ned på startsidan. Jag kan också berätta att Hulte Magnus debuterade
  i aveln 2016 med resultat att både Hulte Tilda, Tildas syster Cissi och Cissis dotter Hulte Saga konstaterades dräktiga.
  Tyvärr föddes Hulte Cissis föl för tidigt och kunde inte räddas.  2017 födde Saga dottern Hulte Alva och Tilda sonen
  Hulte Tord, se foto ovan. Två riktiga sprakfålar!

 Hulte Tina  e. Toddy  u. Tysta  e. Tyfon  u. Augusta  Hulte Magnus  e. Lome Elden  u. Ösängets Svala  e. Alm Svarten  u. Skarpelli. Berättarens foto.
Leif Jonsson i ärvda ägarfärger med sin första stjärna Hulte Tina.
Leif styrketränar Hulte Magnus 2013.
 Hulte Tilda  e. Sagi Knut  u. Hulte Stjärna  e. Toddy  u. Tysta
  Berättarens foto.
Hulte Tilda med Ulf Eriksson.
Hulte Magnus, två månader.

  2.  Ur Nordsvenskens Julnummer 1950 citerar jag: Snabb, otäckt snabb, men också osäker är Lichl Lotta, [...] så vi på
       Bergsåker har gått miste om åtskilliga framträdanden av ett färgrikt ekipage. Större stabilitet och vem skall kunna
       slå Lichl Lotta?
Eftersom Lotta ryktesvis var alltför besvärlig att hantera för sin nye tränare Ragnar Thorngren, tung-
       viktare på varmblod, blev det inte så många framgångar på Åby-travet efter försäljningen. Jag minns i alla fall att hon
       segrade på ett vintrigt Solvalla i möte med den svenska eliten, inklusive tilläggsstartande Brandver och Roger. Tyvärr
       har mitt urklipp från framsidan av Travronden förkommit, så jag kan inte visa upploppsfotot. Diverse skador, som hon
       ådragit sig under sin 'exil', omöjliggjorde dock en rättvisande comeback efter återkomsten till hembygden tre år senare.

       Nämnas bör även att Lottas ägare - en företagsledare som kuriöst nog 'rattade' sitt privatflygplan till och från bostaden
       i Hulte - samtidigt sålde sitt framgångsrika treåriga varmblodssto, spurtstarka Mistinguett, som tjusat publiken med sin
       eleganta och vägvinnande aktion. Hon skulle sedermera bli mormor till urstarke världsstjärnan Micko Tilly via dottern
       Misti Iran. Googla gärna!  Jag fick faktiskt glädjen att återse Mistinguett, när hon blivit 8-9 år. Det var på den då nyan-
       lagda Sundbyholms travbana nära Eskilstuna, samtidigt som jag hade ett av mina sommarjobb på en gård inom cykel-
       avstånd. Gäststallar fanns inte färdigbyggda, så Mistinguett fick selas ut i det fria. Hon hade blivit rund om magen, men
       med spurtförmågan intakt kunde hon hinna fram till seger längst ut vid staketet efter ha dvalts i kön fram till upploppet.

  När jag för en bekant till vår familj, Halvar Sjöbom, lantbrukare från Töva med arbets- och travhästar som Söråsstjärna
  och Nial, berättade att jag varit i Hulte på besök hos Gustav, frågade Halvar genast - Är han snäll emot hästarna? Vilket
  jag kunde intyga, för jag minns inte att Gustav drev sina hästar med andra medel än tömföring och röst. Halvar själv ägde
  nog inte ens något körspö och jag kommer ihåg spelarnas burop, om han förlorade en tät slutstrid. På senare tid har vissa
  kuskar börjat gunga fram sina hästar.  Oestetiskt tycker jag, men spelarna kanske blir nöjda.  Vänskapen med Sjöboms
  inleddes på Sundsvalls BB den dag Halvars väna hustru Sigrid födde dottern Kerstin - samtidigt som jag kom till världen.
  Sigrids föräldrar var lantbrukare i Ängom vid sjön Öjen, där min far gladdes åt att fiska abborre i sjön och forell i bäcken.
  När Halvar besökte oss spelade han schack med pappa, som var en väl ansedd  (observera att jag inte skriver ryktbar)
  schackspelare. Det lilla jag lyckades lära mig kom väl till pass, när jag blev utmanad i spelet av Gustavs bror Torsten.

  Utrustade med högafflar hade Janne och jag fått till uppgift att förflytta höet från hässja till lass, medan vane hjälpredan
  Evert Pettersson tog emot och fördelade jämnt på flaket. En gång missade jag så att Evert fick en klo i lårets mjukdelar.
  "Jä vorsta stöss (förvånad)", sa han med lokal dialekt och fortsatte bara att jobba. Jag ber åter om ursäkt! I Södra Sverige
  användes elevatorer till att hissa upp höet till logen men det gick snabbare hos Jonssons att med en enda hästkraft, i form
  av björnstarke Hulte Pålle, dra lasset uppför bryggan. Mitt favoritträd, en rönn med klasar av blodröda augustimogna bär,
  stod riskabelt nära anloppet, men Gustav styrde vant förbi. Hulte Pålle var en hedershäst från regionen, född 1941, med
  tjocka gummiartade läppar. Han brukade skena runt banan med ägaren Johnny Frändén i vagnen, men överraskade när
  han i Gustavs händer höll sig i trav och vann till jätteodds till Johnnys ohöljda förtjusning. Jag är osäker på om episoden
  sammanföll med Hästägarekannan 1950, varom Nordsvenskens Julnummer skrev:  [...] att Hulte Pålle gick snabbare än
  väntat och gav hela 37 i odds hör väl också till vad som bör räddas ur glömskan.
Hulte Pålle segrade 1955 i Nordsvenska
  Jubileumsloppet på Umåker med Helge Hedström i sulkyn och uttogs samma år som reserv till Svensk-Norska Kallblods-
  landskampen. Men så dags var han uppköpt av Stall Ward. När Gunnar Nordin (Nordinarna kom från Forsa i närheten av
  Hudiksvall) vid ett tillfälle ringde till Gustav för att be om tips på en duktig lärling till sin verksamhet på Solvalla, rekom-
  menderade Gustav sin egen stallgrabb Björn Svahn. Björn accepterade och kom sedan att arbeta för Gunnar i många år.

  Jag har glömt vilka hästar, förutom tappra Vargina B, som bidrog till att Gustav 1951 vann fler lopp på Bergsåker än
  proffsen. En prestation som borde vara unik för kategorien amatör - trodde jag, men ser sedan att bedriften kopierades
  1953 av en annan Bergsjöamatör, Per Ingemar Söderlund (Solvarg och Jäntungen, den senare enligt Svensk Travsports
  söktjänst 'Sportinfo' mormors mormor till Järvsöfaks). Stig H, född i Sörforsa 1945, började som lärling hos Söderlunds
  vid 15 års ålder. Tjänsten 'Sportinfo' har förresten sina brister, eftersom många uppgifter avseende äldre hästar raderats.
  De ansvariga har heller inte vidtagit några åtgärder, när jag dels påpekat att Hulte Pålle försvunnit ur rullorna, dels
  mejlat över startlistor ur gamla program, som i alla fall uppvisar hästens härstamning, ålder, kön, färg, etc. Stona finns
  kvar, dock inte Hulte Pålles mor Freja. Men vem bryr sig, förutom jag förstås?   Här visas en kollektion av hästfoton.

  Om Vargina B och Gustav skrev Norrlandstrav 1951 så här: [...] Vi kan också nämna Vargina B, vars trav under
  året genomgått en så markant förbättring -- heder åt hälsingekusken och inofficielle championen Gustav Jonsson!


  Fritz Ekbäck

  En annan stor idol bland de tvåbenta aktörerna blev för mig Fritz Ekbäck, sedan han i början av 50-talet med Aldo
  11-faldigat min veckopeng. Aldo  låg sist när ett halvvarv återstod av loppet, men rundade fältet i vida spår genom
  sista kurvan och Fritz kunde vinna åkandes med bakåtvänt körspö. Det var Ekbäcks kännetecken att, efter korrekt
  tempobedömning, spara hästens krafter till avgörandet. Ytterligare ett skäl att vänta med Aldos spurt var att ha ett
  ekipage utanför sig när stallsvängen passerades, annars var risken stor att Aldo bröt ut och sparang av banan. Fritz
  var född i Spånga och hade börjat med hästar på ett stuteri i Stockholmstrakten (Veda, om jag minns rätt), där han
  först var motvillig till att själv köra lopp. Som tur var gav han med sig och blev, efter en tid som försteman hos Sören
  Nordin på Solvalla, egen tränare och kuskchampion i Östersund. När det var uppehåll där, blev det naturligt med
  gästspel på Bergsåker. Efter Östersundssejouren valde Fritz att flytta till Åby för att konkurrera med banans ...

   Ur tidskriften Norrlansdstrav 1953      Ur Nordsvenskens Julnummer 1950
   Brandver - Fritz Ekbäck (bricka 17) vinner första heatet av Umåkers Jubileumslopp före Stolt. Orvar Odd i galopp på innerspår.
   Lägg märke till Ekbäcks bakåtvända körspö! Året var 1953. Till höger ses Östersunds lagerbekransade champion Fritz Ekbäck.

  ... ständige champion Algot Scott. Där röntes stora framgångar, som följdes av att stall Freys hästar med Elitloppsvin-
  naren Carné i spetsen flyttades från Solvalla till Ekbäck på Åby. Han var också en duktig kallblodskusk, vilket belyses
  av fotot ovan. Jag mötte honom på stallgången vid ett besök på Axevallabanan, när jag som värnpliktig var stationerad
  en tid i Skövde 1957 för speciell sjukvårdsutbildning. Då jag nämnde att jag sommaren 1956 besökt stuterier i Malmö-
  Lund-regionen, förklarade han för mig att vid specifikt ett av dessa stuterier unghästarna felaktigt göddes med kraftfo-
  der, så att de riskerade att bli sköra tävlingsindivider. En kunskap som jag dock aldrig skulle få någon nytta av senare
  i livet. Det bör påpekas att det inte avsåg Brodda Stuteri, där Fritz själv enligt uppgift varit verksam som privattränare
  under en tid. För mig gällde det att vara tillbaka på regementet före midnatt, annars väntade kasernförbud påföljande
  veckoslut, om jag inte lyckades ta mig in osedd till logementet via ett träd intill stängslet som omgärdade kasernerna.
  Påföljden drabbade mig när en högst tillfällig bridgepartner missat tiden för att lämna av mig. "Det ordnar sig", sa han
  och förvägrade mig trädklättring. Vid vaktkuren uppdagades att han var officer vid regementet. Dock utan inflytande?

  Tragiskt nog omkom Fritz Ekbäck i en trafikolycka 1959, när han var på hemväg i bilen efter en hästauktion i Skåne.
  I Nordsvenskens Julnummer 1950 kan man läsa: Ekbäcks duglighet är allmänt omvittnad, särskilt hans iskalla
  lugn, och många gånger har han erhållit applåder inför öppen ridå efter någon av sina varmblodssegrar. Ex-
  stockholmaren är också en skötsam och rejäl grabb, just av den typen som kan bära en framgång
.
  Dessa vackra ord kan stå som minne av Fritz Ekbäck.

  Spridda minnen (inte bara trav)

  från Sundsvall ...

  Här fortsätter jag med fler glimtar från min uppväxtmiljö. Hos bonden som jag redan nämnt hade sin gård oss på andra
  sidan landsvägen mitt emot oss, kunde vi köpa färsk mjölk som bars hem i kannor av bleckplåt.  Herbert hette gubben
  som skötte korna. I drängkammaren dunkades kort på fritiden. När skörden anlände till logen bjöds det på välsmakande
  rovor, som skars i bitar med Morakniv. Vi barn lekte ofta på gården men hyste stor respekt för bonden och hans hund,
  en Rottweiler. Båda såg lika barska ut. Till vänster om den gården, från oss sett, låg Högströms chakuteri där de gjorde
  världens godaste korv. Varorna såldes i stan på torget eller i saluhallen, innan myndigheterna ansåg det vara hälsovådligt
  och stängde ner hallen. Själva handlade vi förstås direkt av tillverkaren - till reducerat pris. I denna lantliga miljö var det
  vanligt att spika upp hästskor på ytterdörrarna, något som troddes ge lycka till de boende. Men det gällde att inte sätta
  öppningen på skon nedåt, för då rann lyckan ut.  En vanlig syn i köken sommartid var flugfångare i form av klibbiga
  pappersremsor, som slingrade sig ner från taken i spiraler. Där fastnade flugorna, inväntande en grym död.

  I söder vette vår tomt mot Selångersån, som förbinder Selångerssjön med Sundsvallsfjärden.  Om den ån skall jag strax
  berätta mer. Min meste kompis hette Stig Söderman, han kallades aldrig för Stickan. Familjen bodde i bröderna John och
  Petter Högströms hus. På Stigs förslag skulle vi rispa var sin hand, blanda vårt blod och bli blodsbröder. Min bror gillade
  dock inte honom, så när Stig kom på besök ombads han bryskt att stänga dörren - från utsidan!  Även Petters son Lasse
  tillhörde mina lekkamrater. Det berättas att jag en dag, innan jag lärt mig tala rent, kom för att hälsa på Lasse och undrade
  om han kanske låg och sov. "Pover Lassla?" frågade jag, trots att han satt fullt synlig på pottan mitt på köksgolvet, medan
  pappa Petter kalasade på charkuteriets osålda grisfötter och mamma Ester betjänade charkkunder.

  En bäck forsade förbi charkuteriet och vidare ner till ån. Jag tror att bäcken utgjorde kommungräns mellan Sundsvall och
  Selånger.  Längre upp i bäcken kunde man som skattletare göra fynd, som ett par avlagda skor med rågummisulor och
  andra värdefulla föremål.  Vid bäckens utlopp låg ett garveri som luktade illa, vilket tacksamt drog till sig traktens råttor.
  Utsläpp skedde direkt i Selångersån, även från husen - utan rening.  Det hindrade dock inte att det växte sköna näckrosor
  i ån eller att vi barn med förtjusning badade i den. Det som inte dödar, det härdar - heter det ju. Min fars två veckor korta
  sommarsemestrar ägnades åt cykelturer med övernattningar i tält. Som liten fick jag sitta i en barnstol monterad på ramen
  till pappas cykel.  Vid en tur till, eller kanske från, en moster i byn Prästmon i Ådalen hade fästet till stolen rekat upp sig,
  så att stolen slog runt. Jag föll på huvudet i marken i en regnvåt utförsbacke, men kunde turligt nog plockas upp oskadd.
  Då jag blivit litet större hände det att mamma skickade iväg mig med en kanna mjölk till en barnrik familj, där mannen
  var alkoholiserad. När dörren öppnades slog en frän stank av urin spetsad med finkel emot mig och påskyndade ärendet.

  Den ovannämnda, länge oskyltade, landsvägen hade ett namn också, Västra vägen. Jag lärde mig tidigt destinationerna
  för de långväga bussar som trafikerade rutten: jämtländska Kälarne, Ragunda och Bispgården. I tiden någon gång efter att
  jag sent slutat dia och innan jag blivit gammal nog att känna skam för att vara utstyrd i livstycke, ett plagg som höll uppe
  långstrumporna med hjälp av skavande strumpeband - dåtida traditionell underklädsel för förskolebarn. Längre fram åkte
  jag snålskjuts på den överfulla Kungsnäsbussen. Även om jag hann bli avslängd innan jag var hemma, var det inte långt
  kvar att gå. Under första delen av 40-talet var bilar fåtaliga, men en sådan tillhörde en person som bodde i huset t.h. om
  den smala väg som ledde förbi bondgården. Det var slottslikt, byggt med massor av snickarglädje, och hette Tornvillan:

   Tornvillan sedd från vägen. Foto: Sundsvalls museum   Bilen ifråga hade en gengasmotor monterad
  baktill och antändning skedde med för ända-
  målet speciella stickor, långa och grova.

  I Tornvillan bodde även en kvinnlig konstnär,
  en lärare och - som troddes vara - Sundsvalls
  förste knarkare. Som nygift bodde min bror
  en kortare tid i lägenhet i ett annex till villan.

  Somliga varor var det brist på, däribland olja, och vissa livsmedel ransonerades - allra längst tid kaffe. Skollunchen
  bestod av grynvälling eller fiskbullar i korintsås.  Klädinköp var ej att tänka på. Strumpor stoppades, trasiga byxor
  lappades och slitna skor halvsulades - i motsats till nutida överkonsumtion av kläder och andra modestyrda attiraljer.
  Det pågick gubevars ett världskrig, det andra i ordningen,  vilket följdes av några materiellt återhållsamma år.  För
  de som likväl hade skäl att fira och tänkte sig att handla på systembolaget krävdes motbok.  Min far inkallades och
  krigsplacerades i Boden för ev. försvar av gränsen mot Finland, som angripits av ryssarna.  Onödigt tyckte vi, trots
  ändamålet, eftersom han skulle falla för det militära åldersstrecket i januari 1941. Hur kriget drabbade befolkningen
  i de direkt berörda länderna är en tragisk historia, som dock ligger utanför mitt område. Tillbaka till Tornvillan, vars
  intressanta historia framgår av länken, får jag addera att det gick rykten om att det spökade där.  Bara några hundra
  meter bort ligger Högoms kullar med gamla vikingagravar. På Tornvillans tomt fanns liknande, om än mindre, högar.
  Kanske därav namnet Granlohög. Var det de gamla vikingarna som spökade?  I riktning mot stan mellan Tornvillan
  och begravningsplatsen låg ett sandtag som så lägligt kom till användning den sommar landsvägen stenlades, medan
  stensättarnas bara överkroppar bryntes i den skarpa solen. När sedan modemedvetna promenerade förbi klapprade
  myggjagarnas tå- och klackjärn som kastanjetter mot stenläggningen.

  På vintrarna, när ån frusit till, kunde vi åka skridskor på isen och spela bandy. Mina första skridskor skapades
  genom att en stålskena monterades under vardera pjäxan och spändes fast med läderremmar. Ibland gick jag
  snett över ån för att träffa jämnårige Kalle Backlund, närmsta granne på andra sidan. Sett rakt över ån var den
  enda bebyggelsen en lada och längre upp utefter åns södra sida låg tegelbruken, där man kunde värma sig i en
  nyligen använd brännugn - förutsatt att man lyckats undgå upptäckt av personalen. Mer riskabelt var det nog
  på vårkanten,  när isen på ån bröts upp och de som tordes utmana riskerna gav sig på att jumpa på isflaken.
  Säkrare var det på läroverkets skolgård, som om vintern spolades till isbana för både friåkning och bandyspel.
  Efter avslutade lektioner i realskolan kunde vi spela bandy i timmar - nu hade jag riktiga grillor - för att sedan
  gå in och bälga i oss vatten för att släcka törsten och återställa vätskebalansen. Intresset för ishockey väcktes
  sedan av Timrålaget Wifsta/Östrands framgångar med Eje Lindström, Bert-Ola Nordlander och Lill-Strimma.

  Till historien hör också att min morbrors svärfar och tidigare nämnde Jannes farmorsfar Klas Andreas Goude,
  född 1863 och av hela släkten kallad farbror Goude, förutom att passa mig när jag var liten, fiskade braxen i ån.
  Fisken åt vi sedan med god aptit - hoppas jag. Själv metade jag mört, löja och snorgärs i landnära stim. Spiggen
  var för liten. Morbror Valfrids familj bodde på husets ovanvåning och vi på det nedre planet, farbror Goude i en
  utbyggnad med egen ingång. I källaren fanns värmepannan, som kunde nyttjas till att hetta upp tenn till flytande
  form för att gjuta soldater åt mig att leka med. Farbror Goude omkom tragiskt vintern 1950, när han med kälke
  blev påkörd av en buss. Hur det hände vet jag inte. Nedan skjuter jag in två bilder på den omtalade Selångersån.
  Det hus vi bodde i låg som tidigare sagts på en tomt mellan vägen och ån. Parallellt med infarten sluttade en smal
  brandgata ner mot ån. Brandgatan var avsedd för räddningstjänsten att vid behov hämta vatten från ån och utmyn-
  nade i en träbrygga från vilken badfotot är taget. På andra sidan brandgatan var marken obebyggd och om vintern
  tippades där stora mängder snö från plogbilar. Det kunde dröja ända till juni månad innan snöberget smält bort.

   Selångersån 18 juni 1944. Ur egen fotosamlimg    Tornvillan sedd från ån. Foto: Sundsvalls museum
Tornvillan dominerar den gamla (1800-tals?) bilden ovan. Vårt hus är inte
ens påtänkt. En smal stig förebådar brandgatan. Men bryggan finns redan.

  Väster om oss utefter ån låg ytterligare tre villor innan kommungränsen. I höger bildkant på badfotot kan man skymta
  grannens hus. I det skymtade grannhuset bodde kamrer Bylund med sina två söner och hushållerska. Sönerna Lennart
  och Lasse var idrottsintresserade och på tomten fanns anlagd en sandgrop, avsedd för såväl kulstötning som alla sorters
  hoppträning. I en trälåda, väldoftande av dess forna innehåll av kubanska cigarrer, förvarades diverse urklipp. Bylunds
  prenumererade på Rekordmagasinet där Edwin Ahlqvist skrev om den legendariske världsmästaren i tungviktsboxning
  - Joe Louis, The brown bomber - och Idrottsbladet, vari Torsten Tegnér medryckande skrev om våra egna stjärnor i
  löpning, Gunder Hägg och Arne Andersson, jämte alla andra fantomer på kolstybben. Lennart, som var den äldre och
  längre av bröderna, blev svensk juniormästare i stavhopp (3,80 med stålstav på 40-talet),  men tvingades sedan sluta
  hoppa. Varför, visade han för mig när han drog upp byxbenen och blottade vaderna. Vaden på upphoppsbenet visade
  sig då vara dubbelt så tjock som den andra vaden. Lasse Bylund blev en vass sprinter och skicklig handbollsspelare.

   Ur egen fotosamling. Fotograf okänd.   Här bryter jag textens kronologi genom att skjuta in att
  Lennart Bylund firade avlagd juristexamen tillsammans
  med sin fästmö med en turistresa till det sköna Italien
  (reguljär trafik, charterresor var ännu inte tagna i bruk)
  för att byta ut Selångersåns kontaminerade vatten mot
  medelhavets salta vågor. Inte bokstavligen förstås. De
  upplevelserna stimulerade även min reslust. Också jag
  började längta till Italien. Men i barnaåren fick jag nöja
  mig med att få utforska åns övre delar i Bylunds eka.

  När jag i vuxen ålder gjorde min första resa till Italien
  i rötmånaden augusti, visade sig det adriatiska vattnet
  vara mer ohälsosamt än åns. Efter en kort gondoltur
  fick jag först 'se' Venedig från Markuskyrkans svalka,
  sedan liggande med feberfrossa i en hotellsäng. Efter
  hemkomsten läkarbesök och sjukskrivning för bronkit.

  Kisande mot solen klänger jag på min frisörs rygg, d.v.s. mammas.  Lasse Bylund sitter på min bror Bengts axlar.
  Men jag tror inte att moster Hulda ('farbror' Goudes dotter) klänger på Lennart Bylund, även om han ser ansträngd
  ut. Hulda var nämligen lika bred som kort, rund som en boll. Hade nutida BMI-formel använts, hade den inte gett
  henne många år till att leva. Men den formeln kände inte Hulda till, så hon fortsatte att kärleksfullt vårda sina behag-
  ligt doftande luktärter och andra trädgårdsväxter och blev nästan 100 år gammal. Hulda utmärkte sig, då hon lärde
  sig cykla först när hon fyllt 50. Vad mer var, gjorde Hulda och Valfrid strax därpå en utfärd på cykel de 40 milen
  från Sundsvall till Stockholm. Det kan man kalla cykelavstånd! Vem tog då fotot? Var det pappa, morbror Valfrid
  eller farbror Goude? Herman Bylund, hushållerskan Linda? Det kan göra detsamma, originalet är som det är och
  kopian är inte felbeskuren i något modernt bildredigeringsprogram, som man annars skulle kunna befara. Möjligen
  är det inte personerna på kortet som är motivet, utan den frodiga växtligheten med de prunkande blommorna. Det
  står bestämt ett växthus av glas i bakgrunden.

  Själv blev jag, trots flitig träning och förvärv av någons urvuxna spikskor jämte studier i hälso- och träningslära samt
  att min mor sydde ett klubbemblem åt mig, helt utan framgång som idrottsman. Tro mig, i avsaknad av talang räcker
  inte löpträning i skogen om somrarna eller snöpulsning enligt Gunder på vintrarna för att bli en stjärna. Men jag blev
  bekant med den lokala eliten och doften av liniment. TV fanns inte, i st. hade vi chans att se en film från friidrotts-
  delen av Sommar-OS i London 1948 på endera av biograferna Svea, China eller Saga. Inte på Konsert eller Röda
  Kvarn. Sverige hade då sina största framgångar någonsin, eftersom landet varit förskonat från det krig som drabbat
  många deltagande nationer.  Henry Eriksson besegrade favoriten Lennart Strand i regnet (London!) på 1500 meter.
  Strand, som tidigare agerat inofficiell hare åt dåvarande stjärnor och inte aktat för rov att sticka undan till vinst. Det
  görs gällande att det var i dessa sammanhang, som ordet hare myntades som begrepp för farthållare. Jag tror att det
  är förbjudet för de numera officiella hararna att fullfölja loppen, även om de mot förmodan skulle kunna vinna. Jodå,
  Sverige vann i fotboll också.  Gre-No-Li anföll och Torsten Lindberg vaktade målet, medan Rio-Kalle nötte reserv-
  bänken. Lagledare var en viss Putte Kock.

  Jag påminner mig nu en fotbollscup, som anordnades för U15-lag utan överåriga.  Vårt lag hette inte GAIS, som
  pressen skrev, utan GAIF - Granlohögs Allmänna Idrottsförening - för så pretentiöst stod det på mitt emblem. Vår
  taktik liknade mest 'sparka och spring'. Vi hade varken ledare eller tränare. Inga vuxna inblandade. Men vi vann de
  inledande matcherna och gick till final, tyvärr underlägsna i både ålder och storlek, mot NorrmalmsBiffarna - mitt
  uttryck, som syftar på deras kroppsbyggnader men rimmar så lämpligt på SundsvallsGiffarna. Den mest storvuxne
  var tungviktsbrottaren Lasse Nyman, son till tungviktsmästaren John Nyman. Av de normalt växta minns jag gott
  Assar Engblom och Bo Evers. Med Evers skulle jag senare göra Stockholm osäkert. I vårt lag ingick, förutom de
  ovan nämnda kamraterna Stig, Kalle och Lasse Högström, även min släkting Jan som bara var 9 år och fick spela
  center i avsikt att ta vara på förlupna bollar. Han hade gjort mål i en tidigare match! Annars var nog vårt vassaste
  anfallsvapen Bosse Holmgren, som spelade på samma plats i GAIF - högerytter - som sin morbror Thure Fröberg
  i GIF. Holmgrens bodde intill ängen i Granlohög, som utgjorde arena för vårt dagliga trillande.
   Arne Åman tar guld i tresteg med 15,40.
Inspirerad av Arne Åman gjorde jag
som 11-åring upp en plan för hur jag
skulle öka mitt pers per år för att om
10 år slå Arnes rekord i tresteg. Den
fåfängliga prognosen fick förpassas
till papperskorgen, när jag snart fått
andra intressen än att hoppa tresteg.

  Bland mina klasskompisar ingick Bosse Jansson och Kurre Johansson i laget. Kurre bodde med adress Sjögatan i
  Stenstans gräns mot ån. Där kunde man i hans sällskap utforska byggnaderna via hemlighetsfulla vindsgångar och
  passager mellan husen.  Kurre var lång som en stång och smal som en sticka, men snabb som en vinthund. Jag var
  försedd med elastiska knästöd på grund av överträning och skulle alternera med Stig i anfall och försvar,  i denna
  match innebärande att båda fick inrikta sig på försvarsspel. Det blev nämligen bara spel mot ett mål - vårt. Men vi
  hade en joker i form av målvakten Lasse Willner, som dödsföraktande slängde sig på varje skott i den täta dimma
  som rådde på Västra Plan den dagen. När domaren blåste av matchen vid full tid, hade Norrmalm segrat med 1-0.
  Men var det verkligen någon som kunde se att det blev mål? Jodå, domar'n kunde.

  Tiggare fanns även på den tiden, men de satt inte stilla med en mugg i handen utan vandrade genom landet och
  sökte efter lador eller annat att övernatta i. Vagabonder kallades de, eller luffare på svenska.  Jag var med, när
  en luffare knackade på hos Bylunds och bad om något att förtära. Vi har mjölk, men den är nog sur, blev svaret.
  Det gör ingenting sa landstrykaren och sörplade tacksamt i sig det som bjöds. (I stadskärnans trappingångar skyl-
  tades med texten 'Bettleri förbjudet').  En som däremot sades vara förmögen var Schwartzman.  Svartsman, som
  han kallades i folkmun, samlade lump i en skottkärra och hade, vill jag minnas, en mörk bostad på Södermalm, där
  han sov på enkla madrasser i samma kläder som han stod och gick i. Otvättade, liksom han själv. Namnanpassad.

  På nätet finner jag: En av de originella profilerna är den oförargliga lumphandlaren Jakob Schwartzman, som
  föddes 1881 i staden. Han vandrar omkring i skymningen längs Sundsvalls gator med sin skottkärra och sam-
  lar in begagnade varor och skrot som han sedan säljer vidare. För pengarna köper han sedan några gårdar
  på Stenhammarens sluttningar.
När jag söker på Stenhammaren, hittar jag följande: 1868 avsattes den branta
  och steniga sluttningen söder om Sundsvall till den nya stadsdelen Stenhammaren. Stenhammaren blev en tid
  ökänd för bordeller och lönnkrogar och den nattliga trafiken dit upp.


  Jag betvivlar att Svartsman betalade inkomstskatt för lumpsamlandet. Detsamma skall jag låta vara osagt om den
  man som tog initiativ till att, på en sträcka där det var långt mellan broarna, forsla trafikanter över Selångersån för
  fem öre per person. Det skedde med en handdriven farkost, som liknade en liten pråm. Någon tidtabell fanns inte.
  Turen avgick när båten var full, eller annars när någon gått ombord. Återigen citerar jag från nätet:

  Färjeläget som låg 50 meter nedströms från den nuvarande sporthallsbron användes framförallt av dem som ar-
  betade på Sundsvalls Verkstäder samt av arbetarna på Laurents såg. För de som bodde på Västermalm förkorta-
  des vägen då med 1 km. Avgiften var 5 öre per tur. Färjan drogs för hand med hjälp av en kedja, som måste sän-
  kas ner då båtarna skulle passera. Bogserbåtarna Högom med tegelpråmar och Gustaf med timmer trafikerade
  då och då ån under vardagar. Under sommarhelgerna var det passagerarbåten Ejdern som transporterade folk
  till bad- och festplatsen Bergsåkersbaden. Fredrik Svanström som drev färjan bodde i ett litet hus på Nygatan 5,
  Södermalm. Fredrik fiskade både abborre och ål i Selångersån. Ålen sålde han till Knaust´s restaurang.

   Foto: Sundsvalls Museum   Färjkarlen med passagerare - på
  40-talet. På norra sidan ån hade
  han sin lilla kur och bakom kuren
  syns Laurents såg.

  De som bodde på Norrmalm
  kunde gå via Puckelbron över
  ån till centrum och hem igen.
  Bilden t.h. förklarar namnet.
    Foto: Sundsvalls Museum

  Det fanns många original och stofiler i Sundsvall, när jag växte upp. Man skulle gärna vilja klassa in en del av ens
  lärare i den kategorien, men nu skall vi vara snälla. Däremot CykelErik, TokHolger och PussOskar, som kallades
  så på grund av sina tjocka läppar, ofta lätt saglande. Alla var helt oförargliga. Var finns dagens originella? Är de
  mobbade, institutionaliserade? Vågar kanske inte visa sig, utfrusna i ett fördömande samhällsklimat. Det fanns fler.
  RödLotta (hårfärgen!) kallades en dam, som struttade omkring på stan hårt knipande om handväskan.  Lottas bror
  Olle var däremot en helt vanlig person, som drev en plåtfirma och spelade bridge på fritiden, även om det inte var på
  elitnivå. 'Caramba' benämndes en man som av naturen sjöng med hög stämma, när han gick omkring och uträttade
  ärenden på stan. Men han var inget original - 'bara' italienare, tror jag. Än idag ett osvenskt beteende.

  Morbror Valfrids egenhändigt - med viss hjälp av min far och andra bekanta - byggda villa revs i förtid på mark-
  ägarens, Sundsvalls stad, initiativ och tomten står därefter obebyggd i avvaktan på beslut från de styrande om vad
  som ska ske med den.  Bondens mark - också den ägd av Sundsvalls stad - blev föremål för villabebyggelse med
  anslutningsvägar och för bilåldern angelägen bensinstation. Tornvillan brann ner till grunden 1980 i en anlagd brand.
  Var det spöket som tände på? På den tomten byggdes hyreshus. Bäcken kan vara uttorkad eller också leds vattnet
  genom rör i stället. Skattletare göre sig ej besvär. Kort sagt - hela min uppväxtvärld har blivit utplånad.

  Miljön har på många sätt blivit mer steril.  Alla naturliga dofter mm som försvunnit i och med mekanisering och
  stordrift. Till det positiva torde höra att råttorna avlägsnats från saluhallen och att utsläppen till Selångersån renats.
  Hur ser det ut idag? Fiskar eller badar man i ån? Går där båtar? Det mesta har förändrats. I området vid Åkroken
  fanns förr Sundsvalls bryggeri på ena sidan ån och på den andra ridskolans stall, brädgår'n och min morbror Ernsts
  plantskola. Den senare brann beklagligtvis ner, när det begav sig.  Dessförinnan hade någon stackars sate sprängt
  skallen av sig med dynamit, så att kroppsdelar spritts ut över fältet mellan brädgår'n, Västra vägen och kyrkogården.
  Men det var för längesen - när jag var småskolebarn, tror jag. Numera behärskas marken av lärosätena Sundsvalls
  Gymnasium Västermalm och Mittuniversitetet. Fabriksgatan har fått byta namn till Universitetsallén. När jag letar
  efter min gamla stig uppför Siljeberget väster om Bergsåker är den dold bakom villabebyggelse. Om den ens finns
  kvar. Från bergets topp har man en hänförande utsikt över nejden med travbanan till vänster, då man står vänd mot
  den trolskt guldskimrande Sättnaån - tillflöde till Selångerssjön.  Till höger kunde man överblicka stall Gaffelbys
  hagar, där "bildsköna" unghästar gick och betade. Du som hittar, tag kaffekorgen med dig upp och ta en fika i nån
  solig glänta. Vid rätt årstid fyller du korgen med hallon och blåbär på nervägen. En bild på Sättnaån i juni 2016:

   Berättarens foto    Berättarens foto
Morbröderna Valfrid t.v. och Ernst i unga år prydda
med höga stärkta skjortkragar - s.k. fadermördare.
  Den gamla kommungränsen är utsuddad i och med att Selångers landskommun inkorporerades 1965 i Sundsvalls
  stad, som 1971 ombildades till Sundsvalls kommun
. Den meningen har jag googlat fram, liksom följande uppgifter:
  Selångers socken har medeltida ursprung. Ur socknen utbröts 1624 Sundsvalls stad och Sundsvalls församling.
  Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Selångers församling och för
  de borgerliga frågorna bildades Selångers landskommun. [...] Det tegelbruk som anlades 1888 på Högoms mark
  söder om ån köptes senare av Erik Laurent. Högoms och Nacksta tegelbruk kom att bli ett av de största i hela
  Norrland och drevs ända till 1960-talet. Intill fanns en mindre såg som av Laurent flyttades närmare stan. Verk-
  samheten vid denna ”Laurents såg”
(se ovan) pågick till 24 september 1949 då hela sågverket ödelades av en stor
  eldsvåda.
Dalgången var fordom sjöbotten och Sundsvalls ursprung blev byn Sund vid Selångersåns dåtida mynning,
  dagens Åkroken, då landhöjningen gjort inseglingsrännan till dåvarande centralort och hamn vid Kungsnäs för trång.
  Här finner vi en trolig förklaring till att Selånger föregick Sundsvall som centralort.

  Verksamheten vid garveriet dog ut med garvaren.  Sonen Rolf Sundin blev ägare till charkuterier, drev charku-
  teriskola och köpte travhästar samt satt i många år i styrelsen för Norrlands travsällskap.  Tack till Janne för den
  upplysningen. Jag har i tidigare avsnitt berättat om när Jan och jag cyklade till Bergsjö och hur välkomna vi kände
  oss där. Detsamma har också gällt vid mina många senare besök och jag har alltid känt mig som hemma i denna
  vackra bygd. Faktiskt har jag trott på, eller snarare anat, att jag haft mina anor där. Det har nu besannats av min
  systers barnbarn Magnus, som släktforskat med besked.  Och det beskedet innebär för mig att min farmors far
  Jonas Livén föddes i byn Trösten i Bergsjö år 1820.  Jonas far Erik Lif var soldat på orten.  På Jonas mors sida
  fanns flera anknytningar till Bergsjö, bl.a. i byarna Fiskvik, Hamre, Norråsen och Älgered. Fiskvik, som alltså är
  byn där Lichl Lotta föddes. Hamre ligger mellan Fiskvik och Hulte och i Norråsen huserade som sagt stall Ward.
  Min kusin Veras släktforskning avslöjar att jag även på mammas sida har anor från Hälsingland, då min morfars
  far, Erik Gustav Norberg, föddes i Söderhamn 1824. Till yrket blev han smed och verkade först i Härnösand och
  senare i Timrå strax norr om Sundsvall, där skeppsbyggnad vid Vivstavarv, sågverk och pappersbruk kom att bli
  många Norbergares födkrokar. Erik Gustav Norberg själv avled redan 1856 - troligen drunknad i Selångersån.

   Ur egen fotosamling   Med Janne efter skolavslutning - för min del realen,
  Jan 4 år yngre men längst i sin klass - den sommar
  vi cyklade till Bergsjö.  Fotot taget av vår kamrat
  Ulla, kusin Majlis dotter, i familjens trädgård nära
  min barndoms söndagsskola i Högom.

 Jag kan också avslöja att Jans lillasyster Gunilla delägde den av Tommy Jansson, Timrå, uppfödde hingsten
 Drewgi. Denne segrade både i Kriteriet 1995 och Derbyt 1996 med Åke Svanstedt som körsven. Derbyda-
 gen 1996 var f.ö. den senaste gången jag besökte Jägersro.   Efter det har jag varit på trav i både Rättvik,
 Årjäng och Bergsåker. Är det mysigare på landsortsbanorna? Min önskan är att alla banor från Värmland
 och norrut får ha minst ett, helst två, kallblodslopp när de arrangerar V75. Gärna med voltstart och tillägg.
 Tilläggas bör även att Janne, med efternamnet Norberg  (skall ej förväxlas med sin namne proffskusken),
 själv kört lopp med egen häst. Idag är han och andra medlemmar av Travakademien i Sundsvall ägare till
 Sveriges bästa 4-åriga kallblod 2015, Smedsbo Faksen, som den 13 september samma år blev tvåa i norska
 derbyt. Han valdes också till Årets häst på Hagmyren 2015 vid Trav Gävleborgs gala. Den 9 oktober 2015
 godkändes Smedsbo Faksen som avelshingst och den 28 februari 2016 vann han Prix des Pays Nordiques
 i Paris på nytt rekord för loppet. I 2017 års upplaga av samma lopp, den 23/2, upprepades segern. Nu med
 Björn Goop i sulkyn (bilden från Travakademiens hemsida). Inom parentes sagt var jag själv, icke hästägan-
 de, medlem i Travakademien på stol nr 4, när jag jobbade i Sundsvall åren 1965-68 innan flytten till Skåne.
 Det var f.ö. med Bosse Jonsson jag hade glädjen att dela insats och vinst vid Ekbäcks omskrivna seger med
 Aldo. Var det därför Bosse inbjöd mig som medlem i akademien 15-talet år senare? Nä, jag försöker skämta
 och det var nog inget krav att äga häst. Någon storspelare har jag heller aldrig blivit. Jag är mer intresserad
 av sporten än av spelet. Och jag hatar att förlora - särskilt pengar.
     Klicka för större bild, F5 / Refresh återställer

  Förresten, hur skulle man kunna undgå att bli travintresserad? I småskolan (ålder 7-8 år) hade jag Lennart Valentin,
  yngre bror till Gösta (Stall Hernö) i samma klass. I realskolan blivande sportchefen på Bergsåker Bo Jansson (med
  morbröderna Yngve och Gunnar Bergkvist, som var professionella travtränare liksom Bosses storebror Lars Jansson)
  och Bo Jonsson, framtida storhästägare och lokal skribent för Travronden under signaturen 'Grip'. Bo Jonssons bästa
  2013-16 var Shelly Ann Frazer med Minerva som anmoder. En annan jämnårig skolkamrat var Assar Engblom, in spe
  ordförande i Norrlands Travsällskap och STC (Svenska Travsportens Centralförbund) samt UET. Familjen Engblom,
  stall Gaffelby, har varit med från Bergsåkers start 1932 och är fortfarande aktiv som ägare till landets bästa treåriga
  sto 2015, Timbal, tränad av Robert Bergh. Dessutom hade jag ju 'Harper' Carlström som granne i Sundsvall och ...

   Jägersro 28 november 2015     Timbal tar 13:e segern 2015 i Johan Jacbssons Minne.
    Första gången med Örjan Kihlström i sulkyn. Hon var
    därmed segerrikast i landet. Timbal satte nytt världs-
    rekord när hon vann långa E3-finalen på 12.5 2140a.
    Fotot från uppfödarens, Menhammar Stuteri, hemsida.
    Årets 14:e seger togs den 9:e december med tränare
    Bergh. Timbal har just den vägvinnande och samtidigt
    kraftbesparande aktion som avslöjar en riktig stjärna.
    Därtill motor och löphuvud av bästa märke.

    Säsomgen 2016 inleddes med 2 imponerande segrar.
    Därefter fick tävlandet inställas i 4 månader på grund
    av hälta, varefter segersviten återupptogs med vinst
    i kval till Derbystoet. Som favorit i finalen var hon ej
    som bäst utan föll i galopp ett halvvarv från mål.
    Timbal var tillbaka i tid för att vinna sin semifinal i
    Breeders' Crown. Men tyvärr tidig galopp i finalen.

   ... i gymnasiet i Östersund fanns klass- resp. skolkamraterna Lasse Hallin, blivande travjournalist, Bertil Nilsson
  (se nedan), Bernt "Grosshandlarn" Sahlin, känd hästägare, och Ove Magnusson som förutom sitt huvudyrke lärare
  kunde sätta travskribent på Länstidningen (signaturen Magni) på sitt visitkort, därtill medarbetare i jubileumsboken
  Östersundstravet 75 år. Sten Rentzhog - landsarkivarie, som vidareutvecklade Jamtli - var en klasskamrat som jag
  på skolrasterna hade heta diskussioner med om den nordsvenska rasens vidareutveckling.

 Familjen Lönnå flyttade till Sundsvall från Gävle och trettonårige sonen Kjell kom till vår klass 35a i realskolan.
 Han deltog aldrig i mitt och Bosse Janssons travsnack  och att Kjell lystrade till hovarnas musik visste jag inte,
 förrän han i jubileumsprogrammet Kjell Lönnå - ett liv i körsång, som sändes i SVT1 i juletid 2016,  jämförde
 körsångare med travhästar - lika ivriga att få komma till start.  Var det kanske när Bosse en tid sjöng i Lönnås
 kör, som intresset väcktes?  Min egen, högst eventuella, karriär som sångare tog slut innan den ens hade börjat,
 då jag var i målbrottet när vi sjöng upp och förvägrades delta i ämnet sång.  Vilket jag annars gärna hade gjort.
 Beträffande realskolan fanns möjlighet att söka dit efter 4:e klass. Eftersom flera av mina bästa kompisar gjorde
 det och jag gärna ville forsätta umgås med dom, gjorde jag detsamma. Ett bidragande incitament var att lärover-
 ket hade den goda smaken att ligga betydligt närmare mitt hem än Höglundaskolan, som låg på Södermalm på
 andra sidan stan. Att utbildningen skulle kunna ge bättre möjligheter i vuxenlivet föresvävade inte en knappt 11-
 årig elev. Skolan var något som inkräktade på friheten. Som tur var låg inte betygen från folkskolan till grund
 för vilka som skulle bli antagna - i så fall hade jag kanske inte kommit in. I stället gjordes urvalet via intagnings-
 prov i räkning och rättstavning och jag kom in, inte topp tre som min bäste kompis från småskolan Sören Strand,
 redan då djupt intresserad av radio och telegrafi, men i alla fall - som 18:e av c:a 110 elever ...

 Vilket blev en stor överraskning för klassens lärare Thomas Näsman, som berättade för mina föräldrar att han
 aldrig sett mig räcka upp handen, när han ställde sina frågor. Jag var för blyg då eller hade slarvat med läxorna.
 Nu fick jag lära mig att tåla det nedsättande epitetet knodd från de avundsjuka, som inte kom in på läroverket.
 Jag kände stor glädje och lättnad av att efter två år få slippa Höglunda, där man varje vecka gemensamt måste
 genomlida tvagning, utförd av bastanta kvinnor i en särskild badinrättning. En som av naturliga skäl inte sökte
 till läroverket blev några år senare dömd för våldtäkt på en femårig flicka och insydd på Sidsjöns mentalsjukhus.
 Förekom aga i skolan? Det enda som hände mig, var när sagde lärare överraskande gav mig en rejäl örfil bak-
 ifrån - utan minsta förklaring. Tog han fel på person? Ett ljusare minne av vår lärare var, att han ställde upp för
 dom som sökte till läroverket med att ge privatlektioner i sitt hem med övningsuppgifter inför inträdesproven.
 I realskolan fanns tre parallella klasser med vardera 37 elever. Jag kom i 15a och Sören i 15c. Sörens senare, vid
 flottan, inhämtade kunskaper om fartyg framgår av hans bok från 1981 Votiv- och prydnadsskepp på Gotland.
    
        Beskuret första klassfoto 1943
        med Sören i nedre högra hörnet
        och berättaren i övre vänstra.
        Klicka på bilden för att förstora.
        F5 (Refresh) för att återställa.

  På danssalongen Wivex i centrala Sundsvall (i mitten av 50-talet) träffar jag på Bosse Jonsson och Lennart
  Valentin samt bridgeliraren Alvar Åström - den glade bagar'n. Carl-Henrik Norins orkester gästspelar, toppad
  av den amerikanske svarte trumpetaren Benny Bailey. Jag har aldrig dansat bättre än då.  Under en tid uppläts
  Wivex som lokal för Sundsvalls Bridgeklubbs spelkvällar. Sen blev det visst bingohall. På sommaren går vi till
  Folkets Park för att höra den amerikanske pianisten Duke Jordan's kvintett med Dizzy Gillespie's barytonsaxo-
  fonist Cecil Payne. Förutom dans ingår en konsert med Jordans kompositioner, som Flight to Jordan och Jordu.
  Det blir trängsel vid estraden. Alla i bandet är svarta amerikaner utom svenskfödde trumpetaren Rolf Ericson,
  också han verksam i USA.  Trummisen Art Taylor är från New York och av helt annan kaliber än husbandets
  Roland Lidholm, min brors kompis, som fått öva med sina vispar hemma i vår källare i Granlohög. Art Taylor
  medverkar i den 2017 återfunna musiken av Thelonious Monk, inspelad 1959 till filmen Farliga förbindelser.
  Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister, sa författaren Pär Rådström.
    

  ... och Östersund - jämte avstickare till Stockholm.

  Här får jag bara nämna att jag hade nöjet att återse Benny Bailey i Norin's band på Jamtli's utescen i Östersund
  i värsta hällregnet. Då var vi inte många som hängde på skranket och spisade. En udda upplevelse. Kan också
  berätta att i valet och kvalet mellan att satsa på ett yrke inom hästsporten och att söka till gymnasiet hade jag
  tvekat länge - för länge, visade det sig. I Sundsvall var det nämligen fullbelagt. Då fick jag möjlighet att välja
  mellan Härnösand, som låg geografiskt närmare och mitt slutliga val Östersund, där jag hade nära släktingar.
  Jag visste redan en del om Jämtland-Härjedalen, sedan jag sommarjobbat som assistent åt Statens Justerare.
  Arbetet omfattade kontroller av bensinpumpar, där bilresandet förde oss till orter som Vålådalen  (Jämtlands-
  födde Gunder Häggs och senare Anders Gärderuds träningsmarker) och Storsjö Kapell (vilket köldhål!) samt
  vidare därifrån till Funäsdalen via Flatruet, Sveriges högst belägna väg. I lägre terräng skumpade bilen fram på
  smala och krokiga grusvägar kantade av tät skog. Vid varje brant utförsbacke sög det till i maggropen. I resan
  ingick även en vända till Röros i Norge. Inget ansträngande arbete - för mig lika med betald sightseeing.

  I Östersund träffades Bernt, Ove och jag hemma hos Lasse Hallin och hans gästfria föräldrar Holger och Elsa,
  vilka gjorde allt för att vi skulle trivas, samtidigt som katten Siam vässade klorna på deras bästa fåtöljer. På skiv-
  tallriken låg den senaste 50-talsjazzen. Förutom hästsnack blev det mycket kortspelande. Det var Holger som
  lärde oss det ädla spelet Kille (uttalas Tjille), där en speciell kortlek med bilder användes. 'Värdshus förbi' och
  'Svinhugg går igen' är begrepp som man inte glömmer i första taget.  Holger försökte även 'skinna' oss i poker.
  För att det spelet skall vara intressant, måste det spelas till så hög taxa att det svider om man förlorar. Det gläder
  mig fortfarande att jag fick pengar över till löpande utgifter. Att Lasses brorsa Hasse med målbrottsröst kallade
  mig fiskmånglare eller sillstrypare, bara för att jag kom från kusten, tog jag inte som någon förolämpning.

  Jag trivdes utmärkt i denna miljövänliga stad med dess vidsträckta vyer med Frösön och Storsjön i fonden och
  Oviksfjällen i bakgrunden. Det var också ett påtagligt kamratskap mellan eleverna på läroverket, som hade ett
  upptagningsområde omfattande såväl Jämtland och Härjedalen som södra Lappland (Dorotea, Vilhelmina, Åsele),
  nordvästra Ångermanland (Hoting, Tåsjö, Junsele),  samt delar av Hälsingland (Ljusdal och Ytterhogdal i norr)
  och Medelpad (Fränsta och Torp, förutom några förlupna Sundsvallsbor). Men det var inte nådigt att cykla över
  Frösöbron på vintern i 30-gradig kyla. Då domnade snabbt mer än en kroppsdel - trots långkalsingarna.  Hela
  läsåret i första ring bodde jag på Frösön. [Huvuddelen av militärtjänsten fick jag också genomföra i Östersund,
  på A4, där hästspannen ersatts av motorfordon medan unghästauktioner ännu förekom. När det skulle upprättas
  bivack i skogen, kändes inte de många minusgraderna alls lika kalla. 98:an kunde klyva ved barhänt, trots att det
  var innan den globala uppvärmningen tagit fart. Å andra sidan löpte man om sommaren risk att brännmärkas, när
  glödheta patronhylsor återkastades mot oskylda delar av ens kropp vid kulspruteskytte på övningsfältet Grytan.]

  Jag fick möjlighet att gå över till Sundsvalls gymnasium, men efter ett förlorat studieår med usla lärare tog jag
  min Mats ur den skolan och återvände till Östersund, där jag hamnade i en parallellklass till min tidigare. På så
  sätt breddades mitt kontaktnät.  Ett läsår delade jag bostad på adressen Odensalagatan 25 med Gunnar Hägg-
  ström, prästson från Tåsjö med två äldre bröder som skulle se till att han "skötte sig" - helt i onödan, eftersom
  Gunnar var skötsam. Vi åt hemma ett mål om dagen, vilket bestod av gräddfil och flingor.  Gott var det - men
  vilken kolesterolhöjare!  Riskerna med höga kolesterolvärden var dock okända vid denna tid och debatteras än
  idag. Hur kom det sig att just vi bodde ihop? Jag har faktiskt ingen aning. Han var litet yngre och gick i en lägre
  klass. Kände vi varandra innan? Det var nog så, att alla kände alla. Sommaren efter sökte jag jobb på Posten i
  Sundsvall som vikarie för en brevbärare, som inte fått semester på flera år beroende på att ingen kunnnat lära
  sig hans sträcka, som omfattade östra stadsdelen Kubikenborg med Fläsian. De boende som flyttat hade tagit
  sina brevlådor med sig, varmed nummerordningen blivit kaosartad. Hur kunde de tro att jag skulle klara detta?
  För att chefen var bridgespelare och hade sett och mött mig vid borden? När vi cyklat tillsammans i en vecka
  stod jag beredd att säga upp mig. "Från måndag kör du själv!", beordrades jag då. Och jag körde. Till en början
  långsamt men efterhand allt snabbare, så att eftermiddagarna längre fram kunde ägnas åt sol och bad i Fläsian.
  När jag bad om ledigt någon vecka innan skolan höststartade blev bossen arg. Men jag bara skulle till Hulte.
 På andra sidan Storsjön, innan fjällen, ligger Hallen. Därifrån kom en klasskamrat med stort travintresse, Bertil
 Nilsson. Bertil hade då viss anknytning till Sven O. Perssons familj. Sven var en eldsjäl, som dominerade Öster-
 sundstravet tillsammans med sin bror Gustaf. Sven O. Persson segrade trefaldigt med sin stjärna Roger i Nord-
 svenska Travmästerskapet: 1948, -51 och -54.  Bild från Jämten 1982 när Sven med Roger slår Gustaf med
 Soloman. En senare anknytning till familjen Persson fick Sten Rentzhog, när Stens son Björn år 2010 fick överta
 rollen som VD och koncernchef i familjebolaget Persson Invest, som tidigare alltid haft en Persson i ledningen
 sedan bröderna Sven och Gustaf  började sälja bilar 1932. Jämten är en av landets äldsta årsböcker, där Sten
 Rentzhog var redaktör och inledde 1982 års upplaga med temat Jämten och hästen. Sven O. Persson bidrog
 med berättelser under rubriken Hästhandlareminnen. Bl.a. från en riskfylld ritt vintertid över gränsfjällen från
 Trondheim till Storlien med nyinköpta hästar. En färd framtvingad av varaktig norsk järnverksstrejk. Jämtske
 konstnären Acke Åslunds fina hästmålningar pryder både omslaget till boken och hans biografi i densamma.
       Fynd från Härdals böcker
  I sammanhanget får jag påminna om att landets främste nordsvensk runt 1950 hette Helge Solo, tränad och körd
  av Folke Hjalmarsson med Färjestads travbana i Karlstad som hemarena. Helge Solo var en glänsande fuxig
  hingst med oklanderligt trav och vass speed. Han segrade i Nordsvenska Travmästerskapet 1946, -47 och -50,
  vid det senare tillfället med 120 meters tillägg på startvolten, 40 meter bakom Roger och ytterligare 20 bakom
  föregående års segrare, Brandver. Nordsvenskens Julnummer dramatiserade: En så strålande kamp som trion
  Helge Solo, Brandver och Roger presterade hör till de saker som etsar sig in i travvännens minne. [...]
  Rena rama travsportpropagandan med andra ord!

   Helge Solo vinner landskampen 1948    Helge Solo e. Solo u. Helge Bruna
  Segrarna underlättades av att grunddistansen var hela 3500 meter. Helge Solo vann även Svensk-Norska Kallblods-
  landskampen 1947, -48 och -52. Men det gällde för kusken att undvika att ta ledningen för tidigt, för då trodde Helge
  Solo att loppet var över och bromsade. Totalt vann han 115 segrar, varav 20 i följd.  Han kunde dock ej godkännas
  för avel, eftersom han var s.k. klapphingst (endast en fungerande testikel).  Den vänstra bilden är tagen på norska
  Bjerkebanan efter vinsten i Kallblodslandskampen 1948. Bilderna har jag funnit via sökning på nätet.

  För att återgå till Bertil Nilsson, så gillade han att framträda obstinat men alltid med ett förnöjsamt smil på
  läpparna. När läraren har upprop vid terminens början, svarar eleverna som förväntat "Ja" ... ända tills det
  kommer till Bertil, då det inte hörs ett knyst.
    - Bertil Nilsson!, upprepar läraren med högre röst.  (fortfarande inget svar)
    - Finns Bertil Nilsson här?,  mullrar läraren.  Då upphäver Bertil sin röst och undrar:
    - Bertil Edward Nilsson?   (det finns förstås bara en Bertil Nilsson i klassen)
    - Ja, svarar läraren.
    - Jag är här, ler Bertil.
  Att något ljushuvud passar på att upplysa klassen om, att jag placerat mig strategiskt i bänken bakom den enda
  som har hästsvans, framkallar också viss munterhet. Roligt heter f.ö. Artut på jämtska, med betoning på kort A.

  De tre första månaderna i lumpen omfattade fysiska övningar, kanske främst siktande till god disciplin och lydnad.
  Det var inte Bertils paradgren. När han utnämndes till riktkarl vid marschträning, gick han med sviktande, släpiga
  steg och fick snabbt bytas ut. Inne i ledet gick han i otakt med övriga.  Angående termen lumpen, lär det syfta på
  militäruniformen.  Förvånande nog fick jag av en kvinnlig närstående, i all välmening, en komplimang för att jag
  aldrig varit så snyggt klädd som i lumpen. Ärlighet uppskattas alltid.  I Stockholm läste Bertil till civilingenjör på
  KTH. På fredagseftermiddagarna var vi ett gäng som badade bastu och simmade några längder på Centralbadet vid
  Drottninggatan, medan vi förberedde helgens eskapader. Bertil var inte välkommen till Internationella Klubbens
  lokaler vid Norra Bantorget där det anordnades dans, så vi fick dra nån annanstans. Orsaken till detta skulle vara
  någon kontrovers med entrépersonalen, anförda av den gamle sångaren Sven-Olof Sandbergs son.

  På tal om andra dansställen i Stockholm valde man gärna mellan BZ (Berzelii Terrassen) och någon högskola (3)
  (Handels, Teknis). Det kunde t.o.m. handla om maskerad på Konstfack i sällskap med kompisarna Bosse Evers
  och Uffe 'van Grogg'. Uffe var en annan Sundsvallskille som fick sitt alias (av Bosse?) när han läste konsthistoria
  för att få betyg som bättrade på chansen att, liksom Evers, komma in på GIH - Gymnastik- och idrottshögskolan.
  Då det arrangerades maskerad på kårhuset, som låg på Holländargatan 32, blev jag plötsligt under dansen kraftigt
  tårögd och tvingades att liksom övriga närvarande rusa bort till fönstren för att få frisk luft. Anledningen var att det
  avlossats en tårgasbomb, vilket fick till följd att lokalerna måste utrymmas och festen avbrytas. Demaskerad och
  byxlös (klädd i lånad säck av juteväv) sprang en grotesk figur hem genom bakgatorna i den bistra kölden. Denna
  händelse inträffade hösten 1962. Vid samtal med Bosse minns han direkt Halloween, vilket säkert stämmer med
  tanke på att det var maskerad. I tiden alltså fem och ett halvt år före den uppmärksammade kårhusockupationen.

  3.  På Handelshögskolan kunde man dansa till artister som Gunnar 'Siljabloo' Nilsson och de då unga parhästarna
       Lill Lindfors och Anders Linder,  medan man på KTH i pausen fick titta på tecknad film med Mr. Magoo eller
       Tom och Jerry. Att gå på dans var det klassiska sättet att knyta kontakt med det motsatta könet.  Men när den
       originelle tenorsaxofonisten Bosse Wärmell lirade på kårhuset, spisade man musiken i stället för att dansa.

  Bertil och jag knåpade gemensamt ihop ett system till första omgången av det nya spelet V5, som arrangerades på
  Solvalla. Efter sin examen vid KTH arbetade Bertil några år i Sverige, innan han flyttade bopålarna till ett varmare
  klimat. Inte förrän vid 40-års jubileet av studenten skulle jag återse Bertil Edward Nilsson. Att Edward skulle stavas
  med w upptäckte jag av en tillfällighet när jag studerade skolkatalogen 1955-56, där Bertil angavs med sitt fullständiga
  namn som vice Archa i Sveriges förmodligen äldsta (1864-) gymnasieförbund, LYRAN.  Visst är det Bertil som kikar
  fram mitt på Jubileumsfotot från 2014. Om det blev vinst på Solvalla - ibland även vid förlust, måste jag tillstå - skulle
  det i Lasse Hallins sällskap firas på SHT, en restaurang på andra våningen vid Kungsgatan snett emot Hötorget, men
  oftare på Prinsen nära Stureplan.  Efteråt besöktes ibland Sfinx på Kungsgatan 29,  där pianisten Rolf Larssons trio
  spelade. Det starkaste som fick serveras där var lättgrogg. Vermouth blandad med sockerdricka!

  Ove Magnusson berättar om en upplevelse som travkusk:
  Elis Skoglund hade anmält förre kungapokalsvinnaren Junker till ett presslopp på Solänget. Han skulle köras av
  "Harper" Carlström, som emellertid inte dök upp när det var dags. Jag fick ersätta och Elis varnade: - Kör inte
  nära utgången, då springer han av banan! Du får absolut inte stanna, då stegrar han sig!  Nåja så långt gick det
  bra och starten gick bra. Men när jag skulle dra urryckarna hände ingenting. Jag drog och drog, tömmarna i en
  hand, men ingenting! Det blåste hårt den där dagen och i stallet konstaterades att remmen till "tussarna" hade
  lindat sig runt selkroken. Jag blev femma, men hade nog fått en bättre placering om jag struntat i urryckarna.
  Det värsta återstod: ägaren dök upp. Han hade inte uppmärksammat kuskändringen och hade spelat en hel del.

  Tillbaka till lumpen så fanns Bertil och Ove på samma lucka, där det spelades EP-skivor med Parker och Gillespie.
  Hade det funnits ett piano där, hade nog amatören Ove fått visa att han kunnat spela skjortan av mer kända musiker
  - med handskarna på.  På luckan intill min fanns Harald från Dalarna som spelade LP-skivor med Clifford Brown/
  Max Roach's grupper. Musikvalen påverkade förstås mig, som tidigare introducerats i jazzen via Armstrong, Basie,
  Goodman och Tatum på stenkakor (78-varvare) spelade på en radiogrammofon med automatisk skivväxlare hos min
  kusin och förebild Sture Nyman och hans familj, som jag har jättemycket att tacka för. Inte minst för att tandläkaren
  Sture gratis skötte min tandvård. Jag kunde endast erbjuda en fattigmans gentjänst genom att som passagerare förhöra
  honom på spanska glosor medan han styrde sin Merca i behaglig fart mellan Östersund och nyuppförda sommarstugan
  vid kusten i Sundsvalls grannskap. Jo, jag fick också hjälpa till vid anläggningen av stugtomten ihop med jämnårige
  Erkki Pirinen, som kommit till Sverige som krigsbarn och styvson till Stures kompanjon som tandläkare, Åke Bretz.

  Erkkis son Joakim, känd serietecknare, har som sommarpratare i radio vitsigt beskrivit sina föräldrar med: "min mor
  är vit, men min far är finne". Det tror jag att Erkki skrattade gott åt. Den sändningen lyssnade vi på i bilradion på väg
  från republiken Jämtland till Sundsvall via Bergsåker. Det var den 23:e augusti 1997, vilket framgår av mitt bevarade
  travprogram som denna dag omfattade storloppen Sundsvall Open Trot och Svenskt Mästerskap för kallblod. Under
  Stockholmstiden fick jag anledning att uppsöka Erkkis praktik i Gamla Stan, då mina visdomständer börjat göra sig
  påminda på ett smärtsamt sätt. Jag brukade titta på när Sture och hans syster Vera framgångsrikt spelade bridge på
  ÖBS. När Veras dotter Ann-Marie gifte sig i Frösö kyrka blev jag inbjuden. Det var frack som gällde - första och
  enda gången för mig. Men högtidligt var det. Sture var inte intresserad av trav, men när han vid tillfälle följde med
  till Östersundsovalen kunde han snabbt konstatera om en häst led av tandbesvär, beroende på hur den höll huvudet.
  Sådana problem är inte ovanliga och kan leda till att hästen generas av betslet och galopperar. Där fick jag lära mig
  mer i ämnet hästhälsa. Samma år som jag med familj av flera anledningar flyttade till min hustrus skånska hembygd,
  flyttade Sture med familj till Göteborg, där Stures forskning i odontologi kröntes med professorsutnämning. Årligen
  utdelas Sveriges Tandhygienistförenings stipendium till professor Sture Nymans minne.
 Klicka för större bild, F5 / Refresh återställer
    Stugtomten några år senare, med
    båthuset och fjärden i bakgrunden
    och min blivande hustru vilande
    mot flaggstången.

 Min far hade avlidit i en hjärtsjukdom kort efter att jag fyllt 14 år, vilket var ett hårt slag för familjen, och jag hade
 behov av en manlig förebild. Efter pappas bortgång läste jag allt jag kunde komma över avseende angina pectoris
 och andra hjärtsjukdomar, varvid det visade sig att jag själv hade symtom som stämde in på samtliga. Jag tvingades
 att uppsöka skolläkaren, som skrev ut den medicin som skulle rädda mig. Utkommen på skolgården sprang jag på
 en klasskamrat, nämligen läkarens son Magnus. Han förklarade då, att jag fått recept på verkningslösa sockerpiller,
 som förväntades ge placeboeffekt. - Oj då, det borde jag nog inte avslöjat, skyndade han sig ångerfullt att bekänna.
 Fotot är taget efter kusin Majlis bröllop och visar min mor i övre vänstra hörnet. Mannen med högt hårfäste är min
 far. T.h. min syster Britt och framför henne mormor (80+) med mig (0+). Nere t.v. ses brudens far, morbror Kalle.
 Händelsevis hade min far samma yrke som fäderna till professorn i internationell folkhälsa, TV-kände föredragshål-
 laren Hans Rosling, respektive förre statsministern Ingvar Carlsson. Den senares far avled när sonen var 13 år. Det
 känns osäkert om det i berörda fall skulle finnas något outrett samband mellan yrke och livslängd. Hur jag upplevde
 den första tiden som faderlös överensstämmer väl med Ingvars beskrivning av saknaden i filmen Folkhemspojken,
 del 1 av 2, visad i SVT i augusti 2016. Ingendera av de båda portalfigurernas ämbeten skulle dock falla på min lott.
 Till följd av min fars frånfälle blev mamma (hemmafru i ett lyckligt äktenskap, aldrig ett ont ord) tvungen att börja
 arbeta för uppehället och snart även hyra ut ett rum för att klara hyran. Det innebar för min del, att jag fick sova på
 ett loft vilket nåddes via en repstege. Det var spännande för mig och mina kamrater samt unga släktingar, som gärna
 övernattade på loftet och liksom jag minns hur barnen fick gå och lägga sig tidigare än de vuxna vid sena släktträffar.
     I 'Madame' Norbergs trygga famn

  Ibland inträffar mystiska händelser. I en parallellklass till min, på Östersundsgymnasiets latinlinje, gick Sten Hanson, av för
  mig okänd anledning kallad Josef. Vi var ett gäng inackorderade som käkade havregröt eller kruska till lunch på mjölkbaren.
  Middag åts på Hushållsskolan, där man betalade med matkuponger värda 2:50 styck.  På tisdagarna blev det snart förbud
  mot att förtära mer än en semla till efterrätt, eftersom vissa av de yngre gästerna tävlingsåt av den varan. En middag kunde
  jag bara inte få ner maten. På sjukhuset avlägsnades min blindtarm efter plågsam sövning med eter. En indränkt etertrasa
  trycktes mot näsan och jag tillsades att räkna. Efter 1, 2, 3, 4, 5... började jag räkna tyst. "Fortsätt räkna!", uppmanades jag.
  11, 12... I mitt huvud roterade ett eldklot allt snabbare och snabbare. När jag vaknade efter operationen snurrade det ännu
  och jag spydde som en gris.  Söndagarna ägnades åt kortspel, dock inte bridge. Stens yngre bror Svante vann den svenska
  nutidsorienteringen och Sten var säkert lika allmänbildad. Trots att han uppfattades mer som intellektuell och beläst än fysiskt
  engagerad, rekryterades han till Fältjägarna i Kiruna. Efter lumpen studerade Sten liksom jag på Stockholms Högskola, före-
  gångare till Stockholms Universitet. På väg från kårhuset mötte jag honom tillsammans med hustrun, författarinnan Heidi
  von Born, framförande en barnvagn. Förutom barnet förvarades i vagnen några exemplar av Stens färska debutverk, diktsam-
  lingen Sträv som starren, varav han gentilt dedicerade ett ex. till vännen Backström. Olof Lagercrantz recenserade boken:
  Det är en debut av ovanlig mognad, präglad av säker smak och koncentration. Det finns hos Hanson en vresig fjällbjörks-
  styrka som väcker beundran.
Olof Lagercrantz var själv poet, tillika kulturkritiker och chefredaktör på Dagens Nyheter.
        Författaren    Till vänster ett porträtt av författaren
   från tidpunkten för bokens utgivning.

   I dessa dikter är begreppet döden
   närvarande i olika uttrycksformer.
    Utgiven 1959
  Sten Hanson föddes i byn Skålan i fäbodtäta Klövsjö församling. Var det hans uppväxt i denna karga fjällmiljö som
  lade grunden till diktandet, eller var han också påverkad av tiden vid fältjägarregementet? Sten blev självlärd inom
  text-ljudkomposition, som baseras på elektronisk musik, och har i likhet med några andra betecknats avantgardistisk
  ljudpoet
. Han framträdde även som performanceartist och en gång råkade jag få se Sten uppträda naken på TV.

  Nu kommer det mystiska. I början av december 2013 började jag fundera över vad det blivit av Sten, så jag googlade.
  Då uppdagades det, att han avlidit den 1:a november samma år. Alltså precis en månad innan jag sökte efter honom.
  Jag lyssnar normalt aldrig på radio numera utom på nätterna, om jag ligger sömnlös, eller i gryningstimmen. Men den
  24:e januari 2016 slår jag utan anledning på radion strax efter 8 på kvällen och får då höra Sten Hansons komposition
  från 1981, New York Lament. Enbart tillfälligheter? Jag tror normalt inte på övernaturliga krafter, men ibland förefaller
  det ändå finnas nån däruppe som dirigerar. Svante gick liksom Sten på latinlinjen, men valde helklassisk gren som även
  inkluderade klassisk grekiska. Den grenen förekom enbart i just den klassen i gymnasiet och hade bara valts av 3 elever,
  Svante plus två tjejer, av vilka den ena var rektorns dotter. Jag har senare fått veta att det egentligen krävdes en grupp
  om minst 5 elever för ämnet. Grunnar just på vad det blivit av Svante, men vågar inte googla. Apropå gymnasiet, gick
  en av mina travvänner om ett år för att få bättre avgångsbetyg - och fick sämre! Herrens vägar äro outgrundliga.

  Från högskola till jobb

  Om man tänker sig att studera på högskola eller universitet, bör man ha en målsättning med sina studier. Det hade inte
  jag, som efter att ha slutat drömma om ett passande arbete i utemiljö följde studievägledarens råd att läsa matte, trots att
  jag gått reallinjens biologiska gren, inte den matematiska. Av olika skäl valde jag Stockholm före Uppsala. Vad som kom
  att saknas mig var tillräcklig motivation. Sommaren efter den andra terminens mattestudier fick jag arbete som vikarie på
  "Stormen" på Sidsjöns mentalsjukhus. "Stormen" var avdelningen för mördare och andra patienter som begått grova brott.
  Med litet yngre, men mer yrkeserfarne, Börje Strand jobbade jag nattskift. Börje bäddade åt oss på stolar i korridoren, så
  att vi kunde turas om med vak och sömn. Inte mig emot, jag höll mig vaken med att läsa matteböcker och kompendier för
  att ta igen vårterminens försummade studietid och tentera vid höstterminens start. Den ganska breda utbildning i sjukvård
  som jag fått i militärtjänsten inkluderade ett par veckors praktik på Sundsvalls lasarett, varav en vecka i operationssalen.
  Dessa lärdomar onfattade däremot inte vård av mentalpatienter.  Men försynen tillsåg att vi förblev omördade.  Den fast
  anställde vårdaren Pelle Ytterström kunde tacka sin starka fysik - brottningsmästare, tävlande för Kovland - som gjorde
  att han några år senare med nöd och näppe överlevde, när han under dagtid brutalt överfölls av intagna på "Stormen".

  Under höstterminen började tyvärr mina besparingar att tryta, varför jag valde att avbryta studierna.  [Jag skulle senare
  återuppta dem, delvis på kvällstid och i ämnen som jag hade nytta av i mitt arbete, och slutföra min fil. kand. - i Lund.]
  Således var det dags att söka jobb, varvid jag hade god hjälp av min hyresvärd, som hette Sven Börje Jönhagen och var
  aktuarie och vikarierande högskolelärare i matematik. Adressen var Tegnérlunden 6, så jag hade nära till både kårhuset
  och, vilket skulle visa sig fördelaktigt, Sveavägen. Hyran var överkomlig, 75 kr per månad. Mina egna bidrag till hyres-
  rummets sparsamma inredning var en kokplatta med tillbehör och en radio av märket Luxor för att kunna lyssna på Claes
  Dahlgrens program Jazzglimtar från USA. På kokplattan värmde jag tevatten - för silverte när gastriten slog till. Boendet
  hade jag lyckats komma över efter en vaknatt på studentkåren för att vara först i kön, när morgonens färska hyresanbud
  inkom. För att förhindra att bli utblottad skaffade jag mig ett pekuniärt andrum via ett lån på 300 kronor hos studentkåren,
  att återbetalas inom tre månader. Men därvid krävdes, förutom att min egen namnteckning bevittnades, tre borgensmän
  vilkas namnteckningar i sin tur skulle intygas av vardera två vittnen! Jag lovar att på det avtalet som jag sparat finns auto-
  grafer från några av landets bästa bridgespelare, varav tre internationellt kända - fyra om du räknar in mig.  Med nystärkt
  kassa kunde jag rusta mig med en välskräddad roströd blazer för 50 riksdaler på rea hos Ströms herrekipering i korsningen
  Sveavägen-Kungsgatan. Gällande lån bekänner jag mig annars till Wigforss' devis från 1932 Den som är försatt i skuld är
  inte fri.
Av politiker var Ernst Wigforss den som satt djupast spår i mitt unga sinne. Även som löntagare var det en förmån
  att fortsatt få vara inskriven på högskolan och kunna välja att läsa fristående kurser på kvällstid - som i mitt fall Bokföring.
  Till kreditsidan fördes då studentrabatter på inköp, såsom halva priset på tågbiljetter för punktliga resor till hemorten.

  Det hade inte förekommit någon särskild samvaro mellan värdparet och deras hyresgäst, förrän strax innan jag skulle
  flytta ut, då värden i hustruns frånvaro bjöd in mig i salongen på kaffe och konjak och under samtalets gång bedyrade:
    - Här har ju kandidaten haft fritt fram att med egen trappuppgång ta in kvinnliga bekanta på rummet.
    - Jaså, minsann. Tänk om byrådirektören hade sagt det redan när jag flyttade in ...
  ... tänkte jag, som bemödat mig om att ljudlöst smyga in mina gäster när tillfälle gavs. Var det kanske en fin pik från
  hans sida, som jag inte fattade. Hade någon t.o.m. stått utanför dörren och tjuvlyssnat?  'Kandidat' var för övrigt en
  äldre benämning, som han titulerade högskolestuderande med. På det gamla fina husets plats står nu ett modernare.

 På väg från Tegnérlunden till Sveavägen passerar man Drottninggatan, på vars östra sida simmarhjälten Arne Borg
 (fem OS-medaljer, varav OS-guld på 1500 meter 1928) drev en tobaksaffär. Arne Borg tilldelades Svenska Dagbla-
 dets guldmedalj 1926 för "en serie världsrekord" (totalt 32, ett större antal än för någon annan manlig simmare).

 Länken ovan måste läsas! Jag hade aldrig något ärende till butiken, men man kunde morsa på honom, då han stod på
 trottoaren utanför och blossade på en cigarr. Han har f.ö. berättat att det blev mycket bridgespelande under de långa
 tåg- och båtfärderna jorden runt till simtävlingar på olika kontinenter. Resor som mästersimmaren själv skildrat i två
 böcker. Snett emot tobaksaffären, på Drottninggatan 85 vid hörnet mot Tegnérgatan, ligger en mer prominent förfat-
 tares, August Strindberg, sista bostad Blå tornet, numera Strindbergsmuséet. På byggnadens entréplan inrymdes en tid
 den av jazzgurun Harald Hult drivna skivbutiken Blue Tower Records, en för mig viktig inköpskälla av begagnade och
 nya vinylplattor vid återkommande besök i metropolen. Frijazz-saxofonisten Mats Gustafsson biträdde och sökte fram
 de mest oväntade rariteter ur gömmorna.  Harald bytte namn på butiken till Andra Jazz, när den flyttades till Vasastan.
 Klicka på Carl Eldhs bronsskulptur av August Strindberg i Tegnérlunden för att förstora bilden. Monumentet visar upp
 titanen Prometeus' fjättrade kropp och har anletsdrag påminnande om Strindbergs ikoniserade titan Beethovens.
  Privat foto från 12 maj 2018.
"Titanen"

  Thulebolagen

  På byrådirektör Jönhagens rekommendation fick jag mitt första fasta jobb - tillsvidareanställning heter det nog nu.
  Min begynnelselön blev 725 kronor i månaden, vilket var 25 kronor mer än normalt tack vare att jag läst matematik.
  Det var på aktuarieavdelningen i Thulebolagen vid Sveavägen i Stockholm.  Ett livförsäkringsbolag,  som styrts av
  familjen Palme (Olofs far och farfar). Avdelningschefen gav mig en introduktion i risken (sannolikheten) att dö inom
  viss tid. Nej, det avsåg inte mig personligen, utan kunderna till bolaget. Det handlade ju om kostnadsberäkningar för
  livförsäkringar. Den tid jag var anställd i företaget var Alvar Lindencrona dess VD.  Thule var beläget i just det hus,
  vid vilket Olof Palme kallblodigt mördades sådär 25 år senare. Ett märkligt sammanträffande med tanke på bolagets
  Palmekoppling!  Ännu märkligare är de fakta jag läser i boken Konspiration Olof Palme, författad av Gunnar Wall
  och utgiven 2015. I den framgår att Lindencrona hade ett topphemligt uppdrag som chef (ända fram till 1978) för den
  svenska delen av organisationen Stay Behind, som hade ett hemligt kontor med egen ingång från Thulehusets baksida.
  Som anställd hade man förstås ingen aning om detta. I det viktiga inledningsskedet av utredningen efter mordet litade
  jag som idrottsvän blint på Hans Holmér - son till Gunder Häggs tränare Gösta 'Gösse' Holmér - när han visade upp
  sina pickadoller i TV-rutan. Men 'Gösses', vad det päronet föll långt ifrån äppelträdet!

 Det har senare uppstått misstankar om att Stay Behind-rörelsen skulle ligga bakom mordet på statsministern. Dessa
 har dock inte blivit välbekanta, förrän Inga-Britt Ahlenius i början av 2013 skriver en debattartikel i Dagens Nyheter,
 där hon väcker frågan om en sådan koppling. Ahlenius, välkänd som tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket
 och chef över FN:s internrevision, hade ingått som ledamot av Granskningskommissionen. Läs gärna en kommentar
 från den 23 maj 2014 av vännen (se ovan Spridda minnen) Sören Strand, pensionerad avdelningsdirektör vid FRA.
 I Nya förhör 2017 vittnar en ex-agent. Oavsett vem eller vilka som var anstiftare, ansågs Christer Pettersson vara den
 som höll i mordvapnet. I lekmannaögon verkar de teorier som avfärdar detta faktum konstruerade. Lisbeth Palme har
 ju vid en vittneskonfrontation intygat att det var Pettersson. Hans blick kan man nog inte ta miste på. Är det trovärdigt
 att fru Palmes utpekande skulle vara påverkat av förhandsinformation?  Tyvärr har polisutredningens arbetsmetoder
 försvagat ärendet. Nog därom. Vad beträffar försäkringsbolaget blev det uppköpt av Skandia redan 1963, vilket var
 året efter det att jag lämnat företaget. Verksamheten har sedan fortsatt i samma lokaler, nu benämnda Skandiahuset.
 Redan under min anställningstid hade förberedelser påbörjats för överföring av manuella beräkningsrutiner till ADB.



      Förklaringar

      FRA = Försvarets Radioanstalt
      FRO = Frivilliga Radioorganisationen





      ADB = Automatisk Databehandling

 På Thule fann jag likväl en anknytning till mitt hästintresse. Det skulle nämligen arrangeras ridlektioner för upp till
 40 anställda inom företaget. Jag anmälde mig givetvis, trots att jag inte suttit på en hästrygg sedan jag var åtta år, då
 en ridskola i Sundsvall skickade ut mig på en fullstor häst att solorida en halv kilometer från stallet vid Åkroken till
 ridhuset vid Fabriksgatan. Utan hjälm, vilket idag säkert skulle bryta mot lagen, men då hade man inte en tanke på
 riskerna. Jag kände mig på flera sätt svävande bland molnen. Men, som sagt, biltrafiken var nästan obefintlig och
 jag kom helskinnad fram. När jag red in genom porten till ridhuset överraskades jag av att hästen genast tog galopp
 för att ansluta till tidigare anlända ekipage, som red runt i en ring. Det var min första ridlektion. Åter till Stockholm
 visade det sig att jag blivit antagen - tillsammans med 39 tjejer, som jag skulle dela omklädningsrum med.  Det lät
 spännande, men jag vet inte om det var jag eller flickorna som blev gladast när jag hoppade av efter några lektioner.

  Matematikmaskinnämnden och CFU

  Min nästa arbetsplats låg också intill Sveavägen, vid dess norra ände. Det var i det nybyggda och avancerade
  höghuset Wenner-Gren Center med rombformade hissar bl.a. Huset byggdes med väggvinklar på 80° och 100°,
  det var omöjligt att få in ett skrivbord i vissa hörn, i de andra blev det en glipa mellan skrivbord och vägg.

  Arbetsgivaren var statliga Matematikmaskinnämnden, som var svensk föregångare inom dataområdet. Där titule-
  rades man f.ö. 'Matematiker', vilket jag kände mig oförtjänt stolt över. Matematikmaskin var dåtida benämning
  på datamaskin, som senare skulle döpas om till dator av bekvämlighetsskäl. Vid något tillfälle fick jag möjlighet
  att beskåda den, efter BARK, andra svensktillverkade maskinen BESK (Binär Elektronisk SekvensKalkylator),
  viken tagits i drift i december 1953. Den omfattade 2 400 elektronrör och fyllde ett stort rum. Att ta hänsyn till i
  stordatormiljö var höga kostnader för datortid, så det gällde att omsorgsfullt tänka igenom programlogiken före
  kompilering och test. I motsats till senare tiders persondatormiljö, där principen 'trial and error' blivit kutym.

  När jag anställdes, hade min bridgepartner P O Sundelin och jag fått tillgång till en lägenhet i 2:a hand under ett
  års tid. Den låg på Ynglingagatan, högst 500 meter till Wenner-Gren Center (likaså till Vanadislundens sommar-
  bad). Året senare hade vi turen att hitta en andrahandare på Narvavägen 4 intill Djurgårdsbron. Därifrån kunde
  man ta 7:ans spårvagn in till centrum. Där bodde jag sedan kvar till dess att jag flyttade från storstan efter mitt
  giftermål. P O och jag var som ungkarlar dåliga på att städa.  Ett bestående minne från Narvavägen är att sop-
  påsarna paraderade från köket och utmed hallväggen i väntan på deponering, medan dammråttorna njöt av en
  ostörd tillvaro i vrårna. En fråga om prioritering? Det förvånar mig bara, att inte våra besökare opponerade sig.

  Jag visste inte ett dyft om datateknik när jag började på Mattenämnden den 2/7-62. Någon högskoleutbildning
  i ämnet fanns ännu inte, men jag hade klarat de lämplighetstester som krävdes.  För övrigt även IBM:s tester,
  trots en besvärande baksmälla den måndagsförmiddagen. På IBM fanns redan bridgekompisarna Hasse Lind
  och förre lagkamraten Göran Hermanson. Snart också Peter Backlund och Knutte Norbäck. Bland arbetskam-
  raterna på Mattenämnden återfanns bridgespelande Harry Nisell, Ulf Knöös och Sture Nordqvist, även mycket
  travintresserade och tidvis hästägare. Några ridlektioner gavs däremot inte på Mattenämnden, som inom något
  år skulle uppgå i Statskontoret. Där fick man en ny, möbelassocierande, titel - Byråsekreterare. Inget jag ville
  stoltsera med. Var det hästintresset som gjorde att jag valde nämnden före IBM? Hur som helst hade jag valt en
  bransch som passade mig och som jag inte skulle lämna före pensioneringen. Nyanställd på nämnden välkomna-
  des jag av Nisse Dahlberg, senare datachef för Malmö stad, med uppgiften att söka fel i ett COBOL-program.

  Harry, Ulf och jag ingick i en kvartett som spelade robberbridge på klubben på onsdagkvällar. Vår fjärde man,
  Bengt Hellman, var en stark spelare (4:a i SM-par med Jan Wohlin), som tillhörde generationen före vår. Han
  var också en flitig besökare på Solvalla, med större kännedom än jag om hästarna där. Vi var på plats i god tid
  för att se värmningarna inför V5, då ett sto passerar förbi. Bengt pekar då på märren och upplyser oss: "Det där
  är Solvallas sämsta häst!". Som ni förstås redan anat, så vann hon sitt lopp. Där gick kvarterskrogen Minerva i
  Vasastan miste om en huvudingrediens till sin entrecôte.
   Samtidigt i Bridge   Beträffande alltför tidigt bortgångne Ulf Knöös får jag addera, att han var en stor talang
  i flera olika spel. Utöver att vara landslagsspelare och svensk mästare i bridge, tillhörde
  han svenska eliten i biljard och hade dessutom ett lågt handikapp i golf. 1961 var det 3,
  vill jag minnas. Du hittar Ulf (liksom Wohlin) på bild, om du hamrar på sömmen intill.
  Om någon undrar, är sömmen inte en lustifikation om en spik eftersom det handlar om trav, utan en bridgevinst
  och av tenn. Det kan inte vara 1:a pris i någon större tävling, men ibland fick man välja och då valde jag gärna
  något som jag hade anknytning till, t.ex. en LP-skiva. Eller en hästskosöm. Idag är det Mammon som härskar,
  därav enbart penningpriser.  Det var förresten flera av bridgekamraterna som kom att välja databranschen.
  I bokstavsordning nämner jag Björin, Flodqvist, Göthe, Hall och Sundelin. Man kan undra om det går att finna
  någon annan så stark korrelation mellan yrke och fritidssysselsättning. Det kan - med diplomatiskt språkbruk -
  ej heller uteslutas, att framgångar i bridge sågs som en merit för kvalificerat arbete inom dataområdet.

  På Matematikmaskinnämnden utbildades anställda till att kunna 'supporta' olika statliga verk vid överföring av
  manuella rutiner till datasystem. I mitt fall blev jag utlånad till UOK (Uppbördsorganisationskommittéen), som
  blev CFU (Centrala Folkbokförings- och Uppbördsnämnden) för att senare införlivas i Riksskatteverket. Upp-
  giften gällde att överföra folkbokföring och beskattning till data.  Datorer skulle installeras på länsstyrelserna.
  Den uppgiften ansågs vara bestämd för IBM och dess 1401, men den visionäre projektledaren Bertil Greko
  på Mattenämnden hade idéer om att Saab's förstlingsprojekt inom dataområdet, D21,  utvecklad ur en beräk-
  ningsenhet i flygplan, D2 - den då mest snabbräknande maskinen i Europa, skulle vara ett alternativ. Så kom
  det sig att det blev en tävlan mellan Saab och IBM avseende vilket av systemen som var bäst lämpat.

  För utvärderingsarbetet bildades olika grupper, innehållande såväl dataexpertis som personer med kunskap om
  de manuella rutinerna. Jag ingick i en Saab-grupp tillsammans med Kenny Thärnström från länsstyrelsen i Örebro
  och inhyrda datakonsulterna Olle Hillin och Åke Wannerberg. Vår chef var Åke Bolin från länsstyrelsen i Visby.
  Olle och Åke W. utvecklade generella procedurer (typ macros), som Kenny och jag använde oss av vid program-
  mering i det annars maskinnära språket DAC (D21 Auto Code).  Att beräkna och kontrollera personnumrens
  checksiffra var en central funktion. Programmen stansades på hålremsa och lästes in i D21 med en supersnabb
  och tillförlitlig läsare konstruerad av Regnecentralen i Köpenhamn. För inmatning av dataprogram var hålremsa
  överlägset de traditionella hålkorten, vilka riskerade att komma i oordning vid hanteringen.

  Specifikationen av DAC hade utarbetats av Bengt Asker, Börje Langefors, Magnus Tideman och Sven Yngvell.
  Yngvell kom också att ansvara för utbildningsverksamheten och ledde den DAC-kurs jag deltog i. Han har förnöjt
  oss med följande episod: Jag minns att jag satt på jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm, lyssnade på Lucky
  Thompson och läste radskrivarlakan med hexkod. Vad de omgivande jazzfansen tänkte, kan vi bara spekulera i.

  Langefors var åren 1967-1980 vid KTH Sveriges första professor i informationsbehandling. Med Asker skulle jag
  bli mer bekant, när han som ledare för Datasaabs programutveckling behandlade krav och önskemål från användare.
  Samtida med mig på nämnden var Torkel Danielsson, vars läsvärda IT-historia rymmer följande passus: D21 kom
  ju från D2, som egentligen var en prototyp till en styrdator, som skulle sitta i vapenbäraren (raketen) med den
  svenska atombomben i. Jag tyckte det var bättre att den användes för att räkna folk i stället för att ha ihjäl dem.


  Kenny samarbetade med Åke och jag med Olle. Mellan Olle och Åke rådde ett kamratskap, som tog sig uttryck i
  fyndiga gliringar riktade mot kamratens alster. Givetvis med glimten i ögat. Kenny och jag njöt av stämningen och
  föll gärna in i jargongen. Har man kul, så jobbar man bra. Det blev många minnesvärda resor till Linköping för att
  testa programmen hos den första länsstyrelse, där D21 installerats. Vi bodde på Park, ett ganska enkelt hotell nära
  järnvägsstationen.  Men det lät flott med Åkes ironiskt förnäma engelska uttal.  Efter sena kvällspass intogs natt-
  klubben Lorry, där vi förtärde Croque Monsieur och/eller Sniglar Provencale som sköljdes ned med Olles favorit,
  Dopff Dry. Goda smårätter utan att mätta.

  När CFU bildades, antog jag myndighetens anställningserbjudande. De över innerstaden spridda arbetsgrupperna
  samlades i nyuppförda Skatteskrapan vid Götgatan på Södermalm. Med sina 24 våningar var Skrapan under en
  period också känd som Europas högsta byggnad
. Efter att ha tagit körkort skaffade jag bil, en svart folkabubbla,
  som jag körde från Stockholm till Linköping med för att ensam testköra programmen. Ingen personal var utbildad,
  så jag gjorde allt jobb själv. Startade upp D21, monterade band och hålremsor. Förberedde för utskrift, testkörde
  och rättade genom att stansa en snutt, som jag "patchade" på programremsan.  När jag ansåg mig klar vid fredag
  lunch körde jag till Norrköping, där det årets lag-SM i bridge arrangerades. Det var enda gången jag fick ovett av
  chefen, som hade försökt kontakta mig. Men jag försvarade mig med att ha jobbat sent kvällen innan.

  Utvärderingen resulterade i att Saab vann matchen över IBM och därmed tilldelades fler installationer än konkur-
  renten, när beslut togs om att fördela ordern mellan de båda företagen. Efter projektets slutförande fick Åke Bolin
  tjänsten som datachef för Länsstyrelsen i Malmö. Kenny Thärnström engagerades i arbetet med att lansera det
  svenska systemet i intresserade länder i Sydamerika. D21 skulle senare vidareutvecklas till D22 och D220, följt
  av D23. Men där tog det stopp, enligt hörsägen beroende på svårighet att upphandla nödvändiga komponenter.
  De intresserade kan läsa här och där om Saab's utveckling på dataområdet. Däri ingick också bildandet av dotter-
  bolaget Datasaab, där verksamheten inriktades inte bara på datateknik utan också på industriella, medicinska och
  militära områden. Under Saab-eran berättades historier om den originelle Gunnar Ehrling, som sades övernatta på
  en parkbänk, hållande datorns operativsystem i sitt huvud under utvecklingsarbetet. Urklipp ur länken där ovan:

  Det var Gunnar Ehrling, en av veteranerna från Matematikmaskinnämnden, som utvecklade större delen av
  Fortran-kompilatorn för D22. Den blev bra, liksom allt som Gunnar gjorde ... - Gunnar Ehrling är egentligen
  värd ett särskilt kapitel som exempel på den tidens programmerare. Vi hade anlitat honom redan för D21 och
  blivit imponerade av vad han kunde uträtta. Han är en oerhört fin och bildad man, men oftast ensam och inte
  särskilt mån om sin klädsel. Han var en otrolig arbetsmyra, produktiv och med hög kvalitet på det han gjorde.
  Han kunde verkligen sitt yrke i grunden.
 Den nedan från länken här hämtade bilden visar den första D21:an,
  installerad hos SEV (Skandinaviska Elverk) under påskhelgen 1962.

   D21 hos SEV   Närmast kameran syns hålremsläsaren och längst t.h.
  två magnetbandsstationer av märket Potter för extern
  lagring av data. Som också framgår av bilden styrs
  maskinen via knappar från manöverpanelen, här av
  teknikern Lennart Pettersson, som gavs smeknamnet
  Pottersson. Pappersarken, som ligger på golvet, får
  illustrera Sven Yngvells 'radskrivarlakan', vilka också
  var utskrivna av SEV's D21. Yngvells uttryck 'hexkod'
  från ovan citerade besök på Gyllene Cirkeln är för den
  oinvigde slang för hexadecimal kod. Se en reklamfilm
  om Saab, särskilt om D21.

  Det stora utvecklingssteg, som Saab tagit, var att D21-maskinerna var transistoriserade. Föregångare som Besk
  (under en kort period världens snabbaste maskin), Sara (Saabs räkneautomat) och Facit EDB var byggda med
  elektronrör och krävde stora utrymmen och höga underhållskostnader. Observera att hålremsan är monterad på
  spole med kort väg till läsaren i motsats till konkurrentens uppsättning, som mest liknade en berg- och dalbana
  med uppenbar risk för remsan att krascha i någon kurva. Vilket också inträffade, varför den fick frammatas med
  betydligt lägre hastighet än Saabs. I ovannämnda skrift redovisar Jan Annerstedt i kapitlet När Datasaab slog
  ut IBM
dels att riksdagens revisorer år 1967 fastslagit att "datorer av märket Saab [...] uppvisar större kapacitet
  än IBM-maskinerna". Och dels att riksdagen på regeringens förslag 1969 beslutat att byta ut IBM-datorerna mot
  Saabs. Under våren 1970 installerades de nybeställda Saabdatorerna.  "Efter tolv långa år av utredningar, felspe-
  kulationer, tveksamma inköp och dyrbara experiment var så en av de största statliga datoraffärerna avslutad".
  Upplysningsvis ombildades Datasaab 1981 till Ericsson Information Systems inom Ericssonkoncernen.

  Avrundning

  Efter önskemål hösten 2007 från Tekniska muséet om material från datateknikens tidiga utveckling, har jag till
  muséet sänt diverse dokument som jag sparat från min D21-tid - kodtabeller, en hålremsa uppspolad på bobbin
  och en EP-skiva med datamusik programmerad för D21. Samt en bok av Jan Annerstedt, som i detalj behandlar
  det jag bara antytt ovan om turerna, inklusive det politiska spelet, kring datoriseringen av svensk folkbokföring
  och beskattning. Muséets insamling avsåg berättelser, litteratur, arkivalier och föremål med tyngdpunkt på svenskt
  material under projektnamnet Från matematikmaskin till IT.

  För säkerhets skull får jag nämna att det inte finns några känsliga uppgifter på hålremsan, vilken innehåller ett
  program som jag skapade i Malmö i nov/dec -68 i programspråket Algol (Algorithmic language) efter att ha
  återvänt till Saabsfären (4) efter tre och ett halvt år i IBM-miljö (dataservice för skogsbruket i en brytningstid
  då timmerflottningen var under avveckling). Beställare av det nya uppdraget var Sven-Åke Lassing, amanuens
  vid institutionen för protetik vid Lunds universitet. Programmet gjordes i anslutning till det av Lassing projek-
  terade Ramförslag till odontologiskt journalsystem avsett för automatisk databehandling.  En beskrivning av
  förslaget finns i Sveriges Tandläkareförbunds Tidning nr 7, april 1970, Vol 62, sid 348-353. När jag tillfrågade
  Sven-Åke om rättigheten att lämna över materialet till muséet, reagerade han positivt. Lassing bidrog själv med
  dokument som förklarade avsikten med projektet, då muséet också efterlyste bakgrundsinformation till detsam-
  ma. Programmet gavs arbetsnamnet 'Gapa stort', vilket jag textmärkte hålremsan med. Delar av det till muséet
  insända materialet lär ha funnits med vid en utställning under rubriken Den svenska IT-historien. Musiken på
  EP-skivan bedömdes vara av stort intresse och skulle digitaliseras och laddas upp på Internet.

  4.  Det var mitt första uppdrag som nyanställd på Industridata, ett företag gemensamt bildat av Saab, Asea, SEV
       och Facit i syfte att idka servicebyråverksamhet och kunna erbjuda en D21-miljö till kunder inom industriell
       och annan verksamhet, som inte förmådde finansiera en egen anläggning. Ett halvår senare utnämndes jag
       till Systemchef, en titel som jag avstod från att införa i telefonkatalogen så att ingen skulle förledas tro att min
       tjänsteutövning hade något med Bolaget att göra.  I början av 80-talet,  då Asea blivit ensamägare till Idata,
       ville Aseas VD, den blivande koncernchefen inom ABB, Percy Barnevik avveckla servicebyråverksamheten.
       En alltför obetydlig händelse för att inlemmas i Barneviks annars extensiva självbiografi. Inom region Malmö
       erbjöds en grupp anställda chans att överta på goda villkor och ställa om till konsultverksanhet. I det avknop-
       pade företaget, döpt till Idata Syd, ansvarade jag för programutvecklingen på persondatorer och återfann så
       ett samarbete med programkonstruktörer från Datasaab och Ericsson inom projekten Royal Base och Profile,
       verktyg som jag byggde program med för så olika verksamheter som tillverkningsindustri och AMU-Hadar.







    

  Om man sysslar med programmering, säkert gäller detta många andra verksamheter också, känns risken stor
  att bli arbetsnarkoman. Ansträngningarna att söka smarta lösningar och hålla på tills man blir nöjd är eggande.
  Jag valde att försöka motverka lockelserna, eftersom jag kände att det inte skulle hålla i längden. Friheten är
  eftersträvansvärd. Sporta, resa, lyssna på eller spela musik, läsa böcker - göra det man vill och kan, utan att
  för den skull låta någon aktivitet ta över och inkräkta på arbetslivet. Ånyo tar jag mig friheten att citera vår
  finansminister under åren 1925-1926 och 1932–1949, Ernst Wigforss: Om målet med samhällsutvecklingen
  skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att
  skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga - Ja, vad ni vill. Frihet!


  Vad passar då bättre att få avsluta med än följande citat av den högutbildade indiske ledaren Mahatma Gandhi
  (1869-1948), som levde i enkelhet och var förkämpe för ickevåld och fred: Frihet är inget värd om den inte
  omfattar friheten att begå misstag.
Med dennes visdomsord i åtanke ber jag om överseende med eventuella
  brister elller misstag i dessa hågkomster, vilka i så fall enkom får tillskrivas mina egna tillkortakommanden.

      
Gandhi

   Back to top of page    Back to startpage    Comments to: Lars Backström    Latest update: October 18, 2018